Author: Erik de la Reguera

Minst tre döda. Ett hundratal gripna. Över hundra skadade. Ett tiotal hus nedbrända.

Det är saldot efter gårdagens kravaller.

Jag höll mig vid hotellet hela kvällen eftersom det gick rykten om att polisens paramilitära enheter åkte runt och sköt vilt mot folk på gatorna. De tre som dog avled efter att ha blivit träffade av ett hundratal kulor i en sådan räd.

Ett par kvarter från mitt hotell stod en domstolsbyggnad i full brand. Och framåt niotiden kom ett helt gäng tyskar och britter springande. De hade flytt från busstationen, som också attackerats av aktivister. Flera av dem grät av rädsla.

På så sätt blev mitt hotell hastigt till ett slags flyktingläger. Smått absurt.

I dag är det lugnare, men något säger mig att det här inte är slut än. Kanske dags att tjacka gasmask.

Jag har just skrivit en artikel för DN. Här är länken till artikeln.

…är att Coca-Cola är en riktig hit mot tårgas. Bättre än vinäger.

I skrivande stund pågår veritabla gatustrider i centrala Oaxaca. Jag hör smällarna ända hit, där jag sitter på mitt hotell. Klockan är strax efter åtta på lördagskvällen lokal tid.

Men det började lugnt. Vid tretiden på eftermiddagen kom paraplyorganisationen APPO:s stora demonstration fram till de centrala delarna av staden. Där, bakom taggtråden, väntade tungt beväpnad federal polis. Det var för en knapp månad sedan som polisen drev bort aktivisterna med våld från det stora zocalotorget och sedan dess har de uniformerade ockuperat centrum. Oaxaca, som annars är en lugn stad i kolonialstil, går knappt att känna igen.

Demonstranternas plan var att omringa torget och att sedan belägra poliserna i 48 timmar för att på så sätt pressa delstatsguvernören att avgå. Det hela var tänkt att vara en icke-våldsaktion, åtminstone sa ledningen det.

Till en början verkade planen fungera. Folkmassan omringade torget, hela tiden med ett kvarter mellan sig och närmaste polisbarrikad.

Men efter någon timme började folk gå hem och leden tunnades ut. De som stannade var framförallt unga grabbar och tjejer. En del av dem drog kundvagnar fulla med stenar och molotovcoctails.

Några äldre personer försökte hålla aktivisterna lugna, men när en polis på ett tak slängde småsten mot kidsen blev stämningen upphetsad. Jag såg inte exakt vad som hände sen, men några minuter efter klockan 17 hördes flera höga knallar då aktivister sköt fyrverkerier som varningssignaler.

Strax därefter möttes jag av ett vitt rökmoln som steg från närmaste korsning. Eileen Truax, en journalist som jobbar för den spanskspråkiga Los Angeles-tidningen La Opinion, plockade upp sin gasmask och räckte mig sin snusnäsduk. Vi duckade och tog oss igenom röken så gott det gick. Ögonen tårades och det stack i näsa och mun. Tårgas.

En bit bort stod en maskerad kille med en Coca-Cola-flaska och förrättade en märklig typ av nattvard. Vi var flera som stod i kö för att doppa händerna i den mirakulösa vätskan som tar bort klådan och sticket ur ögonen. Always Coca-Cola.

Efter det bestämde jag och Eileen oss för att vi sett tillräckligt och gick och satte oss på en restaurang ett par kvarter bort. Medan smällarna från gatustriderna fortsatte käkade jag en Club Sandwich med servett i knät.

Nu är jag alltså tillbaka på hotellet. Men smällarna fortsätter. Enligt medieuppgifter har poliserna rört sig framåt och jagar aktivisterna längs gatorna. Flera personer uppges ha skadats. Barrikader har satts i brand.

Men jag har inte berättat det läskigaste än.

I går (fredag) mötte jag Cesar Mateus, presstalesman för APPO. Jag ville bli akrediterad som journalist, så att inte nån ung spoling skulle få för sig nåt i demonstrationen.

Cesar Mateus sa att det inte var några problem, men att de behövde ett litet foto för att kunna göra press-brickan. Vi bestämde att vi skulle ses klockan sex på kvällen utanför kyrkan Santo Domingo, där APPO haft sitt högkvarter sedan de kördes bort från centrum.

När jag kom till mötesplatsen var inte Cesar där. Efter en timmes väntan ringde jag honom. Han sa att han satt i ett möte och frågade om det var okej om vi ordnade det där på morgonen därefter (dvs i dag). Visst, sa jag.

I morse gick jag upp tidigt för att åka och träffa Cesar Mateus. Men när jag slog upp den lokala morgontidningen ser jag en stor bild på honom och texten ”försvunnen”. Okända maskerade och beväpnade män kidnappade Cesar Mateus utanför Santo Domingo-kyrkan vid halvniotiden i går kväll. Bara nån timme efter det att jag lämnade platsen.

Vid middagstid i dag framkom det att Cesan Mateus befinner sig i ett fängelse i delstaten. Han uppges vara svårt medtagen efter att ha blivit misshandlad och torterad. Att Cesar Mateus enligt polisen misstänks för kidnappning, misshandel och väpnat rån förefaller därför vara en svart ironi.

Efter några dagar här i Oaxaca kan jag konstatera att det är värre än jag trodde. Rättsstaten är i det närmaste ett skämt och polariseringen är enorm. Snacka om krutdurk!

Det enda som är bra är att man numera helt ostörd kan vandra runt i Mitla och på andra turistmål, eftersom det inte finns några andra turister här överhuvudtaget.

Jag kom hit i tisdags kväll, jobbade intensivt i onsdags och i går, torsdag, tog jag lite ledigt och hängde på Ingrid (som dök upp som gubben i lådan i internetkafeet på mitt hotell trots att hon skulle norrut – kul!) och kanadensiskan Esther på turistutflykt. Skönt att få ett avbrott i alla hemskheter man får höra talas om.

I dag drog både Ingrid och Esther vidare nedåt kusten, så nu är jag ensam kvar och ska strax gå och fixa akreditering inför morgondagens megademonstration. Motståndsrörelsen APPO hotar omringa hela centrumet, där tungt beväpnad federal polis har barrikaderat sig. Det kan bli livat.

Men nu ska jag äta lunch. Och få lite värme i solen. Brr! Det är verkligen kallt här på nätterna, värsta kallfronten har dragit in över landet och jag ligger och huttrar under tre lager med filtar. Det ni, novembersvennar!

Måndag. Jag står mitt i folkhavet på det stora zocalotorget i Mexico City och ser socialdemokraten Andres Manuel Lopez Obrador svära presidenteden i snålblåsten. Vintern har kommit till Mexico City, men nordanvinden har inte avskräckt de hundratusentals som trängs på det stora torget.

Bredvid mig står Maria Isabel Camacho och hennes son Daniel. De har rest in till centrum från förorten Nezahualcoyoth för att visa sitt stöd för Obrador.

– Han är de fattigas president. Därför stödjer vi honom, säger Maria Isabel och ger sin son en värmande kram.

Maria Isabel är hemmafru och hennes man arbetar i en textilfabrik. De tillhör med andra ord López Obradors kärnväljare, den stora grupp som i Sverige ibland klumpas ihop som ”LO-kollektivet”.

”Jag lovar och svär att försvara republiken…” ekar López Obradors röst över Zocalon.

Det hela känns lite konstigt. Åtminstone för någon som just anlänt från ett kallt land i norra Europa. Trots allt så vann ju inte López Obrador valet i juli. Eller hur? ”Nja”, säger hans anhängare, ”valet stals av den kristna högern”.

Den karismatiske Andres Manuel Lopez Obrador är en politiker som är svår att förstå sig på, ofta full av motsägelser. Å ena sidan förkastar han valresultatet, hävdar att han bestulits på segern och att samtliga demokratiska institutioner (inklusive valmyndigheten och valtribunalen) är genomruttna.

Å andra sidan vill han fortsätta arbeta inom dessa institutioner.

Han säger att han är landets ”legitime president” och att hans skuggkabinett nu ska lägga fram lagförslag baserade på hans, minst sagt, luddiga valplattform, som innehåller en ekonomisk politik baserad på basal keynesiansk teori: ”höj inkomsterna för dem som tjänar minst så ökar efterfrågan och tillväxten tar fart”.

Det låter ju bra. Men när man ställer frågan hur han ska höja de fattigas disponibla inkomster får man nästan alltid luddiga eller klassiskt populistiska svar (”mer statliga subventioner på el, vatten, livsmedel” etc). Och naturligtvis ska det ske utan att höja några skatter eller avgifter. Pengarna finns liksom bara där. Señor Obrador är kompis med alla.

Hans ”ministrar” säger att idén om ett skuggkabinett fått inspiration från Norge. Inget fel med det.

Men till skillnad från den norska oppositionen hävdar ”El Peje”, som han kallas i folkmun, att han tagits ifrån segern genom valfusk. Det är en rätt allvarligt anklagelse.

Han har dock svårt att konkretisera i exakt vad valfusket bestod. Den mest konkreta oegentligheten var att sittande presidenten Fox flera gånger under valrörelsen gav sitt stöd till segrande högermannen Felipe Calderon, något som är förbjudet enligt mexikansk lag. Valtribunalen noterade också detta i sitt domslut, men menade att det inte var tillräckligt för att underkänna valet.

När Lopez Obrador, som har stort stöd bland arbetare och låginkomsttagare, dömer ut instutionerna är risken stor att folk helt tappar förtroendet för demokratin, och det i ett land där politikerföraktet – ofta med rätta – redan nått extrema nivåer.

Problemet är bara att hans uttalanden förvärrar den konflikt som nu hotar att slita Mexiko i tu. Och det finns andra krafter som väntar i bakgrunden. Inte minst bruna sådana.

Så vad ska man tro om Lopez Obrador, denne karismatiske politiker med de stora orden och gesterna? Tja, man får väl vänta och se, han har varit uträknad förr.

Det är dock inte oväsentligt att Lopez Obrador representerar den del av vänsterpartiet PRD som ändå har en folkrörelseförankring. Den andra strömningen leds av Jesus Ortega, som när han var senator 2001 gjorde upp med PRI och PAN om att inte rösta igenom San Andres-avtalen och därmed skapade det dödläge i fredsförhandlingarna med zapatisterna som fortfarande råder. Han vill helst bli av med de mer radikala delarna av partiet och förvandla PRD till ett mittenparti dominerat av karriärpolitiker och tjänstemän. Men så länge López Obrador har vind i seglen lär han inte få gehör för de tankegångarna.

Nog om partipolitik. Nu blir det Oaxaca.

Okej, jag erkänner. Jag åkte till stranden och tog det lugnt i ett par dagar i stället för kasta mig in i världspolitiken direkt. Det kändes helt enkelt rätt. Jag menar, varför inte passa på när man har en surfare med sig?

Sol. Strand. Eremitkräftor som rasslar ned mot vattnet. Fruktdrink i handen. Surfare som rider på vågorna. Reggaeton framåt kvällningen.

Helt okej start på resan, faktiskt.

Nu fortsätter den.

Efter två lugna dagar i Mexico City har jetlaggen i stort sett gett med sig och krafterna börjar återvända. Onsdagen är en vacker dag, solen skiner, byggnadsarbetare borrar och slår, lastbilar vrålar och tutar, rancheros skvalar på radion…

Jag har ägnat de här första dagarna till att återhämta mig efter avskedsfesten (tur att någon vänlig själ smugit ned en burk mineralvatten i min ryggsäck), spatsera runt i Coyacán, lyssna på bra jazz och försöka få ett grepp om allt som händer i landet just nu.

Politiskt sett är det en dramatisk period, med Felipe Calderons tillträde som ny president den 1 december som möjligt klimax. Vänsterpartiet PRD, vars presidentkandidat López Obrador förlorade valet i juli, har hotat med att blockera hela ceremonin i protest mot vad de uppfattar som ”en illegitim presidents” tillträde. López Obradors anhängare anser fortfarande att Calderon fuskat sig till segern.

Men kraften i protesterna börjar avta och López Obradors popularitet har enligt opinionsundersökningar minskat med runt 10 procentenheter sedan valdagen. Flera tunga namn inom PRD har också tagit avstånd från López Obradors radikalism, bland andra veteranen Cuauthémoc Cardenas.

Samtidigt omgrupperar det gamla maktpartiet PRI efter den förödmjukande tredjeplatsen i presidentvalet.

De senaste veckornas oroligheter i Oaxaca utgör en viktig del av detta större politiska spel, inte minst eftersom den sittande presidenten Fox lovat sin efterträdare och tillika partikamrat Calderon att konflikten ska vara löst den 1 december.

Men konflikten i den sydliga delstaten Oaxaca mellan den sittande PRI-guvernören och de olika vänstergrupper som kräver hans avgång har också en egen logik, som kan få mer långtgående följder än vad den politiska eliten tycks tro.

Samtidigt kommer rapporter från Chiapas om att en PRI-trogen paramilitär grupp angripit civila zapatistanhängare i naturreservatet Montes Azules, långt in i Lacandondjungeln. Obekräftade uppgifter talar om minst tio dödsoffer, varav de flesta är civila kvinnor och barn från byn Nuevo Velasco Suarez.

Människorättsorganisationen Fray Bartolomé de Las Casas har skickat en grupp medarbetare till området för att försöka få uppgifterna bekräftade och skaffa mer information. Tidningen La Jornadas utsände har just lämnat denna rapport.

Zapatisternas politiska ledning är ute på turné i landet för att samla stöd till sitt politiska initiativ ”Den andra kampanjen”. De har i skrivande stund inte kommenterat händelserna i Montes Azules, men tidigare har zapatisterna varnat för att de kommer att svara med ”full styrka” om deras anhängare angrips på det sätt som nu förefaller ha skett. Å andra sidan har Subcomandante Marcos, Tacho, David och de andra comandanterna knappast något intresse av ytterligare sammandrabbningar i nuläget.

Om allt klaffar reser jag till Oaxaca inom ett par dagar och blir kvar där över helgen. Hör gärna av er med tips om bra personer att prata med i eller utanför stan.