MEXICO CITY. Valet av den nya påven Franciskus väcker starka känslor i Argentina. Han har anklagats för att genom sin tystnad i praktiken gett sitt stöd till militärdiktaturen på 1970-talet. Men några konkreta bevis för brott finns inte och påven fick i går stöd av fredspristagaren Adolfo Pérez Ezquivel.

–Jag kan inte tänka mig ett sämre val av påve. För någon som jag, som satt fängslad och torterades under militärdiktaturen, känns det här som ett hån, säger svensk-argentinske Eduardo Grutzky till DN.

Hans åsikt är talande för den polarisering som valet av den 76-årige argentinske kardinalen Jorge Mario Bergoglio till påve har lett till i Argentina. Medan en del av befolkningen firat på gator och torg i något som liknat nationalistisk yra, har andra lyft fram Bergoglios påstådda band till militärdiktaturen (1976–83) och spridit bilder på sociala nätverk av honom och diktatorn Jorge Rafael Videla tillsammans.

Upp till 30 000 människor ”försvann” och mördades under diktaturåren i Argentina. Bergoglio ledde Jesuitorden i landet under denna tid men har hävdat att han inte insåg vidden av övergreppen förrän flera år senare. Nyligen avslöjades det dock att han i själva verket blivit informerad om morden och de hemliga tortyrcentralerna bara ett par månader efter kuppen.

– Det fanns en konflikt även inom kyrkan. Många präster och biskopar som tillhörde den befrielseteologiska inriktningen i kyrkan fängslades eller mördades. Bergoglio tillhörde den andra sidan, de som i praktiken gav sitt stöd till militären, säger Eduardo Grutzky, som i dag är svensk medborgare men som satt fängslad i sju år för sin vänsteraktivism.

Men åsikterna om Bergoglio går isär. Han har försvarat sig med att han gick en balansgång under juntatiden och i själva verket gömde en rad flyktingar. Han ska också ha hjälpt en ung man att fly landet genom att ge honom sina id-handlingar.

Ändå tycker Eduardo Grutzky att han gjorde för lite:

– Officerarna som förhörde och torterade mig motiverade ofta sina brott med att de företrädde ”den kristna och västerländska traditionen”. De kämpade mot ”antikrist”, kommunismen, och ansåg sig ha kyrkans välsignelse. Bergoglios uttalanden bidrog till det ideologiska och spirituella stöd som de kände, säger han.

Bergoglio har även anklagats för direkt inblandning i militärens kidnappning av två jesuitpräster. Men några konkreta bevis har inte kunnat läggas fram – varken för detta eller andra brott. Påven bedyrar själv sin oskuld – och i går kväll fick han stöd i det av den argentinske människorättsaktivisten och fredpristagaren Adolfo Pérez Esquivel:

– Det fanns biskopar som stödde diktaturen. Bergoglio var inte en av dem. Men han hade inte heller modet att delta i kampen för mänskliga rättigheter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 15 mars 2013.

MEXICO CITY. En vecka efter president Hugo Chávez död är valrörelsen i full gång i Vene­zuela. Nyval har utlysts till den 14 april – och oppositionen vä­d­rar för första gången på länge en reell möjlighet till seger.

– I förra valet ställdes jag mot en hel statsmakt. Men den här gången är det annorlunda. Nu står det mellan Nicolás och mig. Och i valrörelsen kommer jag att konfrontera hans lögner. Jag undrar till exempel hur länge Hugo Chávez hade varit död innan vi fick reda på det, sade Henrique Capriles, sedan hans kandidatur för oppositionen registrerats av valmyndigheten i måndags.

Den 39-årige Capriles fick 44 procent av rösterna i valet förra året. Hans relativa ungdom gör att han ses som obefläckad av den tid av vanstyre som präglade landet innan Chávez kom till makten 1999. Och hans löfte om att bevara de ”misiones” som gett fattiga områden gratis sjukvård och alfabetiseringsprogram har gett Capriles stöd även i mindre bemedlade stadsdelar.

Men historien förföljer honom. Capriles anklagas för att under sin tid som borgmästare i Baruta – direkt eller indirekt – ha hjälpt de kuppmakare som i april 2002 tvingade bort den demokratiskt valde Hugo Chávez från makten under ett drygt dygn.

Det försöket till statskupp stöddes av de största privata tv-kanalerna i landet, vilket förklarar Chávez och hans handplockade arvtagare Nicolás Maduros misstro mot medie­bolagen, liksom de skärpta medielagar som följt sedan dess.

Samtidigt har kuppförsöket med åren också förvandlats till en del i chavismens egen kosmologi, och ofta använts som förevändning för politiseringen av rättssystemet eller inskränkningarna av pressfriheten. Att datumet för presidentvalet satts till den 14 april, årsdagen av när Hugo Chávez triumferande återvände till presidentpalatset Miraflores efter kuppen, är med andra ord knappast någon slump.

– Jag är inte Chávez, men jag är hans politiske son. Och vi kommer att fortsätta satsa på de fattigaste! sade Nicolás Maduro i helgen inför jublande anhängare.

Väl medveten om att korruptionen och de senaste årens ökande kriminella våld kommer att vara en viktig valfråga för oppositionen, lade han till:

– Brottsligheten är en följd av kapitalismens mentalitet. Vi kommer att intensifiera avväpningsprogrammen och skapa ett särskilt korruptionsbekämpande organ med stora befogenheter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 13 mars 2013.

MEXICO CITY. Kyrkklockor ringde och bilar tutade runt om i Argentina och i andra länder i Latinamerika när det stod klart att en man från denna världsdel, där nära hälften av världens alla katoliker bor, för första gången utsetts till påve.

Den argentinske fotbollsstjärnan Lionel Messi var en av många som uttryckte glädje över Jorge Mario Bergoglio valts till påve.

– En argentinsk påve! Vilken lycka! Jag skulle mer än gärna tillägna honom ett VM-guld 2014, sade Messi.

Inom kyrkan hoppas nu många att regionens troende ska ta Franciskus – som den nye påven valt till sitt namn – till sina hjärtan på ett helt annat sätt än vad som varit fallet med Benedictus XVI, vars uppenbara svårigheter att leva upp till Johannes Paulus II:s popularitet bidragit till att evangeliska kyrkor vunnit mark.

Men valet av Bergoglio är långtifrån okontroversiellt. Han var öppet kritisk mot likställandet av äktenskap för hetero- och homosexuella i Argentina 2010 – något som då fick president Cristina Kirchner att hävda att kyrkan ”fastnat i medeltiden och inkvisitionen”.

I går lyckönskade Kirchner visserligen Bergoglio, men lade till att hon hoppas att han ska ”leda kyrkan i riktning mot ökad jämlikhet”.

Den nye påven är precis som sin föregångare motståndare till abort, även i de fall då moderns liv är i fara, något som inte uppskattas av kvinnorörelsen på kontinenten.

Dessutom har anklagelser riktats mot honom för att ha gått militärjuntans ärenden i Argentina under 1970-talet, vilket dock hittills inte har kunnat styrkas med bevis.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 14 mars 2013.

Jag landar i ett Caracas som befinner sig i chock. Människor ser skakade, uppbragda ut. Det är som att de inte riktigt förstått vad som har hänt: att landets president – fixstjärnan i den sydamerikanska vänstervågen, mannen som dominerat landets politik fullständigt i 15 år – gått bort efter två års kamp mot cancern.

Utanför militärsjukhuset är det hett och kaotiskt. Hjärtskärande scener utspelar sig när folket tar farväl av sin president. Denna kortege är det starkaste minnet jag kommer att bära med mig från mina fyra dagar i Caracas.

Men man bör naturligtvis vara försiktig med ord som ”folket”. Människor i ett land är individer, och det finns ofta lika många åsikter som det finns individer. I den fattiga förorten Petare möter jag Rusmery Barrios. Hon tycker att idoldyrkan av Chávez är på väg att gå alldeles för långt. Och hon är inte ensam om det. När jag några timmar senare nås av beskedet om att Chávez ska balsameras och förvaras i en glaskista ”för all framtid”, är det som om hennes ord stryks under med spritpenna.

Dagen efter står tusentals människor i kö för att ta farväl av Chávez. De väntar tålmodigt i timme efter timme utanför militärhögskolans lokaler i utkanten av Caracas. Många har stått här i nästan ett dygn. Samtidigt pågår statsbegravningen där inne med en minst sagt udda uppsättning gäster – där finns Irans Mahmoud Ahmadinejhad, Vitrysslands Alexandr Lukasjenko och Kubas Raúl Castro, bland många andra.

Men det var inte allianserna med ”fiendens fiende” som gjorde Chávez så populär. För att förstå hur det kom sig att så många venezuelaner såg honom som en landsfader, är det klokare att stanna bland människorna i kön utanför militärakademin.

”Viktigast av allt var nog att han gav oss värdighet”, säger den 48-årige mekanikern Luis Osorio eftertänksamt.

” För de rika har vi alltid varit osynliga eller något slags störande element. Men nu är det vi som har makten. Och det är upp till oss att ta vara på det Chávez lämnar efter sig.”

Fortsättning följer.

CARACAS. Hugo Chávez statsbegravning präglades av ett värdigt lugn. Medan ett trettiotal statschefer tog avsked av presidenten inne på militärhögskolan i Caracas, köade tusentals människor utanför för att få en glimt av sin avlidne ledare – som inte lämnade någon oberörd.

– Jag tyckte alltid mycket om skolan när jag var barn, och jag hade bra betyg, säger den 31-åriga Angela Arroyo och fläktar sig lite med handen för att lindra hettan i solgasset utanför militärhögskolan, där presidenten ligger på lit de parade.

– Men tidigare var man alltid tvungen att ha en ”palanca” (hög kontakt) eller mycket pengar för att få en studieplats. Och i min familj var vi fattiga. Min pappa var byggnadsarbetare och min mamma hemmafru. Så utan Hugo Chávez hade jag nog aldrig kunnat studera till advokat – eller något annat heller, för den delen, säger hon sakligt.

Tillsammans med sin väninna Yohana Gonzales, 36, har Angela åkt buss hela natten från staden Barquisimeto i västra Venezuela. Båda har kunnat avsluta sina juridikstudier, tack vare de studiestöd och lokala högskolor som Chávez regering etablerade 2003. Och nu har de köat här i tre långa timmar. För att visa sin tacksamhet.

– Han gjorde verkligen mycket för de fattigaste. Men viktigast av allt var nog att han gav oss värdighet, säger den 48-årige mekanikern Luis Osorio, som står en bit längre bak i kön.

– För de rika har vi alltid varit osynliga eller något slags störande element. Men nu är det vi som har makten. Och det är upp till oss att ta vara på det Chávez lämnar efter sig. Men först måste vi stödja Nicolás Maduro, för Chávez utsåg ju honom till sin efterträdare, säger Luis Osorio.

Denna närmast pliktskyldiga formulering är talande för hur många chavistas ser på den 50-årige Nicolás Maduro, som tidigare var vicepresident och utrikesminister. Han är nu interimpresident i väntan på det nyval som väntas hållas inom en månad, och i vilket han kommer att vara socialistpartiets kandidat.

Maduro har inte alls samma karisma som Chávez och ger ibland intryck av att bara upprepa olika fraser som den avlidne presidenten yttrade genom åren. Det återstår därför ännu att se i vilken riktning han vill styra Venezuela.

Det som troligen är hans första riktigt självständiga beslut – att balsamera Chávez kropp och visa upp den i en glaskista i ett maosoleum, ”precis som de gjorde med Lenin och Mao”, som Maduro uttryckte det – kan dock redan vara på väg att slå tillbaka mot honom.

– Jag tycker inte om det. Alla har rätt till en sista vila. Och jag minns att Hugo Chávez sade att han ville bli begravd i sin hemstad Sabaneta. Då tycker jag att man ska respektera det, säger den 35-åriga biografägaren Maryoly Rojas.

Det går givetvis att höra ännu starkare kritik mot Maduro inom den nära hälft av befolkningen som röstade mot Chávez i valet förra året. Men den här dagen är det svårt att hitta någon utanför militärhögskolan som har ett ont ord att säga om den avlidne presidenten.

– Men mig då, vill du inte intervjua mig?

Det är 13-årige Alonso Gonzales som vill svara på frågor. Han bor i slumområdet som ligger några kvarter från militärhögskolan och säger att han är här för att se den man som varit president i hela hans liv.

– Jag hann aldrig se honom i levande livet. Bara på tv. Men många i mitt bostadsområde stöder honom. Och jag har fått gå till tandläkaren gratis, tack vare honom.

Så vad händer nu? Alonso rycker på axlarna och ser lite osäker ut när han får frågan. Hans kroppsspråk är en bild så god som någon av dagens Venezuela och den känsla av vilsenhet som Hugo Chávez bortgång lämnat efter sig.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 9 mars 2013.

MEXICO CITY. När Hugo Chávez statsbegravning äger rum i dag är han i praktiken redan helgonförklarad av regeringen. I den fattiga Caracasförorten Petare avbildas han sida vid sida med ikoner som Jesus och frihetshjälten Simón Bolivar. Men långtifrån alla är bekväma med det.

– Det är givetvis tragiskt att Chávez dött. Han gjorde en del bra saker för de fattiga. Men inte tillräckligt för att jämföras med Jesus eller Simón Bolivar på det här viset, säger den 49-åriga tupperwareförsäljerskan Rusmery Barrios och skakar på huvudet när hon går förbi den stora väggmålningen utanför tunnelbanenedgången i förorten Petare.

Några av traktens socialister har avbildat en fromt leende Chávez, sida vid sida med Jesus och Simón Bolivar. En av de rödklädda aktivisterna, musikern Adrian Mayita, 74, förklarar:

– Chávez är den ende presidenten i vår historia som brytt sig om de fattiga. För mig är han den störste någonsin. De andra har bara försökt hålla folk i schack genom att fördumma dem.

Rusmery Barrios nickar trött. Alla har rätt till sin åsikt, säger hon. Men hon låter sig inte övertygas. Rusmery är en av allt fler i Caracas fattiga områden som börjat tröttna på storvulen socialistisk retorik.

– För mig är det största problemet här den ökande brottsligheten. Jag har själv blivit rånad flera gånger. Och polisen gör inte sitt jobb – de är korrupta, säger hon.

I Venezuela mördades omkring 21 000 människor förra året, enligt organisationen Observatorio Venezolano de la Violencia. Landet har under 2000-talet gått från att vara relativt säkert till att i dag räknas som ett av Sydamerikas allra farligaste.

Många av morden äger rum i Caracas. Och inte minst i kåkstaden Petare, där en halv miljon människor bor på liten yta. Beväpnade gäng har här i praktiken infört utegångsförbud efter klockan nio på kvällen.

Satsningarna på närsjukvård, vuxenutbildning och subventionerad mat är fortfarande populära, och anledningen till att många nu klär sig i rött för att hedra ”El Comandante”.

Men reformtakten har avstannat, och den politiska klyfta i Venezuela som tidigare framför allt gick mellan välmående medelklassområden som Altamira och fattiga stadsdelar som Petare är i dag inte längre enbart en klassfråga.

I förra årets presidentval röstade 53 procent av väljarna för oppositionens kandidat Henrique Capriles här i Petare.

– Idoldyrkan är på väg att gå alldeles för långt. Jag är rädd att socialisterna ska försöka använda sig av den för att hålla sig kvar vid makten för evigt. Då kan det bli otäckt, säger Rusmery Barrios.

Erik de la Reguera

Chávez ska balsameras

I dag hålls statsbegravningen av Venezuelas president Hugo Chávez, som i tisdags avled till följd av en längre tids
sjukdom. Chávez blev 58 år gammal.
Ett stort antal statschefer från Latinamerika och resten av världen väntas delta vid begravningen, bland andra Irans
president Mahmoud Ahmadinejad och Vitrysslands ledare Aleksandr Lukasjenko.
Sent i går kväll meddelade regeringen att Chávez kropp ska balsameras och visas upp permanent i ett mausoleum. Enligt vicepresident Nicolas Maduro ska det bli ”precis
som med Lenin och Mao”.

–

Publicerat i DN den 8 mars 2013.