Category: Artiklar

Efter två lugna dagar i Mexico City har jetlaggen i stort sett gett med sig och krafterna börjar återvända. Onsdagen är en vacker dag, solen skiner, byggnadsarbetare borrar och slår, lastbilar vrålar och tutar, rancheros skvalar på radion…

Jag har ägnat de här första dagarna till att återhämta mig efter avskedsfesten (tur att någon vänlig själ smugit ned en burk mineralvatten i min ryggsäck), spatsera runt i Coyacán, lyssna på bra jazz och försöka få ett grepp om allt som händer i landet just nu.

Politiskt sett är det en dramatisk period, med Felipe Calderons tillträde som ny president den 1 december som möjligt klimax. Vänsterpartiet PRD, vars presidentkandidat López Obrador förlorade valet i juli, har hotat med att blockera hela ceremonin i protest mot vad de uppfattar som ”en illegitim presidents” tillträde. López Obradors anhängare anser fortfarande att Calderon fuskat sig till segern.

Men kraften i protesterna börjar avta och López Obradors popularitet har enligt opinionsundersökningar minskat med runt 10 procentenheter sedan valdagen. Flera tunga namn inom PRD har också tagit avstånd från López Obradors radikalism, bland andra veteranen Cuauthémoc Cardenas.

Samtidigt omgrupperar det gamla maktpartiet PRI efter den förödmjukande tredjeplatsen i presidentvalet.

De senaste veckornas oroligheter i Oaxaca utgör en viktig del av detta större politiska spel, inte minst eftersom den sittande presidenten Fox lovat sin efterträdare och tillika partikamrat Calderon att konflikten ska vara löst den 1 december.

Men konflikten i den sydliga delstaten Oaxaca mellan den sittande PRI-guvernören och de olika vänstergrupper som kräver hans avgång har också en egen logik, som kan få mer långtgående följder än vad den politiska eliten tycks tro.

Samtidigt kommer rapporter från Chiapas om att en PRI-trogen paramilitär grupp angripit civila zapatistanhängare i naturreservatet Montes Azules, långt in i Lacandondjungeln. Obekräftade uppgifter talar om minst tio dödsoffer, varav de flesta är civila kvinnor och barn från byn Nuevo Velasco Suarez.

Människorättsorganisationen Fray Bartolomé de Las Casas har skickat en grupp medarbetare till området för att försöka få uppgifterna bekräftade och skaffa mer information. Tidningen La Jornadas utsände har just lämnat denna rapport.

Zapatisternas politiska ledning är ute på turné i landet för att samla stöd till sitt politiska initiativ ”Den andra kampanjen”. De har i skrivande stund inte kommenterat händelserna i Montes Azules, men tidigare har zapatisterna varnat för att de kommer att svara med ”full styrka” om deras anhängare angrips på det sätt som nu förefaller ha skett. Å andra sidan har Subcomandante Marcos, Tacho, David och de andra comandanterna knappast något intresse av ytterligare sammandrabbningar i nuläget.

Om allt klaffar reser jag till Oaxaca inom ett par dagar och blir kvar där över helgen. Hör gärna av er med tips om bra personer att prata med i eller utanför stan.

Vi ses igen. Och den här gången är hon blyg.
Men under en svart slöja av moln skymtar det oändliga ljuset.
Jag sänks ned, försvinner, slukas av henne. Förlorar kontrollen.
Och resan har börjat.

”¿Qué es lo que se pierde al cruzar una frontera? Cada momento parece partido en dos, melancolía por lo que queda atrás y por otro lado, todo el entusiasmo por entrar en tierras nuevas”

”What do we leave behind when we cross each frontier? Each moment seems split in two; melancholy for what was left behind and the excitement of entering a new land”

Ernesto Che Guevara

Det är många som räknar just nu.

Undertecknad har nedräkning till passkontrollen på söndag.

Demokraterna i USA räknar röster i eufori.

Och stora delar av den politiskt korrekta vänstern räknar ut sandinisternas Daniel Ortega innan han ens hunnit tillträda posten som Nicaraguas nya president.

Låt oss för enkelhetens skull utgå från att de två förstnämnda räknar rätt – och i stället fokusera på Nicaragua.

Liksom sin uppbackare, den venezolanske presidenten Hugo Chavez, är den gamle comandanten Daniel Ortega numera en utpräglad realpolitiker. Cyniker, skulle kanske någon säga. Men nej, han är inte dum.

Ortega visste på förhand att sandinisterna i FSLN skulle få svårt att nå en majoritet i kongressen. Han visste också att han skulle stå relativt maktlös utan kongressens stöd, eftersom han själv varit med om att driva igenom de konstitutionella ändringar som begränsar exekutivmakten.

Därav de allt intensivare flörtarna med kyrkan, de misstänkta hemliga uppgörelserna med korruptionsdömde ex-presidenten Alemans parti, det vidriga totalförbjudet av abort och valet av en före detta Contra-ledare som vicepresident.

Efter söndagens val visar det sig att denna kalkyl varit riktig – ur ett maktperspektiv. Sandinisterna ser inte ut att komma i närheten av egen majoritet i kongressen, inte ens med stöd av vänsterkritikerna i Movimiento de Renovacion Sandinista.

Så vad återstår? Samarbete med högern.

Grunden är redan lagd.

Men det är ändå för tidigt att stämpla Ortega som ännu en i raden av korrupta presidenter i detta Latinamerikas näst fattigaste land. Med Chavez ekonomiska stöd, en eller annan folkomröstning om större makt för presidenten och viss omfördelning av samhällsresurser till de fattiga kan Ortega få betydelse för den centralamerikanska vänstern. På gott eller ont.

Låt oss därför vänta och se om han nöjer sig med att sippa på en Cuba Libre i regeringspalatset eller om han faktiskt ger sig på att försöka bli den mini-Chavez som Bush-administrationen fruktar och många av sandinisternas gräsrötter hoppas på.

”The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn, like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes “Awww!”

Jack Kerouac, On the road

Här skulle jag kunna skriva om det cyniska maktspelet bakom våldet i Oaxaca. Eller om valet i Nicaragua. Eller om mina två ryggsäckar som rymmer hela mitt liv.

Men jag är inte framme där än.

I morgon går tåget söderut.
Och om en vecka dras landningshjulen in.

På andra sidan Atlanten väntar bokstäverna på mig.
Och på er.

Nu när regnet faller utanför mitt funkishus och löven samlas i blöta gegghögar har jag bestämt mig. Det blir Latinamerika i höst. Och i vinter. Och i vår.

Först Mexiko. Sedan Guatemala. Och därefter? Det återstår att se.

Efter en månads pustande och frustande och hopknytande av gamla säckar börjar jag nu få upp vittringen på nya äventyr. Förberedelserna är i full gång.

Ni är välkomna att hänga med. Om 16 dagar börjar det.

PS. Jag kunde så klart inte motstå frestelsen att fråga ägaren till pizzerian vid torget varför de har en pizza som heter ”AnnaLind Special” (se föregående blogg).

Han såg allvarligt på mig och svarade: ”Vi öppnade pizzerian samma dag som det hände. Det är därför.” Han syftade självklart på mordet på utrikesminister Anna Lindh.

Erik: ”Fanns det någon särskild tanke bakom valet av fyllning – kebab och isbergssallad – och det faktum att pizzan är halvinbakad?”

Ägaren: ”Nej. Det fanns ingen tanke bakom det.”

Erik: ”Okej. Har ni fler pizzor som är tillägnade särskilda personer?”

Ägaren: ”Ja, några stycken…” [det visar sig att ett antal stamgäster fått pizzor uppkallade efter sig. Anna Lindh var dock inte stamgäst, vilket gör det hela en aning förvirrande. Det är också oklart om de övriga personerna blivit mördade eller ej.]

Erik: ”Okej. Jag vill ha en u-båt, tack.”

Ägaren: ”Att ta med eller äta här?”

Erik: ”Äta här.”

Ägaren: ”Något att dricka?”

Erik: ”Bara vatten, tack.”

Nollpunkt. När jag slutade blogga efter min hemkomst från Mexiko i juni, så var det av både personliga och professionella skäl.

En separation är helt enkelt inget man bloggar om. Och stora dagstidningar brukar inte uppskatta att reportrar bloggar frispråkigt.

Men nu är jag tillbaka. Fri och (relativt) obunden av kapitalets makt i en andrahandslägenhet på Stora Essingen, denna lilla ö i nordvästra Stockholm som jag hamnat på av en slump.

Det finns en pizzeria här som serverar en pizza som heter AnnaLind Special. Den är halvinbakad och är fylld med rödlök, soltorkade tomater, kebab, isbergsallad och vitlökssås. Crazy.

Utanför mitt fönster vajar tallar lätt i vinden. Helt off på stereon. Rönnbärsträd.

Jag vet inte var jag kommer att resa efter den sista oktober, då mitt hyreskontrakt går ut. Någon av er kanske har ett förslag? Jag har några egna tankar. Men jag kanske borde anordna en omröstning?

[lovar – inom kort ska vi ha kommentarfunktion här]