Author: Erik de la Reguera

Vi ses igen. Och den här gången är hon blyg.
Men under en svart slöja av moln skymtar det oändliga ljuset.
Jag sänks ned, försvinner, slukas av henne. Förlorar kontrollen.
Och resan har börjat.

”¿Qué es lo que se pierde al cruzar una frontera? Cada momento parece partido en dos, melancolía por lo que queda atrás y por otro lado, todo el entusiasmo por entrar en tierras nuevas”

”What do we leave behind when we cross each frontier? Each moment seems split in two; melancholy for what was left behind and the excitement of entering a new land”

Ernesto Che Guevara

Det är många som räknar just nu.

Undertecknad har nedräkning till passkontrollen på söndag.

Demokraterna i USA räknar röster i eufori.

Och stora delar av den politiskt korrekta vänstern räknar ut sandinisternas Daniel Ortega innan han ens hunnit tillträda posten som Nicaraguas nya president.

Låt oss för enkelhetens skull utgå från att de två förstnämnda räknar rätt – och i stället fokusera på Nicaragua.

Liksom sin uppbackare, den venezolanske presidenten Hugo Chavez, är den gamle comandanten Daniel Ortega numera en utpräglad realpolitiker. Cyniker, skulle kanske någon säga. Men nej, han är inte dum.

Ortega visste på förhand att sandinisterna i FSLN skulle få svårt att nå en majoritet i kongressen. Han visste också att han skulle stå relativt maktlös utan kongressens stöd, eftersom han själv varit med om att driva igenom de konstitutionella ändringar som begränsar exekutivmakten.

Därav de allt intensivare flörtarna med kyrkan, de misstänkta hemliga uppgörelserna med korruptionsdömde ex-presidenten Alemans parti, det vidriga totalförbjudet av abort och valet av en före detta Contra-ledare som vicepresident.

Efter söndagens val visar det sig att denna kalkyl varit riktig – ur ett maktperspektiv. Sandinisterna ser inte ut att komma i närheten av egen majoritet i kongressen, inte ens med stöd av vänsterkritikerna i Movimiento de Renovacion Sandinista.

Så vad återstår? Samarbete med högern.

Grunden är redan lagd.

Men det är ändå för tidigt att stämpla Ortega som ännu en i raden av korrupta presidenter i detta Latinamerikas näst fattigaste land. Med Chavez ekonomiska stöd, en eller annan folkomröstning om större makt för presidenten och viss omfördelning av samhällsresurser till de fattiga kan Ortega få betydelse för den centralamerikanska vänstern. På gott eller ont.

Låt oss därför vänta och se om han nöjer sig med att sippa på en Cuba Libre i regeringspalatset eller om han faktiskt ger sig på att försöka bli den mini-Chavez som Bush-administrationen fruktar och många av sandinisternas gräsrötter hoppas på.

”The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn, like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes “Awww!”

Jack Kerouac, On the road

Här skulle jag kunna skriva om det cyniska maktspelet bakom våldet i Oaxaca. Eller om valet i Nicaragua. Eller om mina två ryggsäckar som rymmer hela mitt liv.

Men jag är inte framme där än.

I morgon går tåget söderut.
Och om en vecka dras landningshjulen in.

På andra sidan Atlanten väntar bokstäverna på mig.
Och på er.

Nu när regnet faller utanför mitt funkishus och löven samlas i blöta gegghögar har jag bestämt mig. Det blir Latinamerika i höst. Och i vinter. Och i vår.

Först Mexiko. Sedan Guatemala. Och därefter? Det återstår att se.

Efter en månads pustande och frustande och hopknytande av gamla säckar börjar jag nu få upp vittringen på nya äventyr. Förberedelserna är i full gång.

Ni är välkomna att hänga med. Om 16 dagar börjar det.

PS. Jag kunde så klart inte motstå frestelsen att fråga ägaren till pizzerian vid torget varför de har en pizza som heter ”AnnaLind Special” (se föregående blogg).

Han såg allvarligt på mig och svarade: ”Vi öppnade pizzerian samma dag som det hände. Det är därför.” Han syftade självklart på mordet på utrikesminister Anna Lindh.

Erik: ”Fanns det någon särskild tanke bakom valet av fyllning – kebab och isbergssallad – och det faktum att pizzan är halvinbakad?”

Ägaren: ”Nej. Det fanns ingen tanke bakom det.”

Erik: ”Okej. Har ni fler pizzor som är tillägnade särskilda personer?”

Ägaren: ”Ja, några stycken…” [det visar sig att ett antal stamgäster fått pizzor uppkallade efter sig. Anna Lindh var dock inte stamgäst, vilket gör det hela en aning förvirrande. Det är också oklart om de övriga personerna blivit mördade eller ej.]

Erik: ”Okej. Jag vill ha en u-båt, tack.”

Ägaren: ”Att ta med eller äta här?”

Erik: ”Äta här.”

Ägaren: ”Något att dricka?”

Erik: ”Bara vatten, tack.”

Nollpunkt. När jag slutade blogga efter min hemkomst från Mexiko i juni, så var det av både personliga och professionella skäl.

En separation är helt enkelt inget man bloggar om. Och stora dagstidningar brukar inte uppskatta att reportrar bloggar frispråkigt.

Men nu är jag tillbaka. Fri och (relativt) obunden av kapitalets makt i en andrahandslägenhet på Stora Essingen, denna lilla ö i nordvästra Stockholm som jag hamnat på av en slump.

Det finns en pizzeria här som serverar en pizza som heter AnnaLind Special. Den är halvinbakad och är fylld med rödlök, soltorkade tomater, kebab, isbergsallad och vitlökssås. Crazy.

Utanför mitt fönster vajar tallar lätt i vinden. Helt off på stereon. Rönnbärsträd.

Jag vet inte var jag kommer att resa efter den sista oktober, då mitt hyreskontrakt går ut. Någon av er kanske har ett förslag? Jag har några egna tankar. Men jag kanske borde anordna en omröstning?

[lovar – inom kort ska vi ha kommentarfunktion här]

Brittiska myndigheter namngav på fredagen 19 av de 24 unga män som greps under torsdagens räder mot misstänkta terrorister i Storbritannien. Männen, som tros ha planerat attentat mot minst fem amerikanska passagerarflygplan, har fått sina tillgångar frysta.

Beredskapen på Storbritanniens flygplatser låg kvar på den högsta nivån på fredagen, och flera hundra flighter ställdes in. Flygplatspersonal beskrev dock situationen som något mindre kaotisk än dagen innan, vilket berodde på att många passagerare anpassat sig till de nya säkerhetsbestämmelser som införts.

Under hela dagen var polisen ytterst förtegen om detaljer i den pågående utredningen. Men flera tidningar och utländska medieföretag citerade anonyma poliskällor och underrättelseuppgifter.
Annons:

Genom dem framträder en bild av en utredning som på bara någon vecka gått från att handla om rutinmässig bevakning till att bli en operation av internationella mått och oanad betydelse.

Brittiska poliskällor uppger att de haft ögonen på det nätverk som de misstänkta männen är en del av i över ett år. Men en pakistansk underrättelseofficer, som tidningen The Times talat med, menar att det som utlöste torsdagens massiva polisoperation var ett gripande av två brittiska medborgare som gjordes i Pakistan för bara åtta till tio dagar sedan.

De båda britterna greps i städerna Karachi och Lahore, och det de sade i de följande förhören ska ha fått alarmklockor att ringa på säkerhetstjänsters kontor runt om i världen.

– Det enda man kan vara någorlunda säker på i det här läget är att polisen inte skulle vidta sådana här åtgärder om de inte var övertygade om att ett attentat var nära förestående – kanske bara någon eller några dagar bort, säger Magnus Norell, terroristexpert vid FOI, totalförsvarets forskningsinstitut.

Enligt den amerikanska tevekanalen ABC, som citerar amerikans­ka underrättelsekällor, är minst fem misstänkta personer fortfarande på fri fot. Det är dock oklart om dessa individer är direkt kopplade till planeringen av terrordåden eller om de bara ingår i ett bredare nätverk av människor som polisen vill tala med.

Många av de gripna är brittiska medborgare med pakistanskt ursprung, och flera av dem har gjort regelbundna resor till Pakistan. Det gav på fredagen upphov till spekulationer om en eventuell koppling till de islamistiska organisationer som verkar i landet.

Hypotesen tycktes stärkas av att ledaren för den civila grenen av Lashkar-e-Toiba, som kämpar för ett fritt Kashmir, av oklar anledning sattes i husarrest av pakistans­ka myndigheter på fredagen. Några timmar senare varnade USA:s ambassad i Indien för att nya terrordåd kunde inträffa i landet inom kort.

Lashkar-e-Toiba misstänks ligga bakom attentaten mot pendeltåg i Bombay den 11 juli, som krävde fler än 200 människoliv.
– Visst har Lashkar-e-Toiba haft många kontakter med radikala jihadister från olika delar av världen. Men i nuläget är det meningslöst att spekulera i om de hade något med händelserna i London att göra, säger Magnus Norell.

Han ser skeptiskt på de anonyma polisuppgifter i brittiska medier som hävdar att pakistanska islamister skickat stora summor pengar till de nu gripna personernas konton i Storbritannien.
– Det verkar lite märkligt. Det som planerades var ju egentligen inte någon särskilt dyr operation, säger han.

Enligt brittisk polis var de misstänkta attentatsmännens plan att med hjälp av små hemmagjorda bomber som gömts i botten på sportdrycksflaskor spränga upp hål i minst fem amerikanska passagerarplan. Den plötsliga tryckförändringen skulle ha fått katastrofala följder.

Spekulationer om att operationen kan ha varit finansierad och beordrad av al-Qaida har florerat. Men det tror inte Magnus Norell.
– al-Qaida har inte haft någon fungerande infrastruktur sedan de lämnade Afghanistan 2001. Numera är de främst en inspirationskälla för radikala islamister, säger han.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 12/8 2006.