Category: Artiklar

De senaste dagarna har bjudit på en del märkliga möten.

I fredags följde jag med R på en fest med folk som jobbat i Calderons valkampanj. Efter några whiskey (och jag som aldrig dricker whiskey) fann jag mig småpratandes med den nya presidentens PR-chef. Hon sken upp när jag sa att jag var från Sverige och ägnade sen flera minuter till att prisa det vackra lilla landet i Alperna, där de gör så god choklad och bra klockor och fickknivar.

Skönt att veta att Mexiko styrs av en intellektuell elit.

I går tog jag en sväng till lilla lugna Cuernavaca, en dryg timme utanför Mexico City. Jag trodde att jag skulle få lite ledigt här, men så var det ju val i Venezuela och så plötsligt skulle jag skriva om det också, tyckte DN. Och det tackar man ju inte nej till.

Här i Cuernavaca har jag mött en Stjärna, vilket väl får gå under kategorin ”märkliga möten”?

I morgon är det dags att återgå till vardagen i Mexico City och börja planera den här julmånaden. Den kommande högtiden har redan satt sin prägel genom en kitchparad utan like. Särskilt gillar jag de fullständigt urballade mexikanska julsångerna. Ay siiii.

MEXICO CITY. När Venezuelas väljare under söndagen avgör vem som ska bli landets president de kommande sex åren, handlar mycket om hur de stora oljeintäkterna ska fördelas. Hugo Chavez vill fortsätta sin ”bolivariska revolution”, men har fått oväntat hårt motstånd av oppositionens kandidat Manuel Rosales.

Valrörelsens mest kända ansikte tillhör en 32-årig ensamstående småbarnsmamma. Den mörkhyade kvinnan som blickar ned från valaffischer runt om i Venezuela heter Gladys Ascanio, men i oppositionens kampanj är hon enbart känd som ”Mi negra”.

Det är också namnet på de särskilda kontokort som den förre guvernören i delstaten Zulia, Manuel Rosales, vill dela ut till 2,5 miljoner fattiga om han vinner i morgon. Rosales vill fördela en femtedel av statens oljeintäkter direkt via dessa kontokort, vilket skulle ge mellan 2 000 och 4 000 kronor per månad till varje kortinnehavare.

Det kan låta mycket, men med de rekordhöga oljepriser som de senaste åren formligen pumpat in pengar i Venezuelas statskassa kan till och med den tidigare så högerkonservativa oppositionen kosta på sig sådana vallöften. Oljeindustrins bruttoinkomster i år beräknas bli över 800 miljarder kronor och den andel som går direkt in i statskassan tros bli större än någonsin.

Men trots att Rosales får cirka 30 procent av väljarsympatierna i opinionsmätningarna, en siffra som får anses hög med tanke på att oppositionen i stort sett raderades ut i parlamentsvalen 2004, så förefaller Hugo Chavez närmast oövervinnerlig.

Efter åtta år som Venezuelas president är han populärare än någonsin och på marknaderna i Caracas är efterfrågan stor på de små Chavez-dockor som finns i olika modeller och med olika typer av kläder.

Om Chavez segrar i valet i morgon är det inte osannolikt att han inom kort utlyser en folkomröstning om en lagändring som skulle tillåta honom att sitta kvar vid makten till 2021, det år som han själv anser lämpligt för sin pensionering.

Internationellt har han blivit känd för att vara en nagel i ögat på Bushadministrationen, ofta med kontroversiella uttalanden och politiskt känsliga allianser. I somras besökte han bland andra Iran och Vitryssland för att söka stöd för Venezuelas kandidatur till säkerhetsrådet.

Men Chavez popularitet på hemmaplan beror främst på hans engagemang för de fattigaste. Många av de venezolaner som lever på marginalen ser honom som en garant för en chans till en bättre framtid.

Något som Chavez dock helst inte talar om är att fattigdomen ökade i landet under hans första fem år vid makten, den socialistiska retoriken till trots. Enligt regeringens egen statistik har utvecklingen vänts sedan dess, men fattigdomen har ändå bara minskat marginellt jämfört med 1998.

Att det nu ändå förefaller gå åt rätt håll tros ha att göra med att regeringen för tre år sedan sjösatte en satsning på sociala program, så kallade misiones. De är ett slags utposter i utsatta områden som erbjuder sjukvård, alfabetisering, utbildning och subventionerade livsmedel till de allra fattigaste.

Kritiker menar att dessa ”misiones” fungerar som röstfångare för Chavez och att de leder till korruption, eftersom man mer eller mindre måste sympatisera med regeringen för att få tillgång till servicen. Men oavsett sanningshalten i de anklagelserna är det ett faktum att presidentens popularitet tilltagit sedan de sociala programmen inleddes.

Hugo Chavez har också rensat ut sina kritiker ur militären, sett till att ta kontroll över högsta domstolen och har numera även stöd av en majoritet i kongressen. Oppositionen varnar för att demokratin är hotad om den processen får fortsätta.

I slutskedet av valrörelsen har dramatiken tilltagit, sedan regeringen i torsdags sade sig ha avslöjat planer på ett mordförsök på Manuel Rosales. Oppositionsledaren avfärdade dock uppgifterna som en bluff och manade sina supportrar att vara uppmärksamma på eventuella försök till valfusk.

Erik Gustafsson

DN 2006-12-03

Har precis sett den kortvuxne och något tunnhårige Felipe Calderon hålla sitt första tal som president.

Tänk, han lyckades faktiskt svära presidenteden. López Obradors anhängare försökte i det längsta hindra honom från att ta sig upp i talarstolen i kongressen, men trots busvisslingar, ett och annat höftsving och smädesord kunde Felipe ändå ta sig upp på podiet, säga de magiska fraserna och hänga på sig det röd-grön-vita presidentbandet.

Talet fick han hålla i en annan lokal, där enbart trogna partikamrater fanns på plats. Det är svårt att få nåt sagt när folk hela tiden skriker ”UT! UT!”, så Calderón tog det säkra före det osäkra.

Det blev mycket tal om rättsstaten, lag och ordning, men även vikten av att skapa nya arbetstillfällen. Inga överraskningar direkt.

Det återstår att se vad Calderón tar sig för i praktiken, nu när han äntligen fått svära eden. Risken finns att de sociala konflikterna förvärras när han ska visa sig ”handlingskraftig”.

I en längre artikel i dagens DN skriver jag om polariseringen i landet och den svåra uppgift som nu möter den nye presidenten. Här är länken till artikeln.

Nej, nu är det dags att ge sig ut i solskenet i Mexico City och softa lite, kanske äta en taco eller två. Man blir tydligen hungrig av politik.

MEXICO CITY/OAXACA. När Felipe Calderón i dag tillträder som Mexikos nye president gör han det i ett land som är kraftigt polariserat, såväl politiskt som socialt. Hans första stora utmaning blir att överhuvudtaget lyckas svära presidenteden.

På det stora Zócalotorget i Mexico City viner en kall nordanvind. Tiotusentals människor har samlats i centrum för att se sin ledare svära eden som landets nye president. Men det är inte segraren i valet, Felipe Calderón,
som står där på podiet. Det är förloraren, vänsterkandidaten Andres Manuel López Obrador.

”Jag svär att försvara republiken …” ekar hans röst över folkmassorna, som möter hans ord med jubel när han utnämner sig själv till ”Mexikos legitime president”. Det är en märklig men suggestiv tillställning.

Ett hundratal meter från scenen möter jag José Guadalupe Aguilar. Han står och håller armen runt sin fru Emelia, som har satt sig ned på en tältstol för att vila benen. Paret
tillhör López Obradors kärnväljare.

José är byggnadsarbetare och Emelia hemmafru.
– Vi är här för att visa vårt stöd för ”de fattigas president”, säger de och intygar att de kommer att fortsätta
att stödja honom även i framtiden.

De bor utanför Mexico City och har därför inte rätt till den folkpension som López Obrador införde under sin tid som borgmästare i huvudstaden. Och eftersom José arbetat
hela sitt liv inom den stora informella sektorn, så kan han inte heller se fram emot någon statlig pension.

Han ser lite bekymrad ut när han säger att det bara är att ”kämpa på så länge det går”.

Men tycker de att det är rätt av López Obrador att utnämna sig själv till president?

– Ja, vi tror att högern fuskade till sig segern, säger de.

ENLIGT DET OFFICIELLA valresultatet slog Felipe Calderón sin främste utmanare López Obrador med en halv procentenhet. Trea blev det gamla maktpartiet PRI:s kandidat. Men trots att valet godkänts av både valmyndigheten och den särskilda valtribunal som granskade resultatet, så vägrar López Obrador acceptera förlusten och menar att ”den rika eliten” bestulit honom på segern.

Den karismatiske vänsterledaren utsåg häromveckan ett skuggkabinett med ministrar som ska lägga fram konkreta förslag och på alla möjliga sätt göra livet surt för Felipe
Calderón. Vilt slagsmål bröt ut i kongressen häromdagen, och tumultet riskerar att upprepas i dag, då López
Obradors anhängare hotat med att hindra Calderón från att svära presidenteden.

Det är minst sagt ett besvärligt utgångsläge för en nytillträdd president.

– Paradoxalt nog kan det komma att gynna Calderón, säger Federico Estevez, professor i statsvetenskap vid Itam-universitet i Mexico City.

– Situationen är väsensskild från när Vicente Fox kom till makten år 2000. Då var han den förste att bryta PRI:s 70-åriga maktinnehav och förväntningarna var skyhöga. Nu,
efter alla turer och anklagelser om valfusk, är förväntningarna låga. Det ger Calderón viss arbetsro, säger
Estevez.

Opinionsundersökningar visar att López Obrador förlorat en tredjedel av sina sympatisörer sedan valdagen. Men drygt 20 procent av befolkningen stödjer honom fortfarande.

Polariseringen mellan lägren skärps av att inkomstklyftorna är stora. 21,5 miljoner mexikaner överlever på mindre än två dollar per dag, och många av de fattiga stödjer López
Obrador. Samtidigt är en fjärdedel av befolkningen småbönder, vilka riskerar att drabbas hårt när den sista
fasen av frihandelsavtalet Nafta träder i kraft 2008.

Mexiko är i dag därför ett land i akut behov av nya arbetstillfällen. Varje år korsar 450 000 mexikaner
gränsen till USA i sökandet efter arbete.

DEN AVGÅENDE presidenten Vicente Fox, som tillhör samma konservativa högerparti som Calderón, PAN, lämnar efter sig statsfinanser i ordning och låg inflation. Men tillväxten
har under Fox tid vid makten legat på bara 3–4 procent per år, en siffra som knappt motsvarar befolkningstillväxten.

Den mexikanska ekonomin är nära sammanbunden med USA:s och
det var därför ingen slump att Felipe Calderón redan förra månaden besökte Washington för att överlägga med sin amerikanske kollega.

Sannolikt uppmanade George W Bush då Calderón att bland annat komma till rätta med den organiserade brottsligheten, som sedan flera år allvarligt utmanar den mexikanska
statens våldsmonopol. Hela städer vid gränsen till USA, inklusive poliskåren, kontrolleras av narkotikakarteller.
Och trots att den mexikanska regeringen de senaste åren överfört mer av ansvaret för bekämpningen av narkotikamaffian till armén, fortsätter våldet att dagligen skörda offer i de provinser som är värst utsatta.

I SIN VALKAMPANJ lovade Felipe Calderón att gå hårt fram mot brottsligheten. Ett första tecken på att han menar allvar är att han i tisdags gav den erkänt hårdföre Francisco Ramirez Acuña ansvaret för regeringens inrikespolitik. Människorättsorganisationer uttrycker oro
för att Ramirez Acuña har ett mörkt facit efter sina år som guvernör i Jalisco, med hundratals fall av tortyr
på sitt samvete. Men uppenbarligen är det inte något som bekommer Calderón.

– Det är svårt att gå hårt fram mot brottsligheten och samtidigt respektera mänskliga rättigheter. Kanske
är det så han tänker, säger statsvetaren Federico Estevez.

Calderón vill också till varje pris undvika att hamna i samma parlamentariska rävsax som sin företrädare Fox, vars reformer i många fall stoppades i kongressen av oppositionspartierna PRI och PRD.

Inte heller Felipe Calderón har någon egen majoritet att luta sig mot. Och eftersom vänsterpartiet PRD är
uteslutet som samarbetspartner efter de senaste månadernas ordkrig, så återstår bara det gamla maktpartiet PRI.

Problemet är att PRI kommer att kräva gentjänster för att ge sitt stöd till Calderón. Det handlar då inte minst om att få behålla makt och privilegier på det lokala planet, ute i delstaterna.

Ett exempel på det är delstaten Oaxaca i södra Mexiko, där oroligheter pågår sedan flera månader till följd av en lärarstrejk. Där har PRI härskat i decennier, och guvernören
har traditionellt haft en närmast oinskränkt makt. Även den nuvarande guvernören Ulises Ruiz lever efter filosofin att hans ord är lag.

FLERA KÄLLOR inom polis- och åklagarmyndigheten har den senaste veckan vittnat för mig om omfattande korruption och lagbrott som begås med delstatsregeringens goda minne.

– Här fungerar rättvisan bara för högstbjudande. Har man inte pengar eller kontakter får man vänta i evigheter på att få sin sak prövad, säger en källa inom åklagarämbetet,
som av rädsla för repressalier inte vill uppge sitt namn.

Oppositionen förföljs genom massgripanden, tortyr och avrättningar. Trots det har en omfattande proteströrelse vuxit fram de senaste månaderna.

När kravaller utbröt i samband med demonstrationer krävde därför guvernör Ruiz att den federala regeringen skulle ingripa. Med bara några veckor kvar till Calderóns tillträde
såg sig president Fox tvingad att skicka tungt beväpnad federal polis för att slå ned protesterna mot PRI-guvernören.

Saldot den senaste veckan: minst tre döda, ett fyrtiotal ”försvunna” och 149 gripanden av oppositionella.

– Här i Oaxaca råder det i praktiken undantagstillstånd just nu, säger Yessica Sanchez, chef för människorättsorganisationen Liga Mexicana de Derechos Humanos.

Det är inte osannolikt att PRI:s ledning kommer att kräva fler gentjänster av det slaget för att ge Calderón stöd i kongressen.

Erik Gustafsson

DN 2006-12-01

Efter en veckas intensivt arbete i Oaxaca känns det som om jag har nån infektion i kroppen. Det tär på krafterna att ständigt höra dessa sorgliga historier, människor som förlorat nära och kära.

Som svar till Ulriqa kan jag rapportera att folk här försöker leva sina vanliga liv så gott det går. Men den psykologiska pressen är påtaglig, polisen fortsätter att göra nattliga razzior och människor grips till synes godtyckligt. Är man – eller han varit – aktiv i någon oppositionell organisation så sover man nog inte särskilt gott om nätterna.

Jag har just gjort klart ett jobb och siktar nu på att komma med ettbussen till Mexico City. Behöver lite andrum.

Det kan ju dessutom bli lite dramatik där på fredag, när Calderón tillträder som president. Även om jag ärligt talat tycker att slagsmål i parlamentsbyggnader är rätt sövande.

Allt väl, dock. Med mig.

Om det var svårt att jobba här innan lördagens kravaller, så har det inte blivit lättare sedan dess. I nuläget är man antingen med guvernör Ulises Ruiz, eller så är man mot honom och då kan vad som helst hända en. Det gäller alla, även journalister.

I lördags blev en hel drös mexikanska journalister misshandlade. Jag mötte en man som arbetar för El Financiero och som hade fått sy tio stygn (cirka tio centimeters ärr) i huvudet efter att ha fått ett våldsamt batongslag av en polis, trots att han skrikit ”press” och visat sitt leg.

Trots det kändes det ändå tryggare att hänga med pressen i går än att fara runt själv, så jag gjorde det, gick på presskonferenser och sånt. Rätt kul, jag blev tjenis med både El Universals, La Jornadas och nyhetsbyrån Notimex utsända.

När jag sa att jag jobbade för den svenska tidningen Dagens Nyheter, sa någon ”prosit”. Rätt kul.

I dag hade motståndsrörelsen APPO för avsikt att åter bygga upp sitt tältläger vid Santo Domingo-kyrkan. Det förra brändes ned i lördags. Men i morse hade plötsligt federal polis ockuperat torget framför kyrkan.

Och inte bara det torget, faktiskt. Det stod klungor av tungt beväpnade poliser i varenda park och på vartenda torg i staden… tänk er Nytorget med tre lastbilar poliser utanför Seven-Eleven. Och i Björns Trädgård. Och på Medis. Och i Humlegården. Och… ni fattar.

Så APPO:s månghövdade ledning ställde in den demonstration som var planerad och tog skydd på universitetsområdet.

Men polisen är ute efter att gripa hela ledningen för rörelsen. Det finns arresteringsorders på i stort sett alla representanter (vilket är över 100 personer).

Tiotals husrannsakningar har gjorts runt om i stan i dag. Alla som är det minsta politiskt aktiva, även människorättsaktivister, är fullständigt paranoida. Rädslan är det som kännetecknar Oaxaca just nu.

Jag har inte fått någon rosaskimrande romantisk bild av APPO. Men deras fiende verkar älska rollen som ”bad guy”. Och det är inte utan att man undrar vad som hänt med grundläggande mänskliga rättigheterna i den här stan. Om de någonsin har respekterats.