Tagged: import

BUENOS AIRES. De senaste veckorna har konflikten mellan Farcgerillan och regeringen i Colombia gått in i en ny fas. Frigivandet av två av vänstergerillans fångar i förra veckan väcker hopp om nya fredsförhandlingar. Men många och stora hinder tornar upp sig på vägen mot fred.

NÄR KIDNAPPADE kongressledamo-
ten Conzuelo González och förra
vicepresidentkandidaten Clara
Rojas frigavs i förra veckan hade
de mycket att berätta. Sex år i Farc-
gerillans fångläger är lång tid.
De båda kvinnornas historier
om till synes oändliga marscher i
djungeln under brännande sol, in-
sekter som kröp in överallt, ständiga
sjukdomar och kedjor som spände
runt nacken har fått stort utrymme
i de colombianska me dierna. Inte
minst Clara Rojas berättelse om
hur hon tvingades till kejsarsnitt
i djungeln och sedan blev frånta-
gen sin nyfödde son av gerillan har
väckt uppmärksamhet.
Men kvinnorna hade också med
sig brev från några av dem som inte
hade samma tur som de själva; brev
som de senaste dagarna har offent-
liggjorts av anhöriga och skapat en
folklig opinion som vill se fångarna
fria.
Farc har presenterat livstecken
från ett fyrtiotal ”vip-fångar” (en
rad höga militärer, politiker och
tre amerikanska medborgare) som
man vill utväxla mot omkring 500
gerillamedlemmar i statliga fäng-
elser. Det skulle vara första steget
mot regelrätta fredssamtal, enligt
gerillan.
IDÉN OM FÅNGUTBYTET är inte ny.
Men den har vunnit ny kraft sedan
Venezuelas socialistiske president
Hugo Chávez för några månader
sedan tog sig an rollen som med-
lare i konfl ikten. Det var Chávez
som förhandlade fram frigivandet
av Rojas och González, och det
var också han som i veckan upp-
manade Colombias regering att
slopa gerillans terrorstämpel för
att komma vidare i förhandlings-
processen.
Det avvisades snabbt av presi-
dent Álvaro Uribe, som tidigare
försökt tacka nej till Chávez med-
larhjälp. Men han står under stark
press från bland andra Frankrikes
president Nicolas Sarkozy, som är
mån om att få till ett frigivande av
den fransk-colombianska före det-
ta presidentkandidaten Ingrid Be-
tancourt. Hon har nu suttit nästan
sex år i gerillans läger tillsammans
med de över 700 andra fångarna,
av vilka de fl esta kidnappats av
ekonomiska skäl.
Hugo Chávez försök att medla
behöver dock inte enbart ha med
medkänsla med dessa fångar att
göra.
– Colombia är en viktig pusselbit
i Chávez regionala, ”bolivariska”
integrationsprojekt. Så länge den
väpnade konfl ikten pågår i Colom-
bia är det osannolikt att en vänster-
politiker kan bli vald till president
i landet. Det är därför han vill få
till ett fredsavtal, säger Marta
Ruiz, säkerhetspolitisk analytiker
på den colombianska tidskriften
Semana.
Chávez har sedan mitten av
1990-talet närt goda relationer till
såväl marxist-leninistiska Farc som
dess mer Kubaorienterade rival,
ELN. Dessa kontakter har tidigare
varit inoffi ciella. Men den senaste
tiden har den venezuelanske presi-
denten öppet talat om sin sympati
för gerillan, som han menar är en
”bolivarisk” rörelse.
I ett reportage i den spanska tid-
ningen El Pais uppgav nyligen fl e-
ra avhoppade gerillamedlemmar
att Venezuela har blivit ett viktigt
transitland för Farcs kokainexport
och att gerillan numera har baser
på den venezuelanska sidan av
gränsen.
Oavsett sanningshalten i de upp-
gifterna har de senaste månader-
nas försök att förhandla fram ett
fångutbyte skapat en ny dynamik
i konfl ikten i Colombia. Den fram-
gångsrika militäroffensiv som pre-
sident Uribe bedrivit mot gerillan
de senaste åren har tvingats stanna
upp tillfälligt, och det politiska ini-
tiativet har skiftat.
– Regeringen försökte ta tillbaka
initiativet genom att återanvända
ett gammalt förslag om en demili-
tariserad zon i ett obebott område.
Men det gick inte, det krävs något
nytt. Det skulle inte förvåna mig
om Uribe presenterar ett helt nytt
upplägg inom kort, säger Marta
Ruiz till DN.
ALLVARLIGARE FÖR URIBE är att det
omfattande stödet från USA till
”Plan Colombia”, samlingsnamnet
för hans regerings kamp mot geril-
lan och narkotikamaffi an, vacklat
sedan demokraterna fått majoritet
i den amerikanska kongressen.
Den demokratstyrda kongres-
sen har riktat kritik mot bristen på
respekt för mänskliga rättigheter i
Colombia, något som den sittande
Bushadministrationen tidigare inte
visat något större intresse för.
Bland annat har rapporter om
systematiska mord på fackfören-
ingsföreträdare och en ökning av
antalet summariska avrättningar
från militärens sida fått kongress-
ledamöter att kräva tydligare re-
dovisning av vad Uribes regering
gör med de 900 miljoner dollar
som USA stöder Colombia med
varje år.
De senaste fem åren har minst
955 summariska avrättningar ge-
nomförts, enligt en färsk rapport
från en grupp amerikanska män-
niskorättsorganisationer. Offren
är ofta fattiga småbönder som
gripits i sina hem på lösa grunder
och sedan förts bort och avrättats.
Slutligen har offren iklätts gerilla-
uniform, vilket gör att armén kan
hävda att offret dog i strid.
– Den utvecklingen, tillsam-
mans med de senaste årens allvar-
liga brister vid demobiliseringen
av paramilitärerna gör oss mycket
oroade, säger Maria McFarland på
människorättsorganisationen Hu-
man rights watch till DN.
DE PARAMILITÄRA grupperna i Co-
lombia, som har de värsta meriter-
na av alla väpnade grupper när det
gäller mänskliga rättigheter i lan-
det, började växa i början av 1980-
talet. Stora jordägare ville hindra
gerillans framfart och beväpnade
privata band, som snart blev invol-
verade i drogproduktion.
I slutet av 1990-talet och början
av 2000-talet hade dessa grupper
växt till en armé av dödsskvadro-
ner som begick åtskilliga mas-
sakrer och mördade tusentals
människor, varav många aldrig
varit i närheten av att delta i
gerillans aktiviteter. Halshugg-
ningar, lemlästningar och bru-
tal tortyr var paramilitärernas
kännetecken.
När USA begärde ledarna för
paramilitärerna i AUC utlämna-
de för narkotikabrott ____ in-
ledde regeringen hastigt en av-
väpningsprocess. Men många av
ledarna för paramilitärerna går
fortfarande fria och de av dem
som fängslats styr i många fall
sina organisationer från fängel-
serna med insmugglade mobil-
telefoner.
Förra året inleddes en rad för-
undersökningar mot olika kon-
gressledamöter, samtliga från
regeringskoalitionen, för samrö-
re med paramilitärerna. Spåren
har lett allt närmare president
Uribe, som dock hittills lyckats
värja sig mot anklagelserna.
MEDAN FARCGERILLAN är tillbaka-
pressad militärt är Uribe alltså
hårt ansatt politiskt. På ytan kan
det därför tyckas som om båda
parter har intresse av ett freds-
avtal. Men årtionden av inbör-
deskrig har format en särskild
politisk logik i Colombia.
– Uribe är fast besluten att
krossa Farc militärt. Han har
inget intresse av förhandlingar.
Samtidigt tror jag att Farc bara
är ute efter en respit, det fi nns
inget som talar för att de skulle
ha gett upp planerna på att ta
makten med våld, säger analy-
tikern Marta Ruiz på tidskriften
Semana.
Båda sidor har också dåliga er-
farenheter av fredsförhandling-
ar. När Farc i mitten av 1980-talet
gick med på att bilda ett politiskt
parti, som en del av en fredspro-
cess, blev tusentals av gerillans
civila anhängare mördade av pa-
ramilitärer.
Och Álvaro Uribe minns väl
vad som hände under hans före-
gångares Andres Pastranas man-
datperiod, då Farc utnyttjade en
längre förhandling till att bygga
upp sina strukturer och sedan gå
till frontalangrepp mot staten.

Erik de la Reguera

FAKTA:

Varför är Colombia så
våldsamt?
Ett halvt sekel av väpnad konfl ikt,
som började med inbördeskriget
mellan liberaler och konservativa
strax efter andra världskriget ”La
Violencia”, tillsammans med stora
inkomstklyftor, en ständigt frånvarande
stat och närmast fri tillgång
till vapen gav upphov till en farlig
mix. Än värre blev det när kokainet
började bli en stor affär i början
av 1980-talet. Sedan dess har den
organiserade brottsligheten, vänstergerillorna
och paramilitärerna
slagits om inkomsterna från exporten
av det vita pulvret, allt
medan staten försökt hävda sitt
vålds monopol. Konfl ikten har
krävt minst 50 000 människoliv
sedan 1964.
Vilka är vänstergerillan
Farcs mål?
Farcgerillan skapades 1964 och var
under många år kopplad till landets
kommunistparti, som i sin tur var nära
allierat med Sovjetunionen. Efter
Sovjets kollaps 1991 har Farcs ledning
blivit mer pragmatisk, men hållit fast
vid målet att ta makten i staten genom
våldsmedel. De senaste åren har
de inspirerats av ”tjugo hundratalets
socialism”, den latinamerikanska
vänster rörelse vars främste förespråkare
är Hugo Chávez. Dess kritiker
menar att Farc förvandlats till en
kriminell kartell bland andra, då dess
huvudsakliga inkomster kommer från
kidnappningar och kokainsmuggling.
Hur viktigt är kokainet för Farc?
Under 1980-talet gav inkomsterna
från beskattningen av kokainhandeln
Farc möjlighet att växa från 4 000
till 15 000 man på några få år. Sedan
dess har kokainhandeln bara ökat i
betydelse för organisationen. Flera
gripanden och journalistiska avslöjanden
har visat att Farc under det
senaste decenniet involverat sig direkt
i samtliga produktionsled – från
odling av kokablad, till förädling och
transport. Gerillan tros ha avtal med
bland andra mexikanska drogkartel-
ler, som sköter transporten till USA.
De paramilitära grupperna har i än
högre utsträckning använt sig av
narkotikasmuggling som inkomstkälla.
En av de saker som regeringens
avväpning av para militärerna
kritiseras för är att den gett så få
resultat i form av tillslag mot dessa
gruppers droghantering.
Vilka är utsikterna till fred?
Regeringen och gerillan är överens
om att första steget mot fredsförhandlingar
är ett fångutbyte. För det
syftet vill Farc att en stor demilitariserad
zon upprättas i närheten av Cali i
södra Colombia. Men president Uribe
minns vad som hände när hans företrädare
Andres Pastrana gick med
på att skapa en liknande zon under
åren 1998–2002: Farc tog kontroll
över området, förvarade kidnappade
där, terroriserade befolkningen och
byggde upp sina styrkor samtidigt
som de medvetet såg till att dra ut på
fredssamtalen. Det som främst talar
mot en fredsuppgörelse är därför den
totala bristen på tillit mellan parterna.

ERIK DE LA REGUERA

DN 2008-01-18

Nej, det är inte som ni tror. Inga frustande tu, inga svettiga lakan. Bara varmt. Väldigt varmt.

Det är värmebölja i Buenos Aires. I kväll är det lite svalare än i går kväll (som var ett inferno av svett), men fortfarande varmt. Mycket varmt.

Kvicksilvret dallrar strax över 30-gradersstrecket dagarna igenom och vi som bor här tar det lite extra lugnt.

Det är därför jag jobbar på natten. Ska lämna en lång artikel i morgon bitti, svensk tid. Men inte ett ord skrivet och klockan är snart elva (kl två svensk tid).

Kanske var det sånt här man övade för när man skrev c-uppsatser i sista minuten, en gång i forntiden? Utan att veta om det.

BUENOS AIRES. President Álvaro Uribe kan tänka sig att slopa Farc-gerillans terrorstämpel om fredsförhandlingar inleds i Colombia. Det överraskande beskedet kom sedan han ha tagit del av ett brev från Frankrikes president Sarkozy.

Uttalandet från Uribe innebär en helomvändning av regeringens linje jämfört med tidigare i veckan, då Uribe avvisade Hugo Chávez förslag om slopad terrorstämpel i hårda ordalag.

Den franska regeringen, som är mån om att få till ett frigivande av fransk-colombianska Ingrid Betancourt, förefaller dock ha lyckats sätta press på Uribe.

Samtidigt kom uppgifter om att sex turister, bland dem en norsk medborgare, i söndags kidnappades av Farc-gerillan i närheten av kustsamhället Nuquí vid Colombias stillahavskust.

Det är den första Farc-kidnappningen i år och inträffar bara några dagar efter frigivandet av två av gerillans andra fångar.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-15

BUENOS AIRES. Nyligen frigivna Clara Rojas återförenades på söndagskvällen med sin treårige son Emmanuel, som togs ifrån henne av Farc-gerillan när han var bara åtta månader gammal. Den lyckliga återföreningen kontrasterar dock skarpt mot tusentals andra barns öde i Colombia.

Medieuppbådet var stort i Colombias huvudstad Bogotá när den förra vicepresidentkandidaten Clara Rojas anlände med flyg från Venezuela på söndagen.

Efter sex år av fångenskap i Farc-gerillans läger, där över 700 kidnappade fortfarande väntar på frigivning, kunde hon återvända hem.

Före avfärden från Caracas hade hon tackat president Hugo Chávez för hans insatser. Farc frigav henne och kongressledamoten Conzuelo Gonzalez som ett erkännande av Chávez försök att medla i konflikten.

På ett barnhem i Bogotá väntade ett känslosamt möte med Rojas treårige son Emmanuel, som föddes i djungeln som frukten av en relation med en manlig gerillasoldat. Redan vid åtta månaders ålder togs han från sin mor; av ”säkerhetsskäl”, uppgav gerillan.

Mediernas strålkastarljus var av naturliga skäl utestängt från mötet mellan mor och son, men på kvällen skickades bilder ut av en glädjestrålande Rojas med sin son i famnen.

Historien utgör en strimma av hopp mitt i den destruktiva konflikt som plågat Colombias befolkning i över fyrtio år och i vilken många barn inte haft samma tur som lille Emmanuel.

Båda sidor i konflikten, paramilitärerna (som getts stöd av militären) och vänstergerillorna, har under årens lopp använt sig av minderåriga som soldater och informanter. Människorättsorganisationer uppskattar att det fortfarande finns mellan 7.000 och 14.000 barnsoldater under 18 år i Colombia.

Många av dessa ungdomar har inte fyllt 12 år när de får ett vapen i händerna för första gången.

– De väpnade grupperna – paramilitärer såväl som gerillor – skickar direkt ut barnen i strid, det görs ingen skillnad på dem och de äldre, säger Eduardo Gallardo på Unicef till DN.

Farc, som är den största gerillan i landet med omkring 15.000 stridande, tillåter enligt sina egna bestämmelser rekrytering av ungdomar från 15 år och uppåt. I praktiken bryter man dock ofta mot denna regel. Många 13-åringar finns i dess led.

De flesta av ungdomarna ansluter sig frivilligt, vilket är en följd av den fattigdom och våldsamma logik som sedan årtionden härskar på den colombianska landsbygden.

– Barnen attraheras av den status som man får i de väpnade grupperna. Många har också drabbats personligen av konflikten. Inte sällan har någon av deras nära anhöriga dödats, säger Eduardo Gallardo.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-15

BUENOS AIRES. Socialdemokraten Álvaro Colom svors på måndagskvällen in som Guatemalas nya president. På det viset bröts fem decennier av högerstyre i det lilla centralamerikanska landet.

– I vår sköra demokrati inträffade ett mirakel den 4 november. Tänk, trots allt, så vann vi. För första gången på femtio år kommer Guatemala att få uppleva en socialdemokratisk regering, sade Colom inför de församlade dignitärerna från olika delar av världen.

Den 57-årige ingenjören, som tidigare varit finansminister i en annan regering, har en gedigen uppgift framför sig. Guatemalas politiska system är allvarligt undergrävt av korruption och narkotikamaffians makt har växt oroväckande mycket de senaste åren.

Landet är också ett av Latinamerikas fattigaste, samtidigt som inkomstfördelningen är extremt skev.

Colom lovade därför på måndagen att skapa 700.000 nya arbetstillfällen och bygga 200.000 bostäder under sin fyraåriga mandatperiod.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-15

BUENOS AIRES. Ödet för de över 700 kidnappade som sitter i Farcgerillans läger kommer att avgöras av ett krasst politiskt schackspel mellan parterna. Den venezuelanske presidenten Hugo Chávez försöker genom sin medling ändra förutsättningarna för spelet. Men frågan är om någon av parterna har en genuin vilja till att sluta fred.

Den venezuelanske presidenten Hugo Chávez försöker genom sin medling ändra förutsättningarna för spelet. Men frågan är om någon av parterna har en genuin vilja till att sluta fred.

Kriget mellan Farcgerillan och den colombianska staten har pågått i över 40 år och krävt tio tusentals dödsoffer.
Ledarna på båda sidor i konflikten, marxist-leninistiska Farcs Manuel Marulanda (alias ”Tirofijo”) och den sittande presidenten Alvaro Uribe, är djupt märkta av denna traumatiska period i landets historia.

President Uribe förlorade sin far i ett av gerillans attentat och har sedan han valdes 2002 varit inställd på att krossa gerillan med
vapenmakt. Hans militäroffensiv har pressat tillbaka gerillan, som numera främst kontrollerar en rad djungelområden utan större befolkning.

Men tack vare den lukrativa kokainhandeln – och inte minst – kidnappningarna har Farc överlevt som ett allvarligt hot mot statens våldsmonopol.

Den åldrade Manuel Marulanda, å sin sida, har varit gerillasoldat i nästan hela sitt liv och är mannen bakom den kriminella strategi som nu fyller Farcs kassakistor. Det är en lukrativ affär som gerillan inte kommer att avstå från frivilligt, oavsett vilka följder det har för dess popularitet.

Båda parter är med andra ord inställda på fortsatt krig. Det är därför utan tvekan en svår uppgift som Hugo Chávez gett sig in på, vilket inte minst visade sig i november, då en förargad Alvaro Uribe proklamerade Chávez nyligen påtagna medlaruppdrag som avslutat.

Att Chávez ändå ihärdigt försöker medla beror dels på att Farc har förtroende för honom, dels på att han själv har ett genuint intresse av fred i landet. På kort sikt hoppas han förbättra sin image på hemmaplan och internationellt genom medlingsframgångarna.

Han är i behov av att vända den politiska motvind som han fått efter förlusten i folkomröstningen om hans förslag till ny grundlag i december.

Men Colombia är också en hörnsten i Chávez bolivariska integrationsprojekt. Både Venezuela och Colombia tillhör det territorium som nationalhjälten Simon Bolívar befriade från Spanien. Och så länge Farc för sitt blodiga krig mot staten är det osannolikt att en vänsterkandidat kan segra i ett demokratiskt val.

Fredsavtal mellan staten och gerillorna i landet skulle däremot öppna för en Chávezvänlig politiker på presidentposten, vilket Chávez – som är närmast fixerad av geopolitik – vet skulle skapa ett block av vänsterpresidenter från Venezuela till Ecuador.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-12