MEXICO CITY. Det kan ta mer än fyra månader att undsätta de 33 gruvarbetare som sitter fångade under rasmassorna i San Joségruvan i Chile. På måndagen började mat och vatten försiktigt hissas ned till deras skyddsrum på 688 meters djup.

”Kära Lily, jag mår bra. Vår familj kommer att återförenas och leva lyckliga för all framtid. Jag älskar dig.” Så skrev den 65-årige gruvarbetaren Mario Gomez i ett brev till sin fru i söndags medan en borr närmade sig det skyddsrum där han och 32 andra gruvarbetare tålmodigt väntade på hjälp.

I 17 dagar och lika många nätter hade de lyckats hålla sig vid liv under rasmassorna, tack vare förnödenheterna i skyddsrummet och det vatten som droppade från taket.

När borren några timmar senare kom upp till ytan igen satt Mario Gomez brev fastsatt på den. Där fanns också ett meddelande skrivet med röd penna på ett blad från ett anteckningsblock: ”Vi är vid liv i skyddsrummet! De 33.”

Livstecknet var det första som kommit ur djupen sedan raset den 5 augusti. Det utbröt genast jubel bland de anhöriga och i huvudstaden Santiago började bilister tuta i eufori, medan mängder av människor tog sig ut på gator och torg för att vifta med chilenska flaggor.

– Jag har aldrig känt mig så stolt över att vara chilenare, sade Chiles president Sebastian Piñera, som föreföll påtagligt lättad.

Räddningsarbetet fortsätter, men mycket återstår innan gruvarbetarna kan återförenas med sina familjer. Tunneln som leder ned i gruvan har rasat på flera ställen och enligt experter kommer det att ta minst ett år att röja väg i den. Även ventilationsschakten är blockerade.

För att undsätta de 33 arbetarna har man därför valt att försöka borra hål direkt från ytan och ned till skyddsrummet. Även denna metod kommer dock att ta lång tid.

Det första borrhål som nått fram mäter bara 10 centimeter i diameter. På måndagen väntades små förpackningar med mat, vatten och andra förnödenheter firas ned genom det till de nödställda.

Planen är att nu borra ett större hål – cirka 66 centimeter i diameter – som arbetarna ska kunna hissas upp genom. Detta sägs kunna dröja upp till 120 dagar, eftersom man till varje pris vill undvika ytterligare ras.

Medan den stora borren arbetar sig ned 15 meter om dagen, måste de nödställda därför börja ställa in sig på att tillbringa julen i skyddsrummet. Det har lett till en ny oro – den för deras mentala hälsa.

Räddningsledningens förhoppning är att videobilder och röstkommunikation med anhöriga ska göra månaderna i skyddsrummet uthärdliga. En liten videokamera hissades på söndagen ned genom hålet och bilderna från den visade ett tiotal män som vinkade i dunklet.

Många anhöriga satt uppe hela natten i väntan på fler livstecken.

– Vi har inte sovit någonting. De sade att det kanske skulle komma fler bilder, sade Carolina Godoy, en av de anhöriga som samlats vid ingången till guld- och koppargruvan i Atacamaöknen i går.

Hennes och de andras väntan har av allt att döma bara börjat.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 24 augusti 2010.

Sent natten till söndagen nås jag av nyheten om att fyra civila triqui-indianer i San Juan Copala dödats i ännu ett bakhåll av paramilitärer.

Sedan nyår har minst 20 människor mördats i detta lilla samhälle i delstaten Oaxaca (Mexiko), där en stor del av invånarna har organiserat sig i en så kallad autonom kommun, inspirerade av zapatiströrelsen i Chiapas.

Trötta på korruption och maktmissbruk har de tagit aktivt avstånd från allt vad partipolitik och statliga stödprogram heter. Men det finns också en grupp i San Juan Copala som motsätter sig denna rörelse och som får ekonomiskt (och troligen också väpnat) stöd av delstatsguvernören Ulises Ruiz och hans parti PRI.

Det upptrappade våldet mellan dessa båda grupper – där de PRI-stödda paramilitärerna är de mest blodbesudlade – är djupt oroande och påminner om månaderna som föregick massakern i byn Acteal i Chiapas 1997.

San Juan Copala är i dag i praktiken isolerat från omvärlden. Vattenledningar har kapats, så även elledningar, och de fredliga försök som gjorts för att bryta paramilitärernas belägring har hittills bara mötts av skarpa skott. Bland annat sköts en finländsk och en mexikansk människorättsaktivist till döds i april när de deltog i ett försök att frakta matvaror till samhället.

Den lokala polisen gör i praktiken ingenting, trots att Amnesty Interational och en rad andra organisationer krävt att paramilitärernas vägspärrar hävs. Tvärtom förefaller polisen umgås vänskapligt med de regeringstrogna paramilitärerna runt San Juan Copala.

Internationella påtryckningar kan i detta läge spela en viktig roll. Här finns ett mallat protestbrev om attacken mot karavanen i april – i det hittar ni e-postadresser till federala och lokala myndigheter. Adresserna är till för att användas.

Har ett uppslag i DN i dag om den senaste tidens debatt om en legalisering av droger här i Mexiko.

– Läs hela paketet här.

(Uppdatering: nu finns minirepet från Cuernavaca och analysen utlagda även på dn.se).

För motargument, läs bland annat min intervju med Edgardo Buscaglia från i juli (skrolla ned till 2:a artikeln).

Så vad säger ni? För, emot eller pass?

Mer om knarkkriget finns här, här, här, här, här och på andra ställen i arkivet. Och i min senaste bok, så klart.

MEXICO CITY. Fler än 28 000 människor har dödats sedan Mexikos president förklarade krig mot narkotikamaffian 2006. Senaste offret är Edelmiro Cavazo, borgmästare i staden Santiago. En rad tunga röster inom etablissemanget föreslår nu en legalisering av droger.

De senaste veckorna har kritiken mot president Felipe Calderóns krig mot maffian nått närmast stormstyrka i Mexiko. Han kan fortfarande räkna med USA:s stöd för sin strategi med att sätta in federala trupper i kampen mot brottsligheten, men i takt med att dödssiffrorna stiger har hans partikamrater i det konservativa partiet PAN börjat få kalla fötter.

Med 50 000 soldater på gatorna och mindre än två år kvar till nästa presidentval föreslog därför den förre presidenten Vicente Fox nyligen en radikal kursändring: en legalisering av tillverkning och försäljning av droger.

Förslaget och den följande debatten utspelar sig mot en dramatisk fond. I veckan hittades kroppen efter Santiagos borgmästare Cavazo dumpad vid en vägkant.

Mexiko håller i praktiken på att dras in i något som snart kan liknas vid ett inbördeskrig.

– Det är verkligen skrämmande. Tänk om någon i vår familj hade gått ut just när de höll på och dumpa kropparna! Vad hade de gjort med oss då? säger Issac Montero.

Han står och packar matvaror ur sin bil i en fattig förort till miljonstaden Cuernavaca, en dryg timmes färd från Mexico City. På en vägg femtio meter ned längs gatan är tre bokstäver klottrade: CPS.

Det är mördarnas signatur.

– Den där graffitin är det enda som finns kvar. Resten är bortstädat av rättsläkarna och polisen, säger Issac Montero.

De som sprejade de där bokstäverna tillhör knarksyndikatet Cartel del Pacifico Sur (Södra Stillahavskartellen). De var här i gryningen för en vecka sedan och lämnade en bil, en grå Cadillac.

I bilens öppna baklucka låg en blodig manskropp. Dess avhuggna huvud hade rullat i väg någon meter. Ytterligare en stympad manskropp hade slängts i vägrenen intill. I bilens baksäte låg en kvinnokropp med huvudet avsågat.

Över vindrutan var ett skynke utbrett med texten: ”Vi vet vilka ni andra är och kommer att hitta er. Numret ni ringde polisens tipstelefon från var 777 2 514779”.

I denna ödsliga förort har en rad makabra fynd gjorts på senare tid. En kvinna i en butik säger att ”det är hemskt, men det börjar nästan bli rutin”.

Ändå var det relativt nyligen som Cuernavaca drogs in i Mexikos knarkkrig, i december i fjol då en av landets mäktigaste maffiabossar Arturo Beltrán Leyva dödades.

Fram till dess hade Beltrán Leyva-familjen haft en närmast oinskränkt makt i Cuernavaca. Men efter dödsfallet delades organisationen i två fraktioner. Det har lett till att mordfrekvensen fördubblats i staden. Utvecklingen är talande.

För när en kartell försvagas av ett tillslag är alltid någon annan organisation beredd att gå in och ta över marknadsandelar. Följden blir en eskalerande våldsspiral.

– Vi går inte längre ut efter mörkrets inbrott. Polisen visar sig bara när de hämtar kroppar, säget Issac Montero innan han låser om sig.

Erik de la Reguera

Smuggling till USA gör legalisering poänglös

MEXICO CITY. Idén om en legalisering av droger kan ur ett svenskt perspektiv låta radikal. Men i Mexiko har tanken börjat slå rot på allvar.

För ett par veckor sedan publicerade den tidigare presidenten Vicente Fox ett drogliberalt manifest på sin blogg. Det har fått stöd av en rad tunga opinionsbildare, som författaren Carlos Fuentes och medieföretaget TV Aztecas ägare Ricardo Salinas Pliego.

De hoppas att det slopande av straffen för små droginnehav som drevs igenom förra året – då som ett sätt att frigöra resurser inom rättsväsendet – ska bli första steget mot att göra även produktion och försäljning av droger lagligt.

I första hand handlar det om att legalisera marijuana. Men även kokain finns med i diskussionen.

Till skillnad från de drogliberaler som hävdar individens rätt att bestämma över sin kropp är dock Vicente Fox och hans kolleger utpräglade pragmatiker.

De menar att om det går att försvaga maffian och minska våldet genom en legalisering, kan det vara värt att acceptera ett ökat antal missbrukare. En vanlig referens är förbudstiden i USA, då maffialedare som Al Capone växte sig starka genom illegal spritförsäljning – tills alkohol blev lagligt igen.

Än är en majoritet av Mexikos befolkning skeptisk. Oron för folkhälsan, liksom – åtminstone från katolska kyrkans sida – den ”moraliska förflackning” som skulle kunna följa väger tungt.

President Felipe Calderón har gått med på att inleda en nationell debatt, men invänder att hela idén är orealistisk.

– Så länge inte USA legaliserar, spelar det ingen roll om vi gör det, sade presidenten nyligen.

Han har en poäng i det. Den riktigt stora affären för maffian ligger i smugglingen till USA och Europa. Omkring 75 miljarder kronor tros ha tvättats vita i Mexiko förra året och större delen av dessa pengar smugglades från USA. En del kritiker påpekar att det därför borde utkrävas ett större moraliskt ansvar av droganvändare i rika länder.

Men efter 40 år av krig mot knarket måste det till betydligt mer än retorik från Barack Obama för att de som i decennier fått bära den tyngsta bördan ska börja tro på förändring.

Drogpengarna utgör förvisso ett välbehövligt tillskott i Mexikos ekonomi. Vissa menar att maffian aldrig kan besegras om inte även den finansiella delen av brottsligheten bekämpas.

Men den utbredda fattigdom som garanterar maffian dess arbetskraft och de få framgångarna i Calderóns krig har fått allt fler att söka efter en mirakellösning som inte slår mot ekonomin. En del ser denna lösning i en legalisering. Andra varnar för att det kan leda raka vägen till en katastrof.

Erik de la Reguera

Motståndarna oroliga för folkhälsan

En fullständig legalisering av droger innebär att samtliga produktionsled – från odling och tillverkning till distribution och försäljning – blir lagliga. Lagar reglerar hur, var och till vilka droger får säljas.

Legaliseringsförespråkare menar att detta skulle kunna slå undan benen på maffian och att skatteintäkter från försäljningen sedan skulle kunna slussas till missbrukarvård.

Kritiker invänder att konsekvenserna av ett sådant experiment är svårförutsägbara och att risken är stor att det leder till en allvarligt försämrad folkhälsa. Missbrukare skadar inte bara sig själva, utan också sin närmaste omgivning, menar de.

Då droghandeln är internationell krävs sannolikt att en legalisering sker i ett stort antal länder, vilket gör den än mer riskabel.

Publicerat i Dagens Nyheter den 20 augusti 2010.

MEXICO CITY. Alltsedan Columbus stötte på land för 518 år sedan har blandningen av europeiska influenser och urfolkens kulturer präglat södra Amerika. Det har inte alltid varit ett helt harmoniskt möte.

Men på Museo de Arte Moderno i Mexico City går det just nu att se några av de många kreativa uttryck som denna korsbefruktning också gett upphov till.

I utställningen Latitudes, som turnerat i en rad länder, ingår 41 verk av konstnärer från 11 länder som alla levt i Latinamerika under 1900-talet. De tre stora mexikanska muralisterna Diego Rivera, David Alfaro Siqueiros och Clemente Orozco finns representerade, liksom deras samtida kollega Frida Kahlo.

Men även Colombias Fernando Botero och en rad andra latinamerikanska konstnärer har verk med i utställningen, som pågår fram till den 20 september i museets lokaler i den stora Chapultepec-parken.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN Resor den 15 augusti 2010.

MEXICO CITY. Mer än ett halvsekel har gått sedan Fidel Castros skäggiga kubanska revolutionärer kom ned från bergen och blev förebilder för marxister över hela Latinamerika. Och när den gamle revolutionsledaren i dag fyller 84 år är han fortfarande i högsta grad en viktig spelare i regionen.

Fidel är mentor för Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez; Bolivias ledare Evo Morales kallar honom”farfar” och nu förefaller han dessutom ha återfått hälsan.

Men det var inte länge sedan som många förutspådde Fidel Castros snara död. 2006 insjuknade han i en mystisk magåkomma och inledde det som bäst kan liknas vid en utdragen kurragömmalek med världens medier.

Varje siktning av den sjuklige kommunistledaren utlyste en massmedial tjurrusning. Förutom på Kuba, vill säga, där de bilder som offentliggjordes av regimen bara i undantagsfall visades i den hårt censurerade statstelevisionen.

På fotografierna poserade en utmärglad Fidel Castro i Adidas- eller Nikeoveraller. Någon enstaka gång sågs han också i en Pumaoverall.

Varför han på det viset valde att göra reklam för kapitalistiska varumärken är en gåta. Men nu är klädkoden på väg att ändras: i veckan syntes Fidel Castro klädd i kakiskjorta vid ett av flera offentliga framträdanden som visat upp en tillfrisknad expresident på senare tid. En expresident som dessutom inte verkar vilja lämna politiken helt bakom sig.

Något brandtal om hur Kuba ska ta sig ur sin djupa ekonomiska kris lär det inte bli på födelsedagen. Av hänsyn till sin fem år yngre bror Raúl Castro, som tagit över som president, lägger sig Fidel inte längre i inrikespolitiska frågor.

Men han ägnar sig gärna åt att skriva så kallade reflektioner om internationell politik, som den om ett ”nära förestående kärnvapenkrig” i Mellanöstern som i helgen debatterades av Kubas parlament.

Bortom mediernas rampljus har Fidel också behållit ett ansenligt inflytande över Kubas politiska liv: han är fortfarande ordförande i kommunistpartiet.

Ingen av de demokratiskt valda vänsterledarna i Latinamerika skulle drömma om att öppet kritisera honom, trots bristen på organisations- och yttrandefrihet på Kuba.

Men i hemlighet skulle säkert många av de mer moderata vänsterledarna välkomna Fidel Castros frånfälle. Inte bara för att det skulle beröva högern ett rött spöke, utan även för att det skulle kunna slå hål på den myt om behovet av starka ledare och revolutionära förtrupper som fortfarande är vid liv i Latinamerika.

Erik de la Reguera

Fidel Castro tog makten 1959 när diktatorn Batista tvingades fly

Fidel Castro föddes den 13 augusti 1926 på östra Kuba, där han växte upp i en relativt välbeställd familj med sockerplantager. Under studenttiden blev han en del av den växande studentrörelse som vände sig mot korruptionen och maktmissbruket på Kuba.

Efter att diktatorn Batista kuppat sig till makten tog Fidel Castro till vapen. 1953 ledde han en attack mot Moncada-garnisonen, efter vilken han tvingades gå i exil. Från Mexiko organiserade han sedan nästa steg: en båtexpedition på vilken bland andra argentinaren Ernesto ”Che” Guevara fanns med.

Efter landstigningen på Kuba 1956 lyckades gerillan växa snabbt tack vare missnöjet med Batista. Den 1 januari 1959 tvingades diktatorn fly och rebellerna kom till makten.

Det var inte förrän efter maktövertagandet som Fidel Castro började tala öppet om socialism. Pressad av USA tvingades han välja sida i kalla kriget. Någon demokratisering ägde aldrig rum, men välfärdsreformer på 60-talet gjorde Kuba till en förebild för revolutionärer över hela världen.

Publicerad i Dagens Nyheter den 13 augusti 2010.