Category: Artiklar

MEXICO CITY. Det går inte att ta miste på när julen närmar sig i Mexiko – tecknen talar sitt tydliga språk.

Då menar jag inte i första hand de tjutande ljusslingorna, de grälla juldekorationerna eller de blinkande helgonbilder som för en besökare uppfödd med svensk måttlighet får ordet kitsch att verka otillräckligt.

Inte heller de lätt absurda mexikanska julsångerna som då och då genljuder i tunnelbanevagnarna när ambulerande försäljare spelar musiken på för hög volym i för små högtalare och säljer skivorna i piratversion för en tia.

Nej, i Mexico City finns det en företeelse som mer än någon annan får mexikanerna att känna att nu, snart, är det jul. Nämligen en ”posada”.

Posadan tros ha sitt ursprung i Mexica-indianernas firande av guden Huiztilopochtli, en fest som ägde rum i månaden Panquetzaliztli och sträckte sig ungefär mellan den 7-26 december varje år.

De spanska erövrarna gjorde sitt bästa för att förvandla traditionen till ett kristet julfirande, men som med så mycket i mexikansk kultur blev resultatet en säregen mix av den förkolumbianska kulturen och de nya härskarnas religiösa diktat.

När jag en kväll för ett par dagar sedan vandrade hemåt möttes jag av ett tjugotal personer som stod och sjöng på gatan utanför ett hus. Det var både vuxna och barn och en del av dem hade ljus i händerna och var klädda i vita särkar. Hade det inte varit i Mexiko kunde man lätt ha fått för sig att det rörde sig om ett försenat Luciafirande.

“I herrans namn ber jag om husrum, för min kära fru kan inte gå längre”, sjöng de. Bönen besvarades med blida stämmor från en annan grupp inne i huset: “Här bjuds inte till bords, nej, fortsätt vidare, vi kan inte öppna åt er…”.

Ett par av barnen var utklädda till Josef och Maria och sångstafetten fortsatte till dess att de besvärliga portvakterna i det fiktiva Betlehem slutligen släppte in det bibliska paret.

Sedan tog en annan och minst lika viktig del av posadan vid. En papier mashier-figur hängdes upp i taket, en så kallad piñata. Iklädda ögonbindel fick barnen sedan försöka slå hål på den dinglande stjärnfiguren. Till sist lyckades en liten kille träffa den.

Och ett godisregn föll över oss och täckte stenläggningen på innergården. Julen var här.

Erik Gustafsson

Denna krönika publicerades den 23/12 i UNT.

Dan före dan på stranden i Guatemala. Solen gick just ned och färgade horisonten röd, sedan lila och slutligen djupt blå, som havet självt.

Elisabet och Janne förbereder sig för att resa hemåt efter nyår. Jag förbereder mig för en annan resa.

Men just nu är det jul.

Och här i fiskebyn vid playan är uppkopplingen seg som sirap, så istället för skypesamtal får det bli en julkortsblogg.

Kort summering av veckan som gick:

I onsdags flög jag söderut från Mexico City, landade i Tuxtla Gutierrez, tog en colectivo till San Cristobal och tillbringade natten där.

Hade ett informellt frukostmöte med Rosy och Jorge från Frayba. Det kändes bra att träffa dem. Sedan stormade jag vidare mot Tapachula, som ligger vid gränsen till Guatemala.

Resan blev lång och tråkig. När bussen hade rullat i sju-åtta timmar väcktes jag av att någon eller något snuddade vid min fotled. Jag sneglade yrvaket mot tjejen som satt bredvid mig. Tåflirtade hon ogenerat med mig?

Ett par sekunder senare nafsade det till i byxbenet. Och igen. Då insåg jag att det här var något helt annat än en enkel flirt.

Nere vid golvet hängde en liten papegoja vid min vad och tuggade frenetiskt på min jeanssöm. Lite perplex påkallade jag ägarinnans uppmärksamhet.
– Ehem, det där är en … papegoja…

Hon såg snabbt till att stuva ned fågeln i den kartong som den tagit sig ut från.

Chickenbus? Nej nej, parrotbus.

Jag lämnade Tapachula morgonen därefter och anlände i Guatemala City utan vidare missöden på torsdag eftermiddag. Där fixade jag visum till ölandet jag ska besöka inom kort och fick en överraskande föreläsning om fiskar i rymden. Inte av ambassadfolket. Utan av en Norenuttolkare. Say no more.

Och sen igår…

Stranden.

Stjärnorna täckte himlavalvet, nymånen log och havet hälsade oss med samma monotoma andetag som alltid. Till och med myggorna verkade se positivt på vårt besök.

Men en viss stjärna saknades. Den på andra sidan horisonten. Den utom räckhåll.

En god jul ska det bli ändå. Och det önskar jag er också!

God Jul, kära bloggbesökare, vänner och familj!

Det är Lucia. Pinochet är död. Och i Mexiko hämtar vi oss efter det galna firandet av nationalhelgonet Virgen de Guadalupe i går. Småbarnen kläddes upp i traditionella folkdräkter och fotades i kyrkorna framför stora bilder av den heliga jungfrun, föräldrarna frossade i mat och kidsen sköt raketer hela natten. Fzzzzzz…BOOOM! Och BOOOM igen. Och BOOOM igen.

Jag saknar glögg. Det är den enda julmat (eller dryck) som jag faktiskt saknar.

Att den gamle generalen dött innan rättvisan fällt honom är, som många påpekat, tragiskt. Jag tillhör dock inte dem som snusförnuftigt hävdar att ”historien fällde honom” i nåt slags moraliskt avseende.

Nej, för den chilenske generalens efterföljare – och såna finns det tyvärr fortfarande gott om i Latinamerika – är Pinochets lit de parade en symbol för en man som kom undan. Budskapet är: ”rättvisan” är ett verktyg som vi använder oss av för att behålla makten – oavsett om vi samtidigt bryter mot lagen på de mest flagranta sätt och torterar och mördar er.

Se till exempel på guvernören i delstaten Oaxaca, Ulises Ruiz. Det enda män som Ruiz förstår är maktspråk. Det vill säga ett konkret hot om straff för de gärningar de låter sina underhuggare begå.

Häromdagen skrev jag en krönika för UNT om en av de människor som drabbats av de motoder som denne moderne efterföljare till Pinochet sanktionerat (visserligen inte i samma skala som den hädangångne generalen, men ändå). Läs den här.

Annars har jag varit på bröllop, studerat astronomi och lärt mig lite mer om Nietzsche…

Slutligen ett stort tack för alla kommentarer. Ska ta en funderare på mustaschen, det ligger nåt i att det skulle bli en cool bylinebild. Särskilt med sombrero. Och på häst.

MEXICO CITY. Ibland kan verkligheten komma för nära, även för en journalist. Nyligen besökte jag den pittoreska och vanligtvis så lugna kolonialstaden Oaxaca i södra Mexiko, där det i flera månader pågått en våldsam konflikt mellan strejkande lärare och delstatsguvernören Ulises Ruiz.

Polisen och guvernörens torpeder förföljer lärarna. Ett hundratal civila organisationer har därför organiserat sig i paraplyorganisationen APPO för att stödja lärarfacket. Det var när jag skulle ta kontakt med dem inför en demonstration som jag träffade Cesar Mateos.

Han satt där på en bänk utanför Santo Domingo-kyrkan och såg lite trött ut. Det var fredag och veckan hade varit intensiv. Uppdraget som pressansvarig tog på krafterna.

– Jaha, så du är svensk journalist. Då behöver du ett par små foton till din pressbricka, sade Cesar vänligt och förklarade var det fanns en fotoaffär där jag kunde ta bilderna.

Om jag inte hade den där brickan fanns det en liten risk att någon hetlevrad spoling kunde få för sig att jag var regeringsinfiltratör, sade Cesar. Vi bestämde därför att vi skulle ses klockan sex samma kväll för att ordna det.

När jag några timmar senare kom tillbaka till Santo Domingo-kyrkan var Cesar inte där. En stund senare ringde jag till hans mobiltelefon. Han sade att han satt i ett viktigt möte och undrade om vi inte kunde mötas tidigt på morgonen dagen efter?

Visst, sade jag och gick tillbaka mot hotellet medan skymningen föll över Oaxaca.

Följande morgon gick jag upp tidigt och tog en taxi.Genom sidorutan köpte jag en dagstidning av en försäljare som påpassligt ställt sig vid ett rödljus.

När jag slog upp förstasidan såg jag till min förvåning en stor bild på Cesar Mateos. Under den läste jag ordet ”desaparecido” – försvunnen.

Enligt tidningsartikeln hade några okända beväpnade och maskerade män kidnappat Cesar Mateo utanför Santo Domingo-kyrkan, bara en dryg timme efter det att jag lämnat platsen.

Sedan dess är det oklart hur Cesar mår och var han befinner sig. För några dagar sedan fick hans anhöriga höra att han under en kort tid befunnit sig i ett fängelse några mil från Oaxaca. Medfångar vittnar om att han då hade blivit svårt misshandlad.

Varför jag berättar det här för er? Därför att det är det enda jag kan göra – att ge Cesars historia ord.

Erik Gustafsson

Denna krönika publicerades i UNT den 9/12 2006.

I går tog jag en sväng till colonia Condesa, ett av de mer välmående områdena här i Mexico City, där bland andra författaren Paco Ignacio Taibo II lever och verkar.

Ni som följt den här bloggen vet att jag översatt en bok av Taibo som nyligen kommit ut på Ordfront. Nu skulle jag ge honom ett ex av Osaliga döda i svensk upplaga.

Efter att ha pratat med en kvinnoröst i porttelefonen blev jag insläppt och kunde gå uppför ett tjugotal trappsteg som ledde till lägenheten. Och där var han, Paco, lika stor och tillmötesgående som i våras när jag mötte honom i Gijón.

Jag berättade om vad som hänt mig sen sist vi sågs (det var en del) och han förklarade glatt att hans tjocka biografi om revolutionshjälten Pancho Villa sålt över förväntan – 80 000 ex. Snacka om att mexikaner är intresserade av sin historia…

Jag lämnade över boken jag översatt och han såg gillande på det röda omslaget och verkade nöjd när jag berättade om de minst sagt blandade reaktioner som boken provocerat fram i svensk press.

Sen började vi tala om situationen i Oaxaca. Jag frågade om han kände nån som visste mycket om de sociala rörelsernas historia i delstaten och Taibo svarade snabbt ”Luis Hernandez Navarro på La Jornada är en god vän till mig – vänta lite!”.

Några sekunder senare hör jag honom säga i telefon: ”Tjenare Luis, jag har en vän från Sverige här som skulle vilja intervjua dig om Oaxaca. Han ser visserligen ut som om han just gått ut högstadiet, men oroa dig inte, han skriver för en stor tidning i Sverige och har översatt en av mina böcker… så är det okej? Klockan åtta. Okej.”

När han lagt på synar han mig noggrant och med bister min.

”Allvarligt talat, Erik. Du borde odla mustasch”, säger han.

Mustasch? Jag skruvar lite på mig och häver ur mig nån halvdan ursäkt om att det ibland är bra att se ung ut, för poliserna i Oaxaca kanske inte ser en som ett lika stort hot då.

”Hmm… okej, men efter Oaxaca skaffar du mustasch, är vi överens?”

”Ehem, vi får se… kanske skägg?”

”Möjligen… men absolut mustasch! Vill du ha mer Coca-cola, förresten?”

”Tack, gärna…” säger jag och drar lite bekymrat med handen över skäggstubben.

Intervjun med Luis Hernandez Navarro gick bra. Han är en av La Jornadas mest kända kolumnister och har god insyn i landets vänsterrörelser, inte minst zapatisterna.

”Jag tror att det här landet är på väg mot en oundviklig konfrontation. Något kommer att hända, kanske redan nästa år”, sa han.

Det återstår att se.

Liksom min eventuella hårväxt.

CUERNAVACA, MEXIKO. Venezuelas stridbare president Hugo Chávez omvaldes på söndagen med förkrossande marginal. När knappt 80 procent av rösterna var räknade hade Chávez fått 61,4 procent av väljarstödet, medan hans främste utmanare Manuel Rosales bara nådde 38,4 procent.

Det var en leende Hugo Chavez som utropade sig till segrare på söndagskvällen lokal tid. Från en balkong i presidentpalatset Miraflores i huvudstaden Caracas höll han ett segertal i vilket han lovade att intensifiera sin ”bolivariska revolution” som tack för det förtroende han nu fått.
– I dag inleds en ny fas som kommer att fördjupa och utvidga den bolivariska revolutionen på Venezuelas väg mot socialismen, sade Chavez inför jublande anhängare.
Strax därefter erkände sig oppositionens främste kandidat Manuel Rosales sig besegrad.
– Vi förlorade i dag, det ska erkännas, sade oppositionsledaren, som dock lovade att fortsätta kämpa för ”frihet och demokrati” i Venezuela.
Det faktum att han erkänner sig besegrad och väljer att arbeta inom ramarna för demokratins institutioner innebär i sig en kursändring för oppositionen, som länge hyst illa dolda förhoppningar om en militärkupp mot Chavez.
Efter ett misslyckat försök till militärkupp 2002 har dock Chavez stärkt sitt grepp om makten. Han har rensat ut motståndare ur militären, tagit kontroll över högsta domstolen och fått stöd av en majoritet i kongressen, sedan oppositionen bojkottade parlamentsvalen 2004.
I Rosales har den venezolanska oppositionen dock fått en frontfigur som kan mäta sig med Chavez. Den förre guvernören i delstaten Zulia har lyckats vinna stöd i stora delar av den venezolanska medelklassen med löften om att värna demokratin, bekämpa korruptionen och förbättra relationerna till omvärlden. Många av dem som oroas av Chavez allt större personliga maktambitioner gav sin röst till Rosales.

Erik Gustafsson

DN 2006-12-05