Category: Artiklar

Det är söndag. De flesta mexikaner tar det lugnt, äter middag med sin familj eller softar i en park. Låt oss säga så här – att hänga i parken på söndagar är helt rätt om du bor i den här stan.

Grönområdena är till bredden fyllda med folk. Man spatserar runt i lugn och ro, sitter vid en fontän, köper sockervadd och avnjuter gratisunderhållningen som clowner, mindre orkestrar och en och annan fotoutställning bjuder på. Just nu visas vackra bilder från hela världen i Alameda Central.

Temat för utställningen: vatten. Det är det ont om här. Vatten alltså.

Särskilt i vissa av stadens fattigare förorter, där vattenförsörjningen under de senaste åren förvandlats till ett av de största sociala problemen. Det uppskattas att cirka 40 procent av vattnet som rinner i Mexico Citys föråldrade rörsystem försvinner i läckor av olika slag, samtidigt som många av dem som bor i ”bättre” områden använder vatten på ett sätt som kan förefalla slösaktigt.

Åtminstone förefaller det nog så för de som bor i förorten Iztapalapa. Där får många familjer nöja sig med att bara ha vatten i kranarna under ett par timmar tidigt på morgonen. Och då gäller det att bunkra upp i dunkar och petflaskor. Annars blir man utan.

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

I går var det fest, dans och reaggaekonsert. R skulle på födelsedagsfest och tyckte att vi skulle fira min artikel i måndagens DN. Och jag var inte nödbedd. Det var kul!

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

Ska försöka jobba nu. Men först och apropå ingenting: det verkar som om Pachuca är på väg mot seger i mexikanska mästerskapen i fotboll. Om nu någon är intresserad av det…

[Erik går och fyller på sitt glas med vatten]

”Goooooooooooooooooooooooooooooool! Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó Etó!” skrek Televisakommentatorn. Det finns få saker som kan få en att småle så mycket som latinamerikanska fotbollskommentatorer.

Visste ni förresten att den stora grejen med Champions League-finalen i går var att Barcelonas backstjärna Rafael Márquez blev den förste mexikanen genom tiderna att vinna den åtråvärda bucklan? Inte det? Vad skriver era tidningar om egentligen?

Annars fortsätter presidentkandidaterna att smutskasta varandra i den ena ärekränkande tv-reklamen efter den andra. López Obrador framställs som ”en fara för landet” av högerpartiet PAN. Med hjälp av riktigt elaka klipp ges bilden av att den socialdemokratiske kandidaten är en våldsam psykopat. Fascinerande.

Nu ska jag jobba. Ensam hemma, lugn och ro, en vanlig arbetsdag, äntligen.

– … för vem vet, sen kanske polisen kommer och griper oss också om de ser oss på tv.

Rädslan lyser i ansiktet på kvinnorna. San Salvador Atenco är präglat av det som hände här den 3-4 maj.

En konflikt mellan några blomförsäljare och delstatspolisen eskalerade den 3 maj till regelrätta kravaller i staden Texcoco, inte långt från Atenco. I samband med det greps bland andra Ignacio del Valle, ledaren för organisationen Frente de Pueblos en Defensa de la Tierra (FPDP), som gett sitt stöd till zapatisternas pågående politiska initiativ, den ”andra kampanjen”.

Gripandet av del Valle fick hans anhängare i Atenco att i protest blockera huvudvägen som leder in till Mexico City. Polis sattes in och kravaller utbröt, med minst ett femtiotal skadade, däribland många poliser. De upproriska slogs med machetes och kastade brandbomber mot ordningsmakten. En 14-årig pojke dödades av ett pistolskott.

När skymningen föll var samhället fortfarande i rebellernas händer och flera poliser hölls som gisslan.

I gryningen dagen efter, den 4 maj, omringade flera tusen tungt beväpnade poliser samhället. De cirka 15000-20000 människorna som bor i Atenco gömde sig i sina hus. Tårgas sköts in längs huvudgatorna för att skingra det fåtal ungdomar som försökte hindra polisen.

När samhället var ”intaget” vid tiotiden på morgonen började kravallpoliserna gå från hus till hus och söka efter misstänkta personer och eventuella vapen. PRI-sympatisörer pekade ut hus som tillhörde misstänkta ledare för FPDT. Utan husrannsakan bröt sig polisen in i minst ett tjugotal hus, vandaliserade inredningar, stal värdesaker och pengar, misshandlade män och kvinnor och grep människor godtyckligt.

– Hörde du om den där 18-årige killen, Manuel? säger en gammal man på en cykel som stannar till bredvid mig.

Han vill inte säga sitt namn, men liksom många andra i Atenco verkar han ha ett stort behov av att berätta.

– Jag såg när Manuel råkade skratta till för att en hund hade fått en polis på fall. Då slog de ned honom för att han ”hånade” dem, så sa de, och sen släpade de iväg honom också. Det är inte rättvist. Så får det inte gå till…

Under mina timmar i Atenco hör jag många berättelser. Alla vittnar om det totalt urskillningslösa våldet som polisen utövade. Äldre, handikappade och minderåriga… alla misshandlades. Många av dem greps.

Men allt talar man inte öppet om. Det värsta kryper fram, det värsta vill man helst inte tala om. Det skamliga som hände när de cirka 200 gripna skulle fraktas till fängelser i Mexico City.

De sexuella trakasserierna. Förnedringen. Våldtäkterna. Hittills har sju våldtäkter anmälts. Men av naturliga skäl är många av offren rädda för att gå till polisen. Även de fem utländska studenter som greps utsattes för liknande behandling.

– Förr brukade det vara mycket fester här. Nu vågar vi knappt gå ut. Jag kan inte sova och har inte vågat se till mina djur på flera dagar, säger en äldre dam till mig.

Plötsligt går ett rykte om att poliser finns i kvarteret där vi är. Man skyndar på stegen, går åt ett annat håll.

Det är nu 24 timmar sedan jag lämnade Atenco, men jag har fortfarande svårt att bli kvitt blickarna.

Bor hos R nu. Det känns bra. Att bo på hotell är så sterilt, så opersonligt. Om man inte gör som John Ross, det vill säga – inreder sitt hotellrum som man vill ha det och sedan bor där i 18 år.

I morse intervjuade jag i alla fall denne garvade gamle journalist, som genom sin bok The War Against Oblivion blivit något av en auktoritet på zapatisterna och konflikten i Chiapas, åtminstone i sitt hemland USA. För Ross´ fans kan jag avslöja att han just lagt sista handen vid manuset till en uppföljare som behandlar perioden 2001-2006.

Jag mår bra. Manniskorna i San Salvador Atenco mår inte bra.

Lovar att skriva mer inom kort.

..den där känslan som Sting sjöng om på 80-talet (eller var det 90-talet?) av att vara en engelsman i New York, den överväldigade mig i går. Jag orkade inte ens blogga. För visserligen är jag inte någon engelsman, utan svensk, och jag går inte längs Broadway, utan längs Avenida Reforma i 22-miljonersstaden Mexico City, men det är samma känsla av litenhet och utanförskap.

Efter några dagars intensivt jobb blev jag helt enkelt trött av alla intryck. I varje gathörn möts man av skränande ljud, intensiva dofter och massor av människor. Minst tre miljoner bilar kör runt i staden varje dag och luften blir därefter – smutsig. Men missförstå mig rätt. Jag älskar det här.

Det där med 22 miljoner i Mexico City är förresten omstritt. De styrande i staden, socialdemokratiska PRD, hävdar att det är betydligt fler, medan den federala regeringen helst inte vill diskutera frågan. Bakgrunden till bråket är naturligtvis pengar – Mexico Citys styrande vill ha en större del av statens kaka. Den strida strömmen av människor som lämnar den fattiga landsbygden för att söka jobb i huvudstaden är av naturliga skäl svår att hålla koll på, så debatten lär fortsätta.

Tacos al pastor. Nu med guacamole. Det var det jag åt tillsammans med R i colonia Condesa i går. Kul att återse honom.

Tisdag. I dag känns allt bättre. Jag har bokat en intervju som verkar lovande (tack för tipset, Bo!) och strax ska jag ut till San Salvador Atenco, som ligger två timmar från centrum.

Ett antal utländska medborgare har fått åka hem i förtid på grund av sin närvaro i Atenco. Så… wish me luck.

Diskuterade nyss Englands chanser i fotbolls-VM med en engelsman som entusiastiskt visade mig det excelark som han gjort över turneringen och som skulle ha gjort självaste Sepp Blatter grön av avund.

Men det kanske var tillräckligt mycket fotboll i gårdagens blogg. Lördagen började lite segt eftersom jag var trött efter allt springande vid demonstrationen. Efter hand kom jag igång med översättarjobb och tvättande av kläder. Jag letade upp en lavanderia i kvarteret där jag bor och åt lunch på ett lokalt budgethak.

Framåt kvällningen åkte jag ut till universitetsområdet vid UNAM (som är slutstation för en t-banelinje) där jag hade hört att ”La Otra Campaña” skulle ha ett möte.

Universitetsområdet låg helt öde eftersom det var lördag och dessutom ganska sent på kvällen. Solen höll på att gå ned och jag undrade om jag var galen som gick omkring där helt ensam. Jag visste ju inte ens om mötet pågick fortfarande.

Jag kom att tänka på en passage i ”Muertos incomodos” (Osaliga döda – den bok av Marcos och Taibo som jag översätter) där zapatistutredaren Elias Contreras irrar fram genom universitetsområdet i sin jakt på ett hemligt meddelande som skulle finnas i universitetsbiblioteket. Både han och jag gjorde misstaget att ta tunnelbanan och hamna helt fel. För universitetsområdet är STORT – tänk Frescati x 20.

I mitt fall skulle jag till Auditorio Che Guevara, som ligger precis bredvid biblioteket. Och som tur var hittade både jag och Elias fram till slut.

Där var de, allihop. Marcos inkluderad. Jag stannade inte så länge, men fick ett par bra kontakter som jag kommer att få användning av i nästa vecka…

Bonus för Chiapasnördar: Jag snackade lite med Herman Billinghausen, poet och legendarisk reporter för tidningen La Jornada. Och ja, han hade på sig sin hatt. Som vanligt.