MEXICO CITY. Sju månader efter statskuppen i Honduras har landet fått en ny president. Men den grundläggande motsättningen lever kvar: den mellan landets elit och de delar av befolkningen som vill se ett ökat demokratiskt deltagande och mer omfördelning av rikedomar.

”Vi kommer att återvända!” ropade Honduras avsatte president Manuel Zelaya när han och hans familj i onsdags steg ombord på det plan som tog dem ut ur landet. Denne omstridde man med sin karaktäristiska cowboyhatt bröt på så sätt sin fyra månader långa isolering på Brasiliens ambassad. Han väntas nu ta sin tillflykt till Mexiko.

Bakom sig lämnar Zelaya ett land i ruiner. Redan innan han sparkades ut av militär i juni förra året var Honduras det näst fattigaste landet i Latinamerika, bara Haiti var fattigare. Nu är landet, med den nytillträdde presidenten Porfirio Lobos ord, ”bankrutt”.

Världssamfundet fryste allt bistånd efter kuppen. Bara ett hårt kritiserat IMF-lån har hållit landet flytande, liksom inflödet av hårdvaluta från kokainsmugglingen, vilken ökat kraftigt (varför är något oklart).

Samtidigt har Honduras förvandlats till den radikala högerns fyrbåk i Latinamerika. Exilkubaner i Miami och en del hårdföra republikaner har applåderat kuppen och gör nu sitt bästa för att bryta Honduras isolering.

Vad var det då som Zelaya, en storgodsägare med rötterna i landets elit, hade gjort för att förtjäna allt detta?

Han allierade sig med vänsterregeringar i Sydamerika, i stället för med Honduras traditionella mentor USA.

Han ville utlysa val till en grundlagsförsamling, något som hotade de två stora högerpartierna och kunde ha gett det växande civila samhället en plats i politiken.

Det som följde var en ny sorts ”konstitutionell” statskupp. Först militärens aktion i klassisk stil och ”överlämnadet” av makten till talmannen Roberto Michelletti. Sedan undantagstillstånd, massarresteringar och en högsta domstol som låtsades som om allt gick lagligt till väga.

Till sist: ett av Zelayaanhängarna bojkottat val i vilket en ny representant för oligarkin utsågs (allt medan Michelletti blev parlamentsledamot på livstid och fick åtalsimmunitet).

När författningen så uppenbart använts som ett tillhygge snarare än som plattform för konfliktlösning blir offret demokratin.

Det är tveksamt om de som sympatiserade med Zelaya kan återfå tron på det system som nu så tydligt stött ut dem.

Samtidigt undergrävs demokratin även i övriga Latinamerika. De mest radikala av vänsterledarna lär få än mindre respekt för maktdelning och andra konstitutionella principer. Alltmedan högern hittat en ny modell för maktskiften.

Erik de la Reguera

Zelaya störtades i militärkupp

Den 28 juni 2009 stormades presidentpalatset i Tegucigalpa av militär. Honduras demokratiskt valde presidenten Manuel Zelaya greps och sattes på första bästa plan ut ur landet.

Ett enat världssamfund fördömde kuppen och krävde att Zelaya skulle återinsättas. Zelaya försökte vid två tillfällen förgäves återvända till Honduras. Slutligen lät han sig smugglas över gränsen och gavs en fristad på Brasiliens ambassad.

Den 29 november förra året hölls ett omstritt presidentval i vilket högerpolitikern Porfirio Lobo segrade. Valet bokjottades av Zelaya-anhängarna, men har erkänts av USA, Israel, Colombia och ytterligare några länder.

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 januari 2010.

– Henrik Brandão Jönsson är Sydsvenskans korre i Río de Janeiro. Han har stenkoll på brassepolitik och -kultur, och kommer i vår ut med en bok om huvudstaden Brasilia. Nu finns hans texter om landet (och övriga Latinamerika) att läsa på www.riojonsson.se.

– Erik Halkjaer är en annan Latinamerikamurvel. Han har varit redaktör för tidskriften Latinamerika och bland annat skrivit mycket om Honduras. Även han har fått nytt hem på nätet: www.halkjaer.se.

Rekas.

Efter många års politisk strid skrev Chiles president Michelle Bachelet i går under den lagtext som ger alla kvinnor i landet rätt att hämta ut dagen-efter-piller gratis på offentliga vårdcentraler och sjukhus.

– Det här är en stor seger för Chiles kvinnor och för vårt lands demokrati, sa Bachelet som varit drivande bakom lagen.

Sexualundervisning blir också obligatorisk i alla högstadieskolor.

Inför valet skrev jag en liten text om denna politiska strid och Chiles extremt hårda abortlag. Det återstår att se om högerns Piñera, som segrade i valet, nu lever upp till löftet att inte förbjuda pillren.

SANTIAGO. Högersegern i presidentvalet i Chile kan vara början på slutet för det senaste decenniets vänstervåg i Latinamerika. Flera av vänsterledarna i regionen står just nu inför allvarliga problem, samtidigt som det närmaste årets val kan rita om den politiska kartan i regionen.

En tyst skälvning gick genom Latinamerika då det stod klart att Chile, ett av regionens viktigaste länder, kommer att styras av en högerpresident de närmsta fyra åren. Det är första gången sedan diktatorn Pinochets fall som det sker.

Piñera lyckades på ett tidigt plan distansera sig från den gamla konservativa högern, röra sig in mot mitten på det politiska spektret och framställa sig själv som en underdog i kamp mot ett stelbent vänsteretablissemang. Lite som en chilensk version av Fredrik Reinfeldt, skulle man kunna säga.

Som mediestrategi var kampanjen lysande – och dessutom talande för utvecklingen på resten av kontinenten.

I början av 2000-talet var många väljare i Latinamerika beredda att rösta på mer eller mindre radikala vänsterkandidater, bara de lovade ett slut på den nyliberala politik som dominerat i åratal. Det var bland annat på denna våg av missnöje som Hugo Chávez sveptes till makten i Venezuela 1999.

Men nu förefaller väljaropinionen i Latinamerika vara på väg att vridas mot mitten. Enligt den stora opinionsundersökningen Latinobarometro identifierar sig 43 procent av Latinamerikas väljare som ”mittenväljare”, medan 22 procent ser sig som ”vänster” och 17 procent som ”höger”.

Följden av detta blir att den som vill segra i ett val allt oftare måste placera sig nära denna politiska mittfåra. De vänsterkandidater som kommit till makten det senaste året – Mauricio Funes i El Salvador och José Mujica i Uruguay – har också båda haft budskap som lovat såväl fri och fungerande marknadsekonomi som välfärdsreformer.

Den president i Latinamerika som blivit sinnebilden för denna socialdemokratiska eller socialliberala politik är Brasiliens Lula da Silva. Han är omåttligt populär i sitt hemland. Men trots det kan hans arbetarparti PT förlora makten i höstens presidentval. Orsakerna är två: a) Lula får inte ställa upp till omval och b) när både vänstern och högern söker sig inåt mitten minskar betydelsen av ideologi. Fokus hamnar i stället på kandidaternas personliga egenskaper.

Ett intressant undantag från denna trend är Evo Morales i Bolivia. Han är fortsatt populär, trots sin radikala diskurs. Kanske beror det på att Morales har en så nära relation till de folkrörelser som fört honom till makten. Det minskar behovet av masskommunikation och även känsligheten för politiska ”moden”.

Hugo Chávez i Venezuela ser däremot ut att ha en tung period framför sig. Han har aldrig haft en vidare bred folkrörelsebas och när han nu går in på sitt tolfte år vid makten har fattigdomen visserligen minskat något, men landet plågas också av en 30-procentig inflation och hårt kritiserade elransoneringar. Och det börjar bli ont om syndabockar.

Erik de la Reguera

Vänsterregeringar med problem:

– Kuba
Raúl Castro och kommunistregimen på Kuba är närapå bankrutt. Förödande orkaner, USA:s handelsembargo och en allmänt vanskött ekonomi har tvingat den yngre Castrobrodern att slopa gratisluncher på kubanska arbetsplatser och dra ned på en rad andra subventioner.

– Venezuela
Hugo Chávez har de senaste veckorna tvingats genomföra såväl en omfattande devalvering som impopulära elransoneringar. Landet lider av en inflationstakt på omkring 30 procent per år, vilket framförallt slår mot de fattiga och minskar effektiviteten i Chávez oljefinansierade välfärdsprogram.

– Brasilien
Lula da Silva är omåttligt populär i Brasilien efter snart åtta år vid makten, men författningen hindrar honom från att ställa upp på nytt i presidentvalet i oktober i år. I stället är det den liberale guvernören i Sao Paolo, José Serra, som är favorit till segern.

– Paraguay
Fernando Lugo hyllades som en demokratikämpe när han bröt det korrupta Coloradopartiets långa maktinnehav 2008. Men hans forna allierade i det liberala partiet har tagit avstånd från hans vänsterpolitik och nu florerar allt ihärdigare kupprykten i landet.

– Argentina
Cristina Kirchner kämpar mot dalande popularitetssiffror och oppositionens anklagelser om korruption. Även centralbankschefen har sällat sig till hennes fiender, sedan Kirchner försökt sparka honom för att kunna använda valutareserven till att betala av på Argentinas utlandsskuld.

Segraren i Chile

Segraren i söndagens presidentval i Chile, Sebastian Piñera, är en miljardär som profilerat sig som moderat högerpolitiker. Därmed förlorar center-vänsterkoalitionen Concertación makten för första gången sedan diktatorn Augusto Pinochets fall 1990.

I dagens pappers-DN har jag en text om att vänstervågen i Latinamerika kan vara på väg att gå mot sitt slut. På sikt, alltså.

Men rubriken blev ändå tvärsäkra: ”Högersegern i Chile slutet på Latinamerikas vänstervåg”.

Den rubben rår jag inte för. Men synpunkter om själva innehållet i texten tas gärna emot, här eller via mejl.

SANTIAGO. Chiles nästa president heter Sebastian Piñera. Det står klart sedan den regerande center-vänsterkoalitionens kandidat Eduardo Frei erkänt sig besegrad på söndagskvällen lokal tid. Piñera blir den förste demokratiskt valde högerpresidenten i landet på 52 år.

Gatorna i centrala Santiago fylldes på söndagskvällen av tutande bilar och flaggviftande Piñeranhängare som firade triumfen.

– Äntligen är det slut! ropade en kvinna som vevade den chilenska flaggan i vinden.

Med omkring 60 procent av rösterna räknade hade Sebastian Piñera fått 51,8 procent, medan Frei fick 48,2 procent av väljarstödet. Tendensen ansågs omöjlig att vända och det var därför en nedstämd Eduardo Frei som gick ut för att möta sina anhängare.

Inte sedan diktatorn Augusto Pinochet lämnade ifrån sig makten 1990 har center-vänsterkoalitionen Concertación förlorat ett presidentval.

– Det här är bara ett uppehåll på vägen. Chile av i dag är i betydligt bättre skick än det Chile vi tog över 1990. Det är bättre såväl när det gäller social rättvisa, som frihet och mänskliga rättigheter, sa Eduardo Frei.

Nu väntar sannolikt ett hårt rannsakningsarbete för center-vänsterkoalitionen, vars avgående president Michelle Bachelet paradoxalt nog är den populäraste i Chiles historia. Frei uppfattas av många chilenare som en grå och trist företrädare för etablissemanget, men i kampanjen har han gjort sitt bästa för att ta till vara på Bachelets höga popularitetssiffror.

Efter ett uselt valresultat i första valomgången (29 procent) var det nära att leda hela vägen fram. Men nu väntar alltså ändå en högerregering i Chile.

Sebastian Piñera är en förmögen företagare, som lovat skapa en miljon nya jobb och positionerat sig längre in mot mitten på det politiska spektret än den chilenska högern normalt sett gör.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 18 januari 2010.