Category: Artiklar

Eftersom Venezuela verkar vara på allas läppar just nu, inte minst inom stora delar av vänstern, så vill jag tipsa om några nyskrivna artiklar som handlar om de tre ödesfrågor som kommer att avgöra framtiden för Chavez bolivariska revolution: ekonomin, demokratin och försöket att skapa en folkrörelse uppifrån.

Jag måste säga att jag finner det märkligt att så många vänstermänniskor idealiserar Chavez (som blir allt mer lik en modern Perón), för att inte tala om vurmandet för Castros Kuba. Krav på demokrati och yttrandefrihet tycks i dessa kretsar bara ses som uttryck för borgerligt hyckleri.

Som om det vore nödvändigt att välja mellan social rättvisa och demokrati. Var det inte 100 år sedan som vi lärde oss att det valet är fiktivt?

Tydligen inte, auktoritära strömningar fortsätter att poppa upp världen över, såväl till höger som vänster. Det tidiga 2000-talet liknar allt mer det tidiga 1900-talet, något som är illavarslande för de miljoner människor som riskerar att offras av ideologer med sikte på det Utopia som antas vänta i slutet av lidandets tunnel.

Nej, det är hög tid att låta de röster som tystades den där septemberdagen 2001 höras på nytt. Innan det är för sent.

CARACAS. På söndagsförmiddagar sänds en minst sagt annorlunda tv-pratshow i Venezuela. Den heter ”Aló Presidente” (Hallå presidenten) och programledare är ingen mindre än landets president Hugo Chavez.

Som en latinamerikansk version av Leif ”Loket” Ohlsson svarar han på samtal från när och fjärran och talar om sin ”bolivariska revolution”.

– Fem drivkrafter ska föra oss närmare 2000-talets socialism! förkunnade Chavez nyligen i direktsändning.

En av dessa drivkrafter är den lag som godkändes i veckan och som ger Hugo Chavez rätt att stifta lagar utan att först tillfråga parlamentet. Bedömare i omvärlden var då inte sena med att varna för att presidenten börjar likna en diktator.

Men Chavez viftar bort kritiken, stärkt som han är efter att ha fått 63 procent av rösterna i valet förra året. Hans utbildnings- och sjukvårdsprogram för de fattigaste har gjort honom populär och pengarna strömmar in i statskassan tack vare de höga världsmarknadspriserna på olja.

Chavez vet dock att det snabbt kan bli ensamt på toppen om pengarna börjar sina. Därför är en annan av hans drivkrafter att skapa så kallade grannskapsråd i hela landet.

Några av dessa grannskapsråd finns redan. Oppositionen menar att de i dag utgör ett slags partikontor som Chavez använder för att undergräva oppositionella borgmästares maktbas. En rädsla finns därför för att råden ska förvandlas till statliga kontrollorgan, som det system som finns på kommunistiska Kuba.

Det tillbakavisas så klart av Chavez, som menar att det handlar om att fördjupa demokratin. Men det står klart att Chavez hoppas få större folklig förankring genom råden – något som han länge saknat eftersom han aldrig haft någon stor folkrörelse i ryggen.

När jag möter några av medlemmarna i ett grannskapsråd i Caracasförorten Katia är de hoppfulla inför framtiden.

– Visst är de flesta som är med i vårt råd chavezsympatisörer. Men vi vill gärna att andra ska vara med också – och naturligtvis får man kritisera presidenten, det här är en demokrati! säger Ivan Palma och Maria Farias.

Frågan är bara vem som kontrollerar vem i slutändan. Presidenten eller de ”demokratiska” råd som ska granska honom.

Erik Gustafsson

Denna krönika publicerades i UNT den 4/2 2007.

”Du kanske ska vara glad för att det är 30 grader varmt?! Här regnar det och är två meter djup slask!” skrev en vän uppbragt till mig nyss.

Uttrycket Nordens Venedig får genast en annan dimension.

Det är sånt som får beslutet att korsa Atlanten på nytt (om än för en tillfällig visit) att framstå i något grådaskig dager. Men ni modo, i nästa vecka flygs det.

Får nog ta en tangolektion i hettan om jag ska klara av de snabba kasten.

Men stjärnor är till för att följas.

CARACAS. När Hugo Chavez segrade i presidentvalet i december lovade han öka reformtakten för att upprätta det han kallar ”tjugohundratalets socialism” i Venezuela. Hans politiska projekt bygger dock fortfarande på att ärkefienden USA köper den venezolanska oljan.

Längs gågatan i stadsdelen Katia i Caracas myllrar det av försäljare som säljer allt från tvättmedel till piratskivor. De tillhör den stora informella delen av ekonomin, som sedan många år sysselsätter nära 50 procent av den arbetsföra befolkningen i Venezuela.

En av dem är Juan Garcia. Han står vid ett bord belamrat med leksaker. Mellan barbiedockor och plastgrävskopor skymtar en drygt 30 centimeter hög Hugo Chavez.

– Före valet i december sålde jag minst femtio såna här Chavezdockor varje dag, säger Juan Garcia leende och visar hur man kan få ”chaveziton” att sjunga nationalsången om man trycker på dess rygg.

På förpackningen står det ”Made in China”. Det är ingen slump. Venezuelas ekonomi har de senaste åren växt med rekordtakt, tack vare enorma oljeintäkter. Men det mesta av pengarna går till konsumtion av importvaror, snarare än till investeringar i inhemsk produktion.

Chavez har använt en del av pengarna till sina så kallade ”misiones”, de sociala program som gjort honom populär i fattiga områden, och till att stödja allierade i regionen, framförallt regeringarna i Bolivia, Kuba och Ecuador.

Han har dessutom ökat vapeninköpen kraftigt.

Enligt en nyligen offentliggjord amerikansk underrättelserapport ökade Venezuelas försvarsutgifter med 12,5 procent under 2006.

Chavez har upprepade gånger hävdat att han tror att USA förbereder en invasion av landet, något som de flesta bedömare dock anser osannolikt.

George W Bush och Hugo Chavez må avsky varandra som pesten, men de är samtidigt ömsesidigt beroende av varandra.

Drygt 60 procent av Venezuelas oljeexport går till USA, ett förhållande som är svårt att ändra på eftersom den venezolanska råoljan kräver en typ av raffinaderier som är ovanliga i resten av världen.

Så medan oron i Mellanöstern gör att George W Bush behöver den venezolanska oljan för att undvika en energikris på hemmaplan, har Chavez i praktiken inte någon annan kund att sälja till.

Den dag USA anser sig kunna leva utan Venezuelas olja skulle landet stå inför ett BNP-ras på närmare 40 procent.

Det är därför inte förvånande att Chavez gör sitt bästa för att rusta inför en osäker framtid. Han har flirtat öppet med Kina, som han ser som en alternativ marknad för den venezolanska oljan.

Den kinesiska regeringen har dock inte visat sig särskilt villig att investera i de raffinaderier som krävs.

Men än så länge går det bra för Chavez.

Intäkterna från oljeexporten nådde förra året motsvarande 500 miljarder kronor, en enorm summa pengar för ett utvecklingsland med 28 miljoner invånare.

Chavez fick 63 procent av rösterna i presidentvalet, vilket till stor del berodde på de populära hälso- och utbildningsprogram som regeringen driver i fattiga förorter och på landsbygden. Och tillväxten för 2006 hamnade på 10 procent, vilket är en av de högsta siffrorna i regionen.

Men bakom tillväxtsiffrorna finns i första hand en expansionistisk stat.

– Exportintäkterna från oljan har finansierat en massiv ökning av de statliga utgifterna, framförallt satsningar på stora infrastrukturprojekt. Det är där tillväxten sker, medan den privata sektorn inte alls frodas i samma utsträckning, säger José Manuel Puente, professor i nationalekonomi vid IESA-universitetet i Caracas.

– Många investerare har blivit skärrade av den senaste tidens tal om nationaliseringar. Det råder helt enkelt stor osäkerhet om vart Chavez är på väg, och många väljer att säkra sina tillgångar i dollar, säger José Manuel Puente.

Chavez förklarade för några veckor sedan att hans regering kommer att förstatliga det stora telefonibolaget CANTV, som privatiserades 1991. Amerikanska Verizon äger en ansenlig andel i CANTV och var just på väg att sälja den till den mexikanske mångmiljardären Carlos Slim när Chavez kungjorde sina avsikter.

Aktien sjönk som en sten, och fallet hindrades först när den ansvarige ministern garanterade att ägarna skulle att få marknadsmässiga priser för sina andelar.

Förtroendet för den venezolanska regeringen är dock på upphällningen bland kapitalägarna, vilket inte minst visar sig genom att priset för en dollar på den svarta valutamarknaden stigit till nära det dubbla jämfört med den officiella kursen.

Regeringen använder sig sedan flera år av fast valutakurs, priskontroller och andra finansiella regleringar för att hindra hyperinflation och kapitalflykt. Trots det hade Venezuela förra året en inflation på drygt 17 procent, en av de högsta i regionen.

– Inflationen äter upp en stor del av den höjda levnadsstandard som till exempel butiker med subventionerade livsmedel gett i fattiga områden, säger José Manuel Puente.

Sedan 2004, när de olika sociala programmen startades, har dock fattigdomen minskat med ett par procentenheter, mätt i antal personer som lever på mindre än två dollar per dag.

Det är en utveckling som måste fortsätta, om Chavez ska ha möjlighet att sitta kvar vid makten till år 2021, som han sagt sig vilja.

Erik Gustafsson

DN 2007-02-02

…än har jag inte hunnit med så mycket här i Buenos Aires. Har mest pustat ut. Det börjar kännas att jag varit på arbetsresa i snart tre månader.

Men nu har jag skickat en artikel som ska gå i DN i helgen. Så då är fältet fritt för lite slappande i Argentinas vackra huvudstad.

Sa jag förresten att det är sommar här? Det är lite märkligt, känns som uppochnedvända världen på nåt sätt. Och det är det ju också – långt ned på södra halvklotet.

Nog med intelligensbefriade kommentarer. Nu är det softish landish, lite tango och en och annan cuentacuentos i Buenos Aires som gäller. Och om ni saknar mina bokstäver kan man alltid checka den här artikeln om Venezuela som gick i DN i fredags.

Ha´t och hasta pronto, compadres.

CARACAS. De fattiga älskar honom och oljepengarna flödar. Venezuelas president Hugo Chávez har medgång. Men många menar att hans ”socialism för 2000-talet” börjar likna 1900-talets auktoritära Sovjetsystem.

När solen går ned över Caracas tänds de fladdrande lysrören i högstadieskolan i förorten José Felix Rivas. Små grupper av män och kvinnor kommer gående över skolgården för att delta i kvällsundervisningen.

En av dem är Teresa Ruiz. Hon är 44 år och har precis börjat läsa in årskurserna 7-9, som hon missade som tonåring.

– Jag hade ingen som vägledde mig på den tiden. Men nu har jag Chavez. Tack vare honom kan jag studera, och kanske till och med läsa på universitet. Förr kostade det pengar, men nu är det gratis, och man kan få studiestöd för att läsa vidare, säger Teresa Ruiz.

Hon vill utbilda sig till socialarbetare eftersom hon, som hon uttrycker det, ”i praktiken redan arbetar som det” i sitt bostadsområde. Sedan lägger hon allvarligt till:
– Jag älskar verkligen Chavez. Han är en förebild för mig – faktiskt nästan som en far.

De andra kvinnorna och männen som samlats runt henne nickar instämmande och fyller i med egna, liknande berättelser.

Många av dem hade aldrig satt sin fot i en skola när regeringen inledde sin alfabetiseringskampanj för tre år sen. Vuxenundervisningen blev en chans att förändra ett liv de aldrig valt, men inte heller sett någon väg ut ur.
När man besöker huvudstadens fattiga förorter är det svårt att inte slås av den optimism som råder, trots de svåra förhållandena. Det är här Hugo Chavez har sina kärnväljare, de som gav honom 63 procent av rösterna i presidentvalet i december förra året. Men här finns också baksidan av Chavez projekt.

En stund efter det att jag pratat med Teresa Ruiz och de andra kommer en kvinna fram till mig och tar mig åt sidan.

– Jag vill bara att du ska veta att alla som bor här inte är chavistas. Visst, det är bra att man kan läsa in grundskolan och att det finns gratis sjukvård. Men jag gillar inte presidentens sätt att leda landet, säger Marina.

Hon vill inte uppge sitt efternamn. När jag frågar varför, svarar hon att hon är rädd för att hon inte ska få delta i kvällsundervisningen om det kommer ut att hon är kritisk mot Chavez.

Denna oro, välgrundad eller ej, är ett återkommande tema bland dem som inte sympatiserar med presidenten. En del säger sig tro att de kubanska läkarna i de många vårdcentraler som regeringen skapat bara ger vård till Chavez-trogna. Att det finns listor med namn på dem som röstat på Chavez – och dem som inte gjort det.
Detta tillbakavisas naturligtvis av såväl läkarna som regeringen, men det säger en del om det sociala tryck som oliktänkande upplever.

Polariseringen är en följd av åtta år av konflikt mellan presidenten och de sektorer i samhället som känner sig hotade av hans socialistiska retorik, framförallt kapitalägare, utländska investerare och den övre medelklassen.

När Chavez kom till makten 1999 var det tack vare löften om omfattande förbättringar för de fattiga. Men de första åren uteblev reformerna och fattigdomen i landet ökade i stället fram till 2003, enligt regeringens egen statistik.

Vändningen kom i och med den militärkupp som i februari 2002 berövade Chavez makten under två dramatiska dagar. Kuppmakarna fick stöd av den konservativa eliten och indirekt också av USA:s regering, som oroades av den anti-amerikanska retoriken. Men Chavez lyckades med viss tur och mycket politisk skicklighet navigera tillbaka till presidentpalatset Miraflores.

Sedan dess har skarpa skiljelinjer skurit genom det venezolanska samhället. De högerkonservativa krafterna har högljutt varnat för ”kommunism”, medan Chavez upprepade gånger har sagt att han tror att Bush-administrationen förbereder en invasion.

Även medierna har dragits in i denna dynamik.

– Chavez har blivit allt aggressivare i sina angrepp mot de medier som granskar honom. Till en början uttalade han sig bara nedsättande i största allmänhet, men efter hand har tonen skärpts och flera tv-kanaler och tidningar har utsetts till ”folkets fiender”, säger Elides Rojas, chefredaktör för den stora liberala morgontidningen El Universal, när DN träffar honom.

– Det leder ofrånkomligen till viss självcensur. Ny lagstiftning har gjort det lättare att dömas för förtal och vi har därför numera en hel stab med advokater anställda. Så fort jag är det minsta osäker på något måste jag ringa till dem, säger Elides Rojas med en suck.

Den hårdare linjen mot medierna har visat sig genom att presidenten för ett par veckor sedan förklarade att den marksända tv-kanalen RCTV inte får förlängt sändningstillstånd, när det nuvarande går ut i maj.

RCTV ägs av en av Venezuelas rikaste män och har varit en ständig nagel i ögat på Chavez, inte minst eftersom kanalens nyhetssändningar öppet stödde kuppmakarna i februari 2002.

– Oavsett skälen, så förvånar det mig att Chavez väljer att ta strid och stänga ned kanalen just nu. Han kontrollerar ju i praktiken redan hela maktapparaten, säger Elides Rojas.

Sedan oppositionen valde att bojkotta parlamentsvalen 2005 har Chavez anhängare en överväldigande majoritet i nationalförsamlingen. Det har gjort det möjligt för presidenten att placera lojala personer på ledande poster i såväl högsta domstolen som motsvarigheten till riksrevisionen. Maktdelningen i landet är därmed i praktiken försvunnen.

Nyligen gav nationalförsamlingen Chavez också omfattande rättigheter att stifta lagar via dekret under 18 månader. Upp emot 60 lagändringar väntas under denna tid, bland annat nationaliseringar av det stora telefonibolaget CANTV, som privatiserades 1991, och flera större energibolag. Utländska oljeraffinaderier kommer i framtiden också att få finna sig i minst 51 procent statligt ägande.

Samtidigt förbereds en rad ändringar i konstitutionen, som väntas beslutas om i en folkomröstning senare i år. Chavez vill kunna bli återvald ett obegränsat antal gånger – själv har han sagt att han vill sitta kvar till år 2021.

– Alla dessa reformer syftar bara till en enda sak – att stärka Chavez grepp om makten, säger Teodoro Petkoff, en av landets ledande vänsterintellektuella och tillika en av presidentens hårdaste kritiker.

– Chavez talar mycket om ”tjugohundratalets socialism”, men det han gör i praktiken påminner allt mer om nittonhundratalets socialism, det vill säga om de auktoritära system som skapades i Östeuropa, säger Teodoro Petkoff.

Han tillhör den nya vänster-mittenopposition som växt fram i landet det senaste året. Denna strömning leds av Manuel Rosales, som fick drygt 30 procent av rösterna i presidentvalet, och de tar avstånd från de grupper på yttersta högerkanten som fortfarande när drömmar om en militärkupp.

I stället hoppas Rosales och hans anhängare på att ett socialliberalt budskap ska kunna hota Chavez popularitet.
Men i högstadieskolan i förorten José Felix Rivas råder inget tvivel om vem som är landets populäraste politiker.

– Ingen president har gjort så mycket för de fattiga som Chavez! Ingen! säger Teresa Ruiz i munnen på de andra som står runt henne.

Och faktum är att fattigdomen har börjat minska i landet de senaste åren. Frågan är bara till vilket pris det sker.

Erik Gustafsson

DN 2007-01-26