Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Author: Erik de la Reguera

Här räddas de på Dödens hav

DN PÅ ”DÖDENS HAV”. Fler än 2.000 människor har drunknat i Medelhavet hittills i år. Senast i onsdags miste omkring 200 livet. DN:s Erik de la Reguera och Nicklas Thegerström har som första svenska journalister fått följa med räddningsfartyget ”Phoenix” i de farliga vattnen utanför Libyens kust. – Följ mitt finger, säger räddningsledaren ­Marco Cauchi och pekar ut genom fönstret. Jag sätter kikaren för ögonen på nytt. Först ser jag bara de blå, böljande vattenmassorna och de vita vågkammarna som fläckar havet. Men så skymtar jag ett litet, grått föremål som då och...

”El Chapo” är ingen vanlig utbrytarkung

Kommentar. En vecka efter den spektakulära rymningen från högsäkerhetsfängelset El Altiplano gäckar maffiabossen Joaquin ”El Chapo” Guzman ännu Mexikos myndigheter. Nu växer misstankarna om att det bakom utbrytningen döljer sig betydligt mer än en kilometerlång tunnel. Det finns något hypnotiskt över bilderna från övervakningskameran. Den lite korpulente 58-åringen går fram och tillbaka i sin cell och böjer sig då och då in i duschskrubben, där golvet döljs av en midjehög vägg. Han tycks säga något, men det framgår inte vad, eftersom kameran saknar mikrofon. Han sätter sig ned på sängen och...

Därför sörjs författaren Eduardo Galeano av en hel kontinent

Eduardo Galeano avled i tisdags. Redan som trettio­åring skrev han sin generations kanske mest inflytelserika ­pamflett: ”Latinamerikas öppna ådror”. DN:s Erik de la Reguera minns en folkkär författare som lät läsaren se världen underifrån.

Eduardo Galeano avled i tisdags. Redan som trettio­åring skrev han sin generations kanske mest inflytelserika ­pamflett: ”Latinamerikas öppna ådror”. DN:s Erik de la Reguera minns en folkkär författare som lät läsaren se världen underifrån.

Det finns författare vars ord närmast omärkligt formar läsarens inre, även om den exakta ordalydelsen faller i glömska. Och så finns det författare som Eduardo Galeano, vars ord varit med och skrivit om en hel kontinents självbild.

Latinamerika har sorg sedan i tisdags, då budet om Galeanos död kom. Den folkkäre uruguayanen blev 74 år och han sörjs nu av en hel region – om än kanske i synnerhet av dem som identifierar sig med uttrycket ”att ha hjärtat till vänster”.

”I dag är en sorgens dag för oss latinamerikaner. Det är en stor förlust för alla som kämpar för ett mer inkluderande, rättvist och solidarisk Latinamerika”, sade Brasiliens social-demokratiska president Dilma Rousseff efter att hon fått budet. Sedan sträckte hon ut en hand till sina meningsfränder i Uruguay och resten av Latinamerika: ”Låt oss fortsätta vandra mot horisonten, mot vår gemensamma utopi.” I Bolivia kallade president Evo Morales den bortgångne författaren för ”en befrielsens maestro” – och under veckan som gått har kondoleanserna fortsatt att strömma in från andra regeringspalats i regionen, varav de flesta numera domineras av vänsterpolitiker.

Så vari bestod egentligen Galeanos storhet? Var han inte bara en ovanligt begåvad vänsterpropagandist, som en del av hans belackare menar?

När jag själv som tjugoåring ryggsäcksluffade genom Mexiko och Centralamerika fanns trilogin ”Memoria del fuego” (”Eldens minne”) nedpackad i ryggsäcken. De tre volymerna gjorde visserligen vandringen i bergen en smula tyngre, men på de skumpande bussarna, vandrarhemmen och i människorättsorganisationernas väntrum var Galeanos målande, poetiska kortprosa alltid en välkommen svalka – och en påminnelse om det både rika och smärtsamma förflutna som samhällena runt mig bar på.

”Eldens minne” är en samling fragment ur Amerikas tusen-åriga historia: första delen handlar om urfolken och den spanska koloniseringen, den andra om 1700- och 1800-talen och den tredje om 1900-talet och dess moderna imperialism, med CIA-sponsrade kupper, försvinnanden och tortyr. Hela tiden låter Galeano läsaren se världen underifrån, med urfolk, kvinnor och slavar i huvudrollerna. Det är givetvis ett väl genomtänkt urval. Hela tiden är det de undanskymda, osynliga individerna– inte kollektiven – som vi får lära känna. Alla unika, alla värda respekt.

Den blicken behöll Eduardo Galeano livet ut. Genom hans stora produktion (44 böcker och otaliga artiklar) finns en politisk udd och underfundig humor, oavsett om det rör sig om en resa genom fotbollens historia (”Fotbollens himmel och helvete”) eller en systemkritisk essä (”Bakvända världen”).

Men Galeano var inte i första hand historiker eller essäist, utan berättare. De osynligas berättare.

I intervjuer har han sagt att han lärde sig berättandets konst på kaféerna i hemlandet Uruguay, där den som inte kan hålla en församling intresserad i mer än fem minuter är detsamma som en social katastrof. Ändå dröjde det innan han bestämde sig för att ägna sig åt det på heltid. ”Först ville jag bli fotbollsspelare. Därefter helgon. Sen försökte jag mig på att måla, men jag åstadkom inget värt att visa upp. När jag övertygat mig själv om att jag inte dög till något blev jag författare”, ska han ha sagt i en intervju.

Under 1960-talet arbetade han som journalist och var under en period redaktör för den inflytelserika tidskriften Marcha. Liksom många andra inspirerades han av det antikoloniala tänkandet och blev övertygad om att historien -skrivits av conquistadorerna, biskoparna och storgodsägarna.

Det ledde honom till att skriva sin generations kanske mest inflytelserika pamflett: ”Latinamerikas öppna ådror” (utgiven på spanska 1971). Samtidigt lade han, utan att veta om det, en hörnsten i den latinamerikanska vänsterns kollektiva identitet.

Amerika var inte bara en abstrakt landyta för Eduardo -Galeano. Det var hans hem. Och Amerika var delat: nord dominerade syd. Det som en del historiker i dag kallar informell imperialism gjorde det svårt, för att inte säga omöjligt, att föra en oberoende politik i många av de fattigare länderna.

Galeanos rasande uppgörelse med kontinentens historia och de osynliga bojorna i 70-talets Latinamerika skrevs när han var 31 år. Två år senare, 1973, tog militären makten i Uruguay och tvingade honom att fly till Argentina. Tre år senare ägde en annan militärkupp rum – nu i Argentina, och Galeano tog sin tillflykt till Spanien.

Juntorna förbjöd snart ”Latinamerikas öppna ådror”. Att ha boken i sin ägo innebar att stämplas som kommunist och att gripas, torteras och inte sällan försvinna för gott. Boken blev ett referensverk för en hel generation av vänsterintellektuella, som i Galeano såg en författare som gav dem riktning och mening.

Själv måste jag erkänna att jag upplevde boken som något daterad när jag läste den i slutet av 1990-talet. Jag saknade den poetiska kraften i ”Eldens minne”. Individerna, humorn, det allmänmänskliga. Men för de mer bokstavstrogna marxisterna kommer ”Latinamerikas öppna ådror” alltid att vara Galeanos storverk. De andra är litterära variationer på detta sanna tidsdokumentet, om man ska tro dem.

Journalisten Fabián Kovacic, som skrivit en bok om Eduardo Galeanos författarskap (någon regelrätt biografi ville Galeano inte veta av så länge han levde), menar att det är en förenkling: ”Det är i exilen, från 1976 och framåt, som en annan Galeano träder fram. Det är då han blir författare på riktigt. Han fortsätter med journalistiken, men ägnar sig nu åt att skriva böcker, och det är bland annat då som ’Eldens minne’ tar form.”

Venezuelas president Hugo Chávez tillhörde länge dem som höll ”Latinamerikas öppna ådror” högst av Galeanos verk. 2009 gav han bort ett exemplar av boken till Barack Obama i vad som inte kunde tolkas som något annat än en uppenbar politisk gest.

Kort därefter hamnade boken på plats tio på Amazons topplista. I dag sägs boken ha sålt i över en miljon exemplar och översatts till ett drygt tjugotal språk.

Desto mer oväntat då att författaren själv gick ut och sågade sitt verk förra året.

”’Latinamerikas öppna ådror’ var tänkt att vara en bok om politisk ekonomi, men jag var varken tillräckligt förberedd eller bildad när jag skrev den”, sade Eduardo Galeano på en bokmässa i Brasilien, där det egentligen var tänkt att han skulle fira att det gått 43 år sedan utgivningen. Sedan lade han till: ”Jag skulle inte klara av att läsa boken på nytt: jag skulle tuppa av. Den där sortens traditionella vänsterprosa är så extremt tungläst och mitt huvud klarar bara inte av det.”

Uttalandena var naturligtvis gjorda med en viss glimt i ögat, men de slog ändå ned som en bomb i Latinamerika. En del liberaler hyllade Galeanos självkritik, andra hade svårt att dölja sin förtjusning över att den traditionella vänstern nu förlorat sin ”bibel”. Alltmedan chockade traditionalister på vänsterflanken försiktigt undrade om Galeano gått och blivit senil.

Exakt vad som fick honom att fälla kommentaren kommer vi troligen aldrig att få veta. Men en sak är säker: mycket har hänt i Latinamerika på ett knappt halvsekel. I land efter land i Latinamerika har vänstern kommit till makten på demokratisk väg. Galeano har stött i stort sett alla dessa vänster-regeringar – inte minst den i hemlandet Uruguay. Men när han fann det nödvändigt kunde han också vara en skarp kritiker. ”Jag kan inte stöda en enpartistat. Jag tror på mångfald och den hindras av en enpartistat”, sade Galeano om Kuba, som han länge kritiserat för bristande på press- och yttrandefrihet. Mångfald och pluralism – den mänskliga regnbågen, som han ibland kallade den – var en central idé i Galeanos engagemang för jämlikhet och mänskliga rättigheter.

På senare år rörde han sig också från att vara en berättare om latinamerikanska erfarenheter till att intressera sig alltmer för andra delar av världen – och kanske också en mer universell, närmast kosmopolitisk identitet. I en av hans sista böcker, ”Espejos” (Speglar), lyfter han fram tystade röster från olika platser och tider runt om i världen. Och när han tog emot Stig Dagerman-priset 2010 sade han: ”Måtte vi förmå att hålla vid liv vissheten om att det är möjligt att vara medmänniska … ty utan gränser är såväl själens som tidens kartor.”

Viljan att hitta en större, mänsklig gemenskap med plats för respekt och pluralism märks av redan i ”Omfamningarnas bok” (1989, i svensk översättning av Kerstin Jonsson 2010). I den berättar -Galeano om en man från den colombianska kuststaden Négua som lyckats ta sig upp till himlen. Då han kommer tillbaka säger han att han där uppifrån betraktat människolivet och att vi är ett hav av eldar.

”Det är vad världen är”, avslöjade han. ”En massa männi-skor, ett hav av eldar. Varje människa sprider sitt eget ljus mitt ibland alla de andra. Ingen eld är den andra lik. Det finns stora eldar och små eldar, och eldar i alla färger. Det finns människor med lugna eldar, som inte ens fladdrar i vinden, och människor med vilda eldar, som fyller luften med gnistor. Några eldar, odugliga eldar, varken lyser upp eller bränns; men andra brinner med sådan livslust att man inte kan se på dem utan att bländas, och den som närmar sig fattar själv eld.”

En av de starkast brinnande eldarna i Latinamerika har just slocknat. Men hans ord kommer att brinna länge än.

Erik de la Reguera var tidigare Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika. Förra året utkom hans uppmärksammade andra bok ”Gränsbrytarna” (Norstedts) om migration. 2010 publicerades ”Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”, som han skrivit tillsammans med Lasse Wierup.

Publicerad i DN Kultur den 20 april 2015.

”Strukturer ändras inte över en natt”

”Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia” står det i presentationen på hennes Twitterkonto. Efter lång kamp mot auktoritära normer bor journalisten och aktivisten Hana al-Khamri i Stockholm och driver den kulturpolitiska mötesplatsen Jeminitiska salongen.

– Jag behövde min fars skriftliga tillstånd för att få lämna landet. Men han var inte road av idén. Efter hårda förhandlingar gick han med på att låta mig resa, men bara om min bror följde med. Först vägrade jag, men så insåg jag att det var enda chansen att få åka, säger Hana al-Khamri och smuttar på sitt kaffe.

Vi sitter på ett konditori vid Skanstull, och Hana al-Khamri talar snabbt och intensivt. Utanför fönstret är den svenska vintern en skarp kontrast till det hon berättar om födelselandet Jemen och uppväxten i Saudiarabien – ett land hon kallar ”en könsbaserad apartheidstat”.

Pappan var gästarbetare från Jemen. Familjen konservativ. För Hana al-Khamri var det omöjligt att studera på universitet i Saudiarabien, eftersom hon var dotter till en migrantarbetare. Men sedan barndomen hade hon skrivit, läst, tyckt. Och mot alla odds lyckades hon som 19-åring tjata till sig en praktikplats på tidningen al-Madina.

– Jag hamnade på kvinnodesken, där bara kvinnor jobbade. Efter hårt arbete fick jag en vanlig tjänst och gjorde nog visst intryck även på de manliga kollegerna, för de började intressera sig lite mer för kvinnofrågor, säger Hana Al-Khamri.

Hon fick chansen att resa på en kortare utbildning i valbevakning i Libanon. Det var då fadern plötsligt krävde att hennes 14-årige bror skulle följa med som överrock.

– Jag bet ihop, vilket var tur. För resan blev en ögonöppnare – inte bara för mig, utan även för min bror. Kontrasten mot Saudiarabien var enorm. Kvinnorna i Libanon har betydligt mer frihet än i Saudi­arabien. Den kontrasten var mer omskakande för mig än när jag senare kom till Danmark och Sverige.

I dag är Hana Al-Khamri stockholmare. Resan hit har varit lång, och gått via Köpenhamn och arbete som utrikesreporter på tidningen Information. Nu är hon gift och har en några månader gammal son hemma i lägenheten vid Skanstull.

Men engagemanget finns kvar. När den arabiska våren inleddes 2011 hade Hana al-Khamri just flyttat till Sverige. Hon blev snart en av de många exilbloggare som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter på sociala medier och genom gräsrotsaktivism.

Tillsammans med landsmaninnan Afrah Nasser har hon grundat Jeminitiska salongen (”The Yemeni Salon”), som anordnar seminarier om den komplexa situationen i hemlandet Jemen och andra länder i arabvärlden. Hon är trött på den bild som många medier ger av att den arabiska våren nu övergått i höst” eller rentav ”vinter”.

– Det är en alltför förenklad bild. Auktoritära samhällsstrukturer ändras inte över en natt. Problemen sitter djupt och kommer att kräva många års kamp. Men det är heller inte så hopplöst som det ofta framställs. Och det är bland annat det vi vill understryka i Jeminitiska salongen, säger Hana al-Khamri.

Med tiden har även hennes intresse för den nya hemstaden växt.

– Mitt första intryck av Stockholm var hur vattnet och arkitekturen samspelar. Det är verkligen vackert. Men med tiden har jag också lärt känna andra sidor. Som segregationen. Hur mångfalden knappt syns till i innerstan. Att man måste åka ut till förorterna för att möta människor av alla de slag. Det är något jag ofta diskuterar med mina vänner här, säger Hana al-Khamri.

Ibland blir hon provocerad av en del svenskars attityd gentemot arabiska kvinnor.

– En sak vill jag göra absolut klar. Arabiska kvinnor kan ta vara på sig själva. De behöver inte tas om hand. Inte räddas. De kommer att frigöra sig själva, säger Hana al-Khamri innan vi skiljs åt.

Erik de la Reguera

akta. Hana al-Khamri

Namn: Hana al-Khamri

Ålder: 27 år.

Bor: Södermalm

Gör: Journalist och aktivist

Familj: Johannes Mosskin och sonen Malik

Senaste tweet: ”Respect 2 social democrats & greens 4 not jumping on the bandwagon of far right/ populist policies.”

Aktuell: Initativtagare (tillsammans med Afrah Nasser) till Jeminitiska salongen, eller The Yemeni Salon, en mötesplats för intresserade av den komplexa politiska situationen i arabvärlden.

Saknar: ”En debatt om hur den svenska vapenexporten underblåser våldet i Mellanöstern”.

Publicerat i Dagens Nyheter den 9 december 2014.

Invånarna har tröttnat på att leva med raketterrorn

SDEROT. Bara några minuter hann gå efter klockan 15 då torsdagens korta vapenvila var slut, innan raketlarmet gick på nytt i det israeliska samhället Sderot vid gränsen till Gaza. Många av invånarna här kräver hårdare tag mot Hamas – men långtifrån alla stöder tanken på en markinvasion.

”Tseva adom, tseva adom, tseva adom…” (rött larm, rött larm, rött larm), ekar den robotliknande rösten över gatorna i Sderot.

Genast lyfter Jafa Shitrit upp sin svarta axelväska och börjar springa mot närmaste skyddsrum: en slags överdimensionerad busskur i betong som står mitt på trottoaren. Hon vet att hon bara har 15 sekunder på sig innan raketen slår ned. Tillsammans med DN trycker hon ihop sig under taket.

Vi hör ett högt fräsande, som från en stor fyrverkeripjäs. Det är det israeliska försvarssystemet Järnkupolen som skjuter iväg en missil mot den hotande raketen. Några sekunder senare: en kraftig dov knall.

Jafa skriker förskräckt till vid smällen. Sedan tar hon ett djupt andetag och kikar ut genom öppningen.

– Det här verkar aldrig ta slut. Det är tredje gången i dag. Och jag kan bara inte vifta bort det, som en del andra försöker, för min äldsta dotter har skadats av raketer vid två tillfällen. 2003 och 2008. Jag måste förresten höra att hon är okej.

När hon fått ett lugnande besked via telefon vänder hon sig om på nytt.

– Talet om vapenvila tycker jag inte om. Vi vill inte ha någon vapenvila här. Enda lösningen är att krossa Hamas och döda varenda en av terroristerna, säger Jafa Shitrit, som är 51 år gammal och bott här sedan ungdomsåren.

Några kilometer från Sderot har vi sett stora sammandragningar av stridsvagnar ett par timmar tidigare. Jag frågar Jafa om hon vill se en markinvasion av Gaza – vilket många inom den israeliska högern kräver. Men hon skakar på huvudet.

– Nej. Min son är reservist. Jag vill inte att han eller andra israeliska unga ska behöva dö eller skadas. Då ser jag hellre flyganfall som nu.

På andra sidan gatan ligger en liten restaurang, där personalen tagit skydd i köket. Restaurangens ägare, 37-årige Elraz Azran, skakar frustrerat på huvudet.

– Vi måste invadera. Det är enda lösningen. Det här är tredje gången som det regnar raketer så här intensivt. Och om någon slår dig på käften en gång och sedan ber om ursäkt, så kanske du acccepterar det. En gång till – nja, men okej då. Men om han slår dig en tredje gång, då är det inget snack längre, säger Elraz Azran, vars restaurang stått i stort sett tom de senaste två veckorna.

Servitrisen Noi Krief hör vad han säger men är inte övertygad.

– Vi har inget emot palestinierna. De kan gärna få bättre infrastruktur och ett bättre liv för våra pengar, men den här raketbeskjutningen måste få ett slut. Jag kan inte sova på nätterna, för jag är så rädd, säger Noi Krief, som kommer från Shlomi, en stad i norra Israel.

– När jag var sex år träffades vårt hus av en raket. Taket skadades, fönstren krossades och jag fick ett skärsår på armen, säger hon och visar upp ett ärr.

Järnkupolsystemet stoppar långt ifrån alla raketer. Hittills har en person dödats på den israeliska sidan under den senaste veckans eskalering av konflikten – vilket förvisso är lågt jämfört med de drygt 200 dödsoffren i Gaza.

Men Noi Krief är trött på att leva med raketterrorn.

– Jag funderar på att flytta. Jag orkar inte med det här längre, säger hon.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 18 juli 2014.

Tusentals flyr fruktad markinvasion

EREZ. Flera tusen människor i norra Gaza flydde på söndagen undan det som tycktes vara en nära förestående israelisk markinvasion. De flesta ­kunde bara röra sig några mil söderut på den smala landsremsan vid Medelhavet. Men vid gränsposteringen Erez fick utländska medborgare en hett efterlängtad väg ut – däribland ett åttiotal svenskar.

Shaima Alkhatib, 22, från Uppsala lutar sig tillbaka i bussätet och tar sig för pannan. Det har bara gått några minuter sedan hon och hennes tvååriga dotter Rama Isabella fick sätta sig i den här stillastående bussen vars vindruta är prydd av en liten svensk flagga.

I bakgrunden hörs fortfarande detonationerna av de israeliska bomberna. Även larm ljuder då och då, och vi andra hukar oss instinktivt för Hamas raketer.

Men Shaima börjar långsamt förstå att hon är fri.

– Det har inte gått att sova på snart en vecka. Bomberna väcker dig hela tiden. De rycker dig ur sömnen och du flyger upp ur sängen, vettskrämd, säger hon och visar med händerna hur hon yrvaket famlat i mörkret.

På andra sidan mittgången i bussen sitter hennes pappa Samir och mamma Fatiha. Familjen bor i Sverige sedan tolv år tillbaka och var på ett kortare sommarbesök hos släkt och vänner när de oväntat blev fast i Gaza.

Tillsammans med de andra svenskarna i bussen vittnar de om hur ingen längre vågar gå ut i Gaza.

– Hela tiden hörs surret av de förarlösa planen som filmar och letar mål där uppe. Man kan aldrig slappna av, säger Shaima.

Den dramatiska upptrappningen av konflikten efter kidnappningen och morden på tre israeliska tonåringar har lett till att de 1,5 miljoner invånarna i Gaza än en gång stängts in i en dödsfälla – inklämda som de är mellan Israels och Egyptens hermetiskt slutna gränser. Och för Shaima har det blivit en krass påminnelse om varför hon en gång fick börja fjärde klass i Sverige.

– Det kommer tillbaka en massa minnen. Det är precis som när vi flydde, säger hon.

Att familjen nu fått lämna Gaza beror på deras röda, svenska EU-pass. Personal från det svenska generalkonsulatet har suttit hela dagen i Erez och förhandlat med israelisk militär om ännu någon timmes respit för det femtiotal som fortfarande tros finnas kvar.

Hundratals andra utländska medborgare lämnade Gaza i går, varav minst ett åttiotal svenskar. Men de som inte har något medborgarskap i ett annat land kunde inte annat än att fly söderut på den smala landremsan.

Israelisk militär släppte i går flygblad över staden Beit Lahiya i närheten av Gazas norra gräns, där det stod: De som inte lyder uppmaningen att omedelbart ge sig av försätter sitt eget och sin familjs liv i fara.

Under dagen flydde också tusentals från området, för att undvika den fruktade markoffensiven. DN såg på eftermiddagen stridsvagnar transporteras mot den norra gränsen.

I bussen med svenskarna kan Shaima inte slappna helt. För hennes dotters pappa, Akram, finns inte med.

– Han har inte uppehållstillstånd, så vi tvingades skiljas åt. Så på ett sätt är det otroligt skönt att vara här. Men nu måste jag också få Migrationsverket att så fort som möjligt godkänna Akrams ansökan, säger Shaima.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 juli 2014.