Category: Artiklar

BUENOS AIRES. I Mexiko är nu den undre världen på god väg att infiltrera landets statsapparat. Mängder av höga polischefer har visat sig stå på kartellernas lönelistor och även ledande politiker misstänks för att ha band till maffian.

3,6 miljoner kronor i månaden. Det var den extra ”lön” som Noé Ramirez under sin tid som chef för specialenheten mot organiserad brottslighet kunde inkassera under flera års tid från Beltrán Leyva-familjen.

I gengäld fick familjen sina kokaintransporter ”försäkrade” och tillförlitlig information om andra kartellers aktiviteter.

När Noé Ramirez greps och sattes i husarrest för en vecka sedan var han bara den senaste, om än högst uppsatte, av de många poliser som gripits i den pågående upprensningsaktionen ”Operation städning”.

På några få veckor har chefen för Interpol i Mexiko, chefen för polisens enhet för organiserad brottslighet, en anställd på USA:s ambassad och fyra andra höga polischefer avslöjats som Beltrán Leyva-familjens män.

Till det kommer att mängder av lägre polischefer gripits eller sparkats på grund av kopplingar till kartellerna. Bara i Tijuana stängdes 500 poliser av nyligen och numera patrulleras gatorna i staden av militärfordon i stället för av polisbilar.

Det är inte första gången som en mutskandal briserar i Mexiko. Men omfattningen den här gången är så stor att det väckt misstankar om att det kan röra sig om toppen på ett isberg.

– Den organiserade brottsligheten står bokstavligt talat och knackar på dörren till staten, erkände riksåklagaren Eduardo Medina i en intervju med den spanska tidningen El País i förra veckan.

Tills vidare har polisledningen beordrat att kasta ut alla skrivare från stationerna och spärra alla personaldatorers usb-portar och dvd-brännare. Få tror dock att det kommer att hindra ytterligare läckor.

Allt fler analytiker talar i stället om risken för att Mexiko förvandlas till en så kallad failed state, en stat som i praktiken slutar fungera och kommer att domineras av ljusskygga, kriminella intressen.

På 1980-talet befann sig Colombia i en liknande situation. Då tävlade kokainkungen Pablo Escobar och hans rivaler i Calikartellen om kontrollen över statsapparaten med hjälp av hot och mutor. Efter ett årtiondes kamp lyckades Colombias regering till slut krossa de stora kartellerna.

I dag har tyngdpunkten i Latin­amerikas undre värld förflyttats norrut, till Mexiko, där maffian varje år tros ha intäkter på svindlande 185 miljarder kronor.

Det motsvarar en ansenlig del av landets export eller, mätt på annat sätt, en 97:e plats på Forbes lista över de största företagen i världen (strax efter Coca-Cola).

Kokainet kommer fortfarande från Colombia som, trots att USA investerat mångmiljardbelopp i drogbekämpning, ännu är världens största kokainproducent.

Men numera sköts transporten av det vita pulvret nästan uteslutande av mexikanska karteller. Den på 1990-talet så populära rutten från Colombia via Karibien har ersatts av en karavan av motorbåtar och specialbyggda miniubåtar som färdas upp längs Centralamerikas kuster, för att sedan avlösas av lastbilar som kör kokainet landvägen genom Mexiko och in i USA.

I dag fraktas 90 procent av allt kokain som når USA den vägen.

Nyckeln till framgång är kontrollen över de mexikanska städer som ligger på den 300 mil långa gränsen till USA. Flödet av varor över gränsen har mångdubblats tack vare frihandelsavtalet Nafta, vilket gjort kokainet lättare att smuggla.

Tijuana, Ciudad Juárez och Nuevo Laredo har därför ofta blivit skådeplatser för våldsamma gatuslag mellan rivaliserande organisationer.
Men aldrig har våldet varit så brutalt och urskillningslöst som nu. I år har omkring 4.300 människor dödats i uppgörelser, som ofta präglas av bestialisk tortyr och halshuggningar.

Orsakerna till detta eskalerande krig i den mexikanska undre världen är flera.

En av dem är att metamfetamin har börjat konkurrera med kokainet bland unga droganvändare i USA, vilket har satt press på kartellerna och tvingat dem att diversifiera sin verksamhet.

En annan viktig orsak är kartellernas närmast obegränsade tillgång till tunga eldvapen, vilken är en följd av USA:s liberala vapenlagar och av den slappa kontroll som präglar infarten i Mexiko.

Dessutom rämnade den löst sammanhållna allians av mexikanska karteller som gick under namnet ”Federationen” tidigare i år, vilket har fått en rad nya förräderier och allianser till följd.

Numera står Joaquín ”El Chapo” Guzmán och hans mäktiga Sinaloa­kartell ensam mot Gulfkartellen och dess allierade i Juárezkartellen, Arellanofamiljen i Tijuana och, inte minst, Beltrán Leyva-familjen.

Sedan pjäserna flyttades om har våldsspiralen bara tilltagit.

Mexikos president Felipe Calderón vill gärna ta åt sig äran för denna splittring inom maffian. När han kom till makten för två år sedan satte han in 30.000 soldater i en omfattande offensiv mot kartellerna och gav samtidigt order om att rensa polisen från korruption, något som då tog sig uttryck i obligatoriska lögndetektortest.

Men när nu polischef efter polischef trots det grips för mutbrott är det lätt att fråga sig vilken effekt dessa åtgärder egentligen haft. De mest konspiratoriska anklagar kretsen kring Calderón för att gå Sinaloakartellens ärenden, eftersom ”Operation städning” enbart har avslöjat Beltrán Leyva-familjens beskyddare inom staten.

Samtidigt är många mexikaner fortsatt skeptiska till att den märkliga flygkrasch mitt i Mexico City i vilken Calderóns närmaste man, Juan Camilo Mouriño, dog för några veckor sedan verkligen var en olycka.

Men det allvarligaste med den spiral av våld och muthärvor som Mexiko hamnat i är det högst påtagliga hotet mot landets demokrati.

För paradoxalt nog har det senaste decenniets demokratisering gjort landet mer sårbart för maffians inflytande.

Under de dryga 70 år som den institutionaliserade revolutionens parti, PRI, satt vid makten var droghandeln ständigt närvarande och korruptionen likaså. Men det sönderfall av statens institutioner som nu förefaller stå för dörren var aldrig nära.
Demokratiseringen på 1990-talet öppnade för andra partier att komma till makten och det blev därför med ens viktigt att ha stora kampanjkassor. Genom bidrag till olika kandidater på lokalplanet kunde kartellerna därför köpa sig ett ökat inflytande.

Vissa regioner i landet har kommit att präglas av en skakig maktbalans mellan politiker, korrupta poliser och drogbaroner. DN besökte tidigare i år delstaten Guerrero, där en ung man med band till maffian berättade att hans farbror blivit senator just tack vare kartellernas kampanjbidrag.

På senare tid har det kommit fler tecken på att maffian fått större ambitioner. Säkerhetstjänsten Cisen utreder misstankar om att senatorer och kongressledamöter kan ha tagit emot kampanjbidrag från maffian, och president Calderón har varnat för att samtliga partier kan vara infiltrerade.

Samtidigt som denna kartellernas dragkamp om staten har inletts går det gamla maktpartiet PRI kraftigt framåt i opinionsmätningarna, då många mexikaner med nostalgi minns den hårda kontroll av den organiserade brottsligheten som partiet utövade.

Erik de la Reguera

DN 2008-12-03

BUENOS AIRES. Venezuela kan räkna med hjälp från Ryssland för att utveckla ett civilt kärnkraftsprogram. Det står klart sedan den ryske presidenten Dmitrij Medvedev och Hugo Chávez skrivit under avtal som också öppnar för vidare militärt samarbete.

En strategisk allians. Så har både Chávez och Medvedev kallat sin allt varmare relation, som nu, under den ryske presidentens besök i Venezuela, också fått en nukleär komponent.

Vid en ceremoni i presidentpalatset Miraflores i Caracas skrev president Medvedev på avtalet som lovar rysk teknologi och vägledning vid byggandet av en framtida kärnreaktor. Hugo Chávez har tidigare sagt sig vilja förlägga den till delstaten Zulia.

Båda ledarna betonade att syftet med bygget är fredligt och enbart tänkt att leda till en ”diversifiering av energikällorna” i det oljerika landet.

Reaktorn blir den första i Venezuela för elproduktion i stor skala. Sedan 1957 finns en liten reaktor för vetenskapliga syften, som dock är tagen ur drift.

Argentina och Brasilien är i dag de enda länder i Latinamerika som har aktiva kärnkraftsreaktorer.

Utöver kärnenergiavtalet skrev Medvedev och Chávez också på två andra avtal som reglerar underhållsarbeten på flygfält och i venezuelanska hamnar. Det gör det troligt att såväl det ryska långdi­stansflyg som besökte Venezuela i september som de ryska krigsfartyg som just nu ligger för ankar i La Guaira kan bli återkommande gäster i Venezuela.

Den ryska militära närvaron följs noggrant av USA:s utrikesdepartement, som dock hittills valt att spela ned betydelsen av att den ryska flottan med atomkryssaren ”Peter den store” i spetsen befinner sig i Karibien för första gången sedan kalla kriget.

En gemensam rysk-venezuelansk bank fanns också med på listan över projekt som skrevs under i Caracas, även om det var oklart hur stora medel den nya banken kommer att få.

Medvedev reser nu vidare till Kuba, där bröderna Castro visat tecken på att vilja närma sig sina forna allierade i Kreml.

Erik de la Reguera

DN 2008-11-28

BUENOS AIRES. Rysslands president Dmitrij Medvedev besöker på onsdagen Venezuela, där han bland annat väntas erbjuda hjälp med att bygga upp ett kärnenergiprogram. Samtidigt har en rysk flottstyrka anlänt, i vad som förefaller vara ett sätt för Ryssland att markera närvaro på USA:s ”bakgård”.

För första gången sedan kalla krigets slut befinner sig ryska krigsfartyg i Karibien. Den atomdrivna och robotbestyckade kryssaren ”Peter den store” lade på tisdagen till i Venezuelas största hamn tillsammans med flera andra fartyg.

Flottstyrkan ska under den närmaste veckan delta i militärövningar tillsammans med Venezuelas flotta och flygvapen i de karibiska vattnen utanför La Guaira.

Såväl Rysslands regering som Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez har betonat att övningarna inte ska ses som en provokation mot USA.

När Dmitrij Medvedev kommer på statsbesök på onsdagen tros han också ha med sig ett erbjudande om rysk hjälp vid byggandet av Venezuelas första kärnreaktor.

Detta kärnenergiprogram i det oljerika Venezuela sägs enbart ha civila syften, men liksom i fallet med Iran lär inte Washington se på det med blida ögon. Särskilt inte mot bakgrund av att Chávez har varit en ständig nagel i ögat för Bushadministrationen och dessutom har nära band till just Iran.
När Barack Obama på måndagen förklarade att ”Irans planer på att utveckla kärnvapen är oacceptabla” ledde det också till kritik från Hugo Chávez:
– President Mahmoud Ahmadinejad hade skickat ett brev till Obama. Svaret blev respektlöst, Obama visade sig oförmögen att lämna klichéerna bakom sig och kom att låta som Bush. Det är mycket dåliga signaler, sade Chávez.

Vid det ryska statsbesöket tros också en rad andra avtal presenteras. Venezuela är redan en av den ryska vapenindustrins viktigaste kunder, men fler affärer sägs vara på gång.

Det statliga venezuelanska oljebolaget PDVSA ska dessutom bilda ett nytt konsortium tillsammans med flera ryska olje- och gasjättar, för framtida utvinning och raffinering.

Men det är den ryska flottans närvaro i Karibien som fångar mediernas strålkastarljus.

För trots att övningens betydelse spelas ned av USA:s utrikesdepartement, så talar amerikanska säkerhetsanalytiker ofta om en för landet strategisk zon i norra Latinamerika, där Mexiko, Centralamerika, Karibien och norra Sydamerika (läs: Colombia och Venezuela) ingår.
Det nyvunna ryska militära engagemanget på denna USA:s ”bakgård” är därför svårt att se som enbart drivet av kommersiella intressen.

Putin och Medvedev höll länge en tydlig distans till Chávez antiamerikanska retorik, och det var inte förrän efter Georgienkrisen tidigare i år som närmandet mellan länderna inleddes – men då desto snabbare.

Många ryska analytiker ser flottans besök i Veneuzela som ett svar på den amerikanska närvaron på Kaukasus och planerna på att bygga baser för missilförsvar i Polen och Tjeckien.

Hugo Chávez vill sannolikt inte dras in för djupt i detta storpolitiska spel. Men samtidigt är han mån om att försvaga USA:s inflytande internationellt och förspråkar det han kallar en ”multipolär världsordning”.

Erik de la Reguera

DN 2008-11-26

BUENOS AIRES. Helgens regionalval i Venezuela blev varken den succé för socialistpartiet som Hugo Chávez hoppats på eller den folkliga resning mot hans regering som oppositionen spått. Segraren blev i stället landets demokrati.

Flera timmar efter stängningsdags på söndagen ringlade köerna fortfarande långa utanför vallokalerna och myndigheterna beslutade därför hålla öppet tills alla hunnit rösta.

– Oavsett vem de lade sin röst på, så har väljarna i dag visat att vi har ett demokratiskt system i Venezuela som respekterar folkviljan, sade president Hugo Chávez, sedan det blivit känt att valdeltagandet varit rekordhöga 65 procent i regionalvalen.

Under de gångna månaderna har Chávez allt oftare kommit att beskyllas för att vara diktator av amerikanska politiker som Sarah Palin. De internationella observatörer som fanns på plats i Venezuela vid söndagens val hade dock inte mycket att anmärka på.

Regionalvalen var viktiga eftersom Hugo Chávez var i behov av en framgång efter fjolårets knappa förlust i folkomröstningen om en ny grundlag. Förnyad vind i ryggen skulle göra det lättare att fortsätta nationaliseringarna av storföretag, fördjupa 2000-talets socialism och utlysa en omröstning om att få sitta kvar efter 2013.

De senaste veckorna har Chávez därför farit land och rike runt för att ge stöd till sina kandidater.

Oppositionen, å sin sida, hyste hopp om ett svidande nederlag för regeringen.

Nu blev det varken det ena eller det andra.
Det nyligen bildade socialistpartiet PSUV (som under sin fana samlat de partier som stöder presidenten) vann visserligen guvernörsposterna i 17 av 22 provinser. Men bland de provinser som oppositionen får kontroll över finns Zulia och Miranda, i vilka 6,6 av landets 28 miljoner invånare bor. Dessutom segrade oppositionens borgmästarkandidat i huvudstaden Caracas.
Det är därför svårt att utse någon självklar segrare efter söndagens val. Utöver demokratin, vill säga.

Mycket tyder på att detta val kan vara början på en normalisering av det politiska livet i Venezuela. Den tidigare så högerradikala oppositionen har de senaste åren stöpts om och kommit att domineras av politiker i mitten av det politiska spektrat, som tydligt tar avstånd från våldsmetoder.

När denna nygamla opposition nu flyttar fram sina positioner tas ett första steg mot en återgång till reell maktdelning i Venezuela, något som inte existerat i landet sedan 2004 då Chávez fick full kontroll över parlamentet och högsta domstolen.

Paradoxalt nog kan det vara det bästa som hänt Chávez på länge, för det är just frånvaron av maktdelning som lett till anklagelserna om diktatorsfasoner.

Frågan är bara om han inser det själv.

Erik de la Reguera

DN 2008-11-25

Stort tack till alla er som deltagit i consultan! Kommentarerna är fortsatt öppna, så tipsa gärna om fler ämnen.

Dagens stora händelse i Latinamerika är annars inte att Bush, Uribe, Calderón och en massa andra ledare har samlats i Peru för att hylla frihandel. Nej, det alla talar om är att Chávez står inför en viktig prövning då Venezuela går till lokalval.

Skrev en DN-artikel i ämnet som ströks ned rejält i de sena Stockholmsupplagorna – den fulla versionen kan dock läsas här.

Det återstår att se om nya PSUV kan bli det mobiliseringsmaskineri som Chávez hoppas på. Hittills har det ”enade” partiet mest lett till ökad splittring – framförallt i form av att socialdemokratiska Podemos brutit med Chávez.

Oavsett utgången kan det noteras att OAS som vanligt tillåts övervaka valen i Venezuela – till skillnad från vid lokalvalen i Nicaragua nyligen.

För den som söker detaljerad information om den spända situationen i Nicaragua rekommenderar jag Jon Calero Bergeås blogg från Managua.

BUENOS AIRES. På söndagen kan framtiden avgöras för Hugo Chávez politiska projekt ”2000-talets socialism” när Venezuela går till lokalval. Efter fjolårets förlust i folkomröstningen om en ny grundlag är Chávez i behov av en valframgång för att kunna bibehålla reformtakten.

Hans motståndare framställer honom som en maktfullkomlig och populistisk despot utan respekt för demokrati. Hans anhängare menar däremot att han är en folkvald ledare för ett parti med miljontals aktiva gräsrötter. Vilken bild av Hugo Chávez är egentligen den riktiga?

När 17 miljoner venezuelaner på söndagen går till valurnorna för att utse 22 guvernörer och 330 borgmästare hoppas såväl oppositionen som Chávez själv kunna ge ett övertygande svar på den frågan.

Lokalvalen är det första stora testet för Venezuelas nya och ”enade” socialistparti, PSUV, som grundades i januari i år och nu sägs ha över fem miljoner medlemmar. Partiet är en produkt av Hugo Chávez vilja att slå samman den löst sammanhållna koalition av olika vänsterpartier som han tidigare stött sig på.

I regeringskretsar hoppas man att den nya partiapparaten ska lyckas mobilisera de kärnväljare som inte gick och röstade i förra årets folkomröstning, som blev Hugo Chávez första valnederlag.

– Vårt mål är att få 7.200.000 röster totalt. Det skulle ge oss stöd nog att ta ett stort kliv framåt, fördjupa övergången till socialism och satsa på nya ägandeformer, säger PSUV:s kampanjchef Alberto Müller till tidningen Clarín.

Men samtidigt vädrar den tidigare så splittrade oppositionen morgonluft. I dag kontrollerar Chávez motståndare bara två provinser och 29 kommuner, men inför söndagens val hoppas de kunna flytta fram sina positioner. Bland annat i Hugo Chávez hemprovins Barinas, där hans äldre bror Adán kandiderar till guvernörsposten.

I potten ligger Hugo Chávez framtida manöverutrymme och legitimitet som folkvald ledare, och det trots att det bara gått två år sedan han omvaldes med drygt 60 procent av rösterna.

Erik de la Reguera

DN 2008-11-23