MEXICO CITY. För första gången på ett drygt decennium ska formella fredsförhandlingar hållas mellan den marxistiska Farc­gerillan och regeringen i Colombia. Det meddelade president Juan Manuel Santos natten till tisdagen svensk tid.

– Till alla colombianer vill jag utfärda följande löften. Vi kommer att lära oss av de misstag som begåtts vid tidigare förhandlingsförsök med Farc. Samtalen ska hela tiden ha målet att leda till ett definitivt slut på konflikten. Och de militära operationerna kommer att fortsätta utan avbrott över hela landet, sade Colombias president Juan Manuel Santos när han bekräftade fredstrevarna vid en presskonferens i Bogotá.

Senaste gången denna sorts formella fredssamtal hölls med Farc var åren 1998–2002, under den dåvarande presidenten Andrés Pastrana. Regeringen gick då med på att demilitarisera ett område stort som Schweiz i södra Colombia, för att göra samtalen möjliga.

Men facit efter den förhandlingsomgången har avskräckt politiker i Colombia i ett drygt årtionde. Farc utnyttjade respiten till att bygga upp sin militära kapacitet, konflikten trappades upp i stället för ned, och antalet mord och attacker – såväl av gerillan som av de fruktade högermiliserna (eller paramilitärerna) – ökade.

När nu Juan Manuel Santos väljer att sätta sig vid förhandlingsbordet, sker det efter en långvarig och USA-finansierad regeringsoffensiv mot Farc. En rad av gerillans ledare har dödats eller gripits de senaste åren och dess styrkor har mer än halverats till omkring 8 000 man. Vid presskonferensen bjöd president Santos också in landets näst största gerilla, ELN, till samtalen.

Några ytterligare detaljer gavs inte, men enligt källor som tv-kanalen Telesur citerar kommer samtalen att inledas formellt i Oslo i oktober.

Den norska regeringen förefaller ha agerat medlare och bland annat sammanfört parterna för hemliga möten på Kuba.

Även Venezuelas president Hugo Chávez, liksom den kubanska regeringen, tycks ha verkat bakom kulisserna.

En del kritiker – bland dem expresidenten Alvaro Uribe – varnar för att Farc kan vara ute efter ännu ett ”taktiskt eldupphör”.

Den farhågan är anledningen till att Santos varit så noga med att betona att militäroperationerna kommer att fortsätta.

Misstron mellan parterna är stor – och ömsesidig. Inom Farc är minnet fortfarande starkt av hur flera tusen av medlemmarna i vänsterpartiet Unión Patriôtica mördades på 1980-talet, sedan gerillan gått med på en stegvis avväpning i den första fredsprocessen.

En lång väg återstår med andra ord tills det att fred kan utropas i Colombia.

Erik de la Reguera

Fakta: gerillan

Den marxistiska gerillan Farc har fört krig mot staten i Colombia sedan 1964. Formella fredssamtal har tidigare hållits vid flera tillfällen, utan att något definitivt fredsavtal nåtts.

Åren 1984–87 utfärdade Farc en vapenvila, men fredsprocessen fick avbrytas sedan flera tusen medlemmar i vänsterpartiet Unión Patriótica – bildat av gerillasympatisörer – mördats av högermiliser. Det senaste förhandlingsförsöket varade 1998-2002, men även denna gång utan att konflikten kunde lösas.

Publicerat i DN den 29 augusti 2012.

MEXICO CITY. Julian Assange-affären riskerar nu att sluta i världspolitik. Ecuadors beslut om att ge Wikileaksgrundaren asyl sätter honom i centrum för en möjlig internationell konflikt. Frågan är också hur yttrandefrihetskämpen kommer att finna sig i ett land med så begränsad pressfrihet.

Julian Assange beskriver sig ofta som en förkämpe för pressfrihet och fri information. Det kan därför tyckas märkligt att han nu sökt och fått asyl i Ecuador – ett land som knappast räknas som ett föredöme vad gäller pressfrihet. Men förklaringen är enkel och ligger i dess regerings relation till USA.

På 2 800 meters höjd är Ecuadors huvudstad Quito en imponerande syn där den ligger i en dal omgiven av snöklädda bergstoppar. Det är hit – till landet som fått sitt namn av att det ligger på ekvatorn – som Julian Assange kan komma att förlägga sin och Wikileaks nya bas, om han lyckas med bedriften att ta sig från den ecuadorianska ambassaden i London till ett väntande regeringsplan.

När Assanges mor besökte Ecuador nyligen sade hon att hon tror att ”Julian skulle trivas med det lugna livet i landet…” Men frågan är om Julian Assange kommer att nöja sig med ett stillasittande liv utanför det mediala strålkastarljuset.

Om inte, är risken stor att han snart hamnar på kollisionskurs också med Ecuadors vänsterpresident Rafael Correa, som de senaste åren knappast har utmärkt sig för sin respekt för pressfrihet.

För bara en månad sedan beslagtogs exempelvis sändningsutrustningen på den regeringskritiska radiostationen Radio Morena FM 98.1 av ecuadorianska myndigheter. Det var den sjuttonde radiostationen som stängdes på det viset i Ecuador enbart i år, uppger organisationen Reportrar utan gränser.

Ecuadors regering hävdar att stationerna stängts av strikt administrativa skäl, som att de inte betalt sina sändningstillstånd, och att man strävar efter att tillåta en större medial mångfald. Men människorättsorganisationer som Human Rights Watch varnar för att stängningarna i själva verket är en del av ett större mönster, där rege-ringskritiker stämts för förtal och i vissa fall har dömts till fängelse.

Så varför har då Julian Assange valt att söka asyl i Ecuador? Svaret är enkelt: att han och president Correa funnit varandra i en mer eller mindre befogad rädsla för USA och dess underrättelsetjänster.

Den 49-årige ekonomen Correa valdes till Ecuadors president 2006, på en vänsterplattform som snabbt gjorde honom till en allierad med Hugo Chávez i Venezuela, Evo Morales i Bolivia och den radikalare delen av Latinamerikas vänster. Han konfronterade den traditionella eliten i landet, ställde in betalningarna på statsskulden och lyckades stabilisera den krisande ekonomin.

På senare år har dock Correa fått allt mer högljudd kritik – och inte enbart från hans traditionella belackare inom den ekonomiska eliten. Delar av indianrörelsen i Ecuador anklagar honom för att ha svikit löften om att sätta stopp för gruvnäringen i landet och ge urfolken större inflytande.

Det var dock när en polisstrejk förvandlades till ett kuppförsök mot Correa i september 2010, som regeringen började inta en allt hårdare linje mot regeringskritiska medier. Correa yttrade misstankar om att kuppförsöket orkestrerats från USA.

I botten finns därför en misstänksamhet mot USA och dess underrättelsetjänster, något som Correa delar med många andra av de mer radikala vänsterpresidenterna på kontinenten. Liksom uppenbarligen med Assange.

Med det i åtanke var det sannolikt ett taktiskt misstag av Storbritanniens regering att först antyda att den kan låta storma Ecuadors ambassad. Det förvandlade i ett slag Assangefallet från en juridisk fråga till en politisk kris, som nu hela Sydamerika riskerar att dras in i.

Erik de la Reguera

Smuggling, stormning eller dödläge

Vad händer nu i fallet Julian Assange? Här är tre tänkbara scenarier:

1) Assange smugglas ut i en diplomatbil till ett väntande regeringsplan – alternativt ges fri lejd av Storbritannien och kan resa till Ecuador utan risk för gripande. Svenska myndigheter får i så fall finna sig i att förhandla med Ecuador om förhör med Assange och en möjlig utlämning och rättegång. Sannolikt kräver den ecuadorianska regeringen att förhören görs i Quito, och möjligen på Sveriges konsulat.

2) Storbritanniens regering låter storma Ecuadors ambassad och Assange grips. Åtgärden fördöms av Sydamerikas motsvarighet till EU, Unasur, och en diplomatisk kris av stora mått bryter ut. En rad länder i Sydamerika utvisar Storbritanniens (och möjligen Sveriges) ambassadörer. I Argentina kan president Kirchner komma att utnyttja situationen till att kräva kontroll över Falklandsöarna. Brasilien och Colombia får viktiga roller som medlare.

3) Ett dödläge uppstår, där Assange blir kvar på Ecuadors ambassad. Wikileaks nya bas är då i praktiken den ecuadorianska ambassaden, där han har fått tillstånd att uppehålla sig på obegränsad tid. En möjlig lösning på sikt kan bli att Assange ges status som diplomatiskt sändebud för Ecuador, exempelvis till FN.

—

Publicerat i DN den 17 augusti 2012.

MEXICO CITY. Efter flera månader av relativt lugn har Chiles studenter återupptagit sina protester mot Sebastián Piñeras konservativa regering. I onsdags urartade en demonstration i huvudstaden Santiago, med tre sönderbrända bussar och 75 gripna demonstranter som följd.

– Detta är inget annat än brottslingars verk, sa en indignerad president Sebastián Piñera dagen efter att maskerade tonåringar och kravallpolis drabbat samman på Santiagos gator och torg.

Polisen använde tårgas och vattenkanoner för att skingra demonstranterna. Ett fyrtiotal poliser uppges också ha skadats.

Studentrörelsens ledare har tagit avstånd från attacken mot stadsbussarna och har även yttrat misstankar om att det kan ha rört sig om ”infiltratörer”, eftersom gärningsmännen var maskerade. Hittills har en 14-årig pojke anhållits, misstänkt för att ha satt eld på en av bussarna.

Det som utlöste veckans protester var två omstridda lagförslag. Dels regeringens budgetproposition, som studenterna är djupt kritiska till. Dels ett lagförslag som kan komma att ge upp till tre års fängelse för ockupationer av offentliga byggnader, som skolor och sjukhus.

Det senare förslaget kallas ”Hinzpeterlagen”, efter landets inrikesminister, och lades redan förra året i samband med att tiotusentals studenter ockuperade skolor runt om i Chile. I dag är ockupationsvågen över, men i kongressens säkerhetsutskott röstade ändå en majoritet för lagförslaget för några dagar sedan.

Amnesty International och flera andra människorättsorganisationer har uttryckt oro för att mötesfriheten kan hotas av lagen, eftersom alla som råkar befinna sig i närheten av en ockuperad byggnad riskerar att gripas och åtalas.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 11 augusti 2012.