Author: Erik de la Reguera

Efter en veckas intensivt arbete i Havanna är jag helt slut. Att på sa kort tid försöka sätta sig in i och sedan förklara det ytterst komplicerade och kontroversiella landet Kuba för en svensk allmanhet var en rejäl utmaning. I fredags gick i alla fall en ”Världen Special: Kuba” på ett uppslag i DN.

Och nu behover jag lite ledigt.

När jag igår hade skickat min sista inbokade artikel (en krönika till UNT som gar pa söndag) kände jag hur energin försvann ur kroppen. Bestämde mig for att ta ledigt och gå på en konsert.

Hamnade på ett stalle nära Plaza de la Revolucion. Ett halvkänt kubanskt band spelade son-pop-salsa och jag fann mig plötsligt sittande med en stor grupp utländska studenter från en språkskola. Det var tyskar, schweizare och en och annan kanadensare.

Efter konserten följde jag med några av dem in till Habana Vieja och åt en sen middag pa La Bodeguita del Medio, Hemingways gamla stammishak, som numera är ett ”must-see” i Havanna.

Det var skönt att prata lite strunt med dem. Men då och då kände jag mig som ett freak.
”Vadå, har du inte varit runt och sett alla turistattraktioner?”
”Vadå, du dansar salsa, men har inte hunnit med det än?”
”Vadå, du tycker både att de sociala reformerna ar imponerande OCH att det är för jävligt att internet och media censureras och att oliktänkande förföljs? …är du inte bara för eller emot?”
Och så vidare.

Saknar en cafe latte i goda vänners lag pa Copacabana (den vid Hornstull). Som substitut kanske jag kan hitta nån blueskonsert i kvall…

Förresten. For the record. Har hittills bara fått positiva erfarenheter av mina många moten med kubaner.

HAVANNA. När kubanerna på nyårsdagen firade revolutionsdagen var det något annorlunda än tidigare år. För första gången deltog inte Kubas ledare Fidel Castro i festligheterna. Samtidigt har trakasserierna ökat, säger Oswaldo Paya, företrädare för oppositionen, till DN.

”Jag har inte slutat hålla mig underrättad om vad som händer i världen och diskuterar löpande viktiga händelser med mina närmaste medarbetare”, förklarade Castro i ett skriftligt meddelande som de senaste dagarna, inför firandet av maktövertagandet 1959, har lästs upp otaliga gånger i kubansk radio.

Taxichauffören Armando Wallace vrider ned volymen och sneglar bakåt mot mig medan han svänger runt ett gathörn i full fart.

– Det är klart man blir orolig, säger han.

– Fidel är bara människa och alla ska vi dö en dag. Men vem vet vad som händer sen?

Det har gått fem månader sedan den 80-årige presidenten insjuknade i vad den kubanska regeringen uppger vara ”problem med matsmältningsapparaten”.

Fidel Castro delegerade sina maktbefogenheter till sin fem år yngre bror, Raul. Sedan dess har rykten och spekulationer om den äldre broderns hälsa frodats.

Kanske var det därför som den ansedde spanske läkaren José Luis García Sabrido nyligen tilläts möta världspressen efter att ha undersökt Castro. García Sabrido dementerade då ryktet om att den kubanske ledaren skulle lida av cancer och sade att hans patients tillstånd tvärtom var ”stabilt”.

Märkligt nog har denna nyhet lyst med sin frånvaro i de statligt kontrollerade kubanska medierna. De allra flesta kubaner svävar därför i fortsatt ovisshet om Castros hälsotillstånd.

– Det förvånar mig inte. De senaste månaderna har präglats av konstant desinformation och propaganda i medierna, säger Oswaldo Paya, den kanske främste företrädaren för den inhemska oppositionen i Kuba, när DN träffar honom.

För några år sedan ledde han ett demokratiskt experiment med studiercirklar som tusentals kubaner deltog i och som utmynnade i ett krav på en folkomröstning om demokratiska reformer.

Men 2003 slog säkerhetspolisen till mot oppositionen och grep 75 välkända aktivister. Sedan dess har Oswaldo Payas handlingsfrihet varit kraftigt beskuren.

Utanför hans hem i stadsdelen Cerro i Havanna har kvarterets revolutionsaktivister målat ”oliktänkande är förräderi” med stora bokstäver på en husvägg.

Säkerhetstjänsten bevakar huset dag och natt och besökare riskerar att gripas eller förhöras.

– De senaste månaderna har hoten och trakasserierna tilltagit. Ibland känner man sig väldigt ensam som försvarare av mänskliga rättigheter här. Och ofta är det familjen som får lida mest, säger han och slår ned blicken.

Paradoxalt nog är Oswaldo Paya och den övriga inhemska oppositionen klämd mellan två sköldar. Även de radikala grupper av exilkubaner som finns i Miami ser misstänksamt på dem.

– Vi vill ha en fredlig övergång till demokrati, gärna genom en folkomröstning eller stegvis på annat sätt. Det gillar inte de grupper som till exempel kontrollerar Radio Marti, radiokanalen som sänder till Kuba från Miami, berättar han.

– Vi motsätter oss också det amerikanska handelsembargot och att Bush-administrationen konstruerar planer för att tvinga fram en övergång till demokrati. Vi tror att en sådan process måste komma inifrån, säger Oswaldo Paya.

Men att en sådan snar förändring kan komma efter Fidel Castros eventuella död, det tror han inte.

– Varken Raul Castro eller någon annan i ledarskiktet har gjort uttalanden som skulle kunna tyda på en kursändring. Tvärtom talar de hela tiden om ”kontinuitet”, oavsett vad som händer med Fidel.

Erik Gustafsson

DN 2007-01-02

Ibland är det konstigt, det här med att vara journalist. Jag landade här i Havanna för ungefär 36 timmar sen. Under den tiden har jag hunnit sova för lite, äta för lite, avspisa en extremt dominant men vänlig kvinnlig ”fixare” i 60-årsåldern, känna mig helt bortkommen i denna märkliga stad som känns som om någon kört en amerikansk 50-talsfilm och Nicaragua i en mixer, fira nyår med en chilenska, en spanjorska, en kubanska och en tysk, intervjua en ledande oppositionsledare, och skriva en artikel för DN om läget i landet.

I say no more.

Nyårsfirandet var skoj, även om jag saknade en viss stjärna vid tolvslaget. Men jag blev som tur var något distraherad av att kubansk tv körde en lång och något komisk hyllningskavalkad av bilder på Fidel vid tolvslaget. Sedan skuttade den korpulente tv-hallåan i stolen när han ropade ”Viva Fidel! Viva Cuba! Viva la Revolucion!”

God fortsättning, kära vänner och familj!

Säga vad man vill om Guatemala, men det är inte i alla länder som man kan gå och lägga sig till den här utsikten!

Huvudstaden är omgiven av flera vulkaner, av vilka flera är i högsta grad aktiva.

Och det trådlösa nätverket på flygplatsen fungerar riktigt bra. Så gott slut, compas.

Guatemala Citys svala luft är en välsignelse efter fem dagar på stranden. Och som bonus: en stabil internetuppkoppling!

Ja, playan må vara vacker som ett vykort och trygg som en Astrid Lindgren-bok, men efter några dagar av svettig hetta började jag klättra på väggarna.

Att det här landet dessutom är ett slags fängelse för nästan alla som bor här gör inte saken bättre. Den lilla rika elit som tillhör överklass och övre medelklass gömmer sig i enorma gated communities och tar sig till jobbet i helikoptrar eller dyra bilar med dimmade rutor.

De fattiga är inlåsta i det hopplösa valet mellan att uthärda hunger och otrygghet och att försöka ta sig till USA, där de med största sannolikhet möts av låglönearbeten och förnedrande behandling.

Den skenande brottsligheten är ett av de allvarligaste problemen och har lett till att konceptet ”promenad” är i det närmaste okänt numera i Guatemala City. Man tar bilen överallt, av säkerhetsskäl. Samtidigt leder bara en försvinnande liten del av de tiotusentals grova brott som begås varje år till fällande domar.

I dag, fredag, är det tio år sedan fredsavtalen mellan regeringen och väntergerillorna skrevs under. Men trots att vissa framsteg gjorts sedan dess, består många av de grundläggande orsaker som en gång utlöste det blodiga inbördeskriget.

Rasismen mot landets majoritetsbefolkning, mayaindianerna, är lika omfattande som någonsin tidigare inom den vita eliten. Jordfördelningen är skev som ett cykelhjul efter en frontalkrock. Och fattigdomen håller en stor majoritet av befolkningen i ett järngrepp.

Samtidigt utgör korruptionen inte ett undantag, utan snarare en regel som följs med nitisk precision av byråkrater och politiker, vilket inte minst understöds av narkotikamaffians maktambitioner.

Vissa ljuspunkter finns så klart ändå. Civilsamhället är i dag betydligt bättre organiserat än för tio år sedan, även om mycket återstår att göra. Och det är ju för väl att det finns en och annan biståndsarbetare som försöker få den till synes hopplösa utvecklingen att gå åt rätt håll.

Nästa stopp: Kuba.

MEXICO CITY. Det går inte att ta miste på när julen närmar sig i Mexiko – tecknen talar sitt tydliga språk.

Då menar jag inte i första hand de tjutande ljusslingorna, de grälla juldekorationerna eller de blinkande helgonbilder som för en besökare uppfödd med svensk måttlighet får ordet kitsch att verka otillräckligt.

Inte heller de lätt absurda mexikanska julsångerna som då och då genljuder i tunnelbanevagnarna när ambulerande försäljare spelar musiken på för hög volym i för små högtalare och säljer skivorna i piratversion för en tia.

Nej, i Mexico City finns det en företeelse som mer än någon annan får mexikanerna att känna att nu, snart, är det jul. Nämligen en ”posada”.

Posadan tros ha sitt ursprung i Mexica-indianernas firande av guden Huiztilopochtli, en fest som ägde rum i månaden Panquetzaliztli och sträckte sig ungefär mellan den 7-26 december varje år.

De spanska erövrarna gjorde sitt bästa för att förvandla traditionen till ett kristet julfirande, men som med så mycket i mexikansk kultur blev resultatet en säregen mix av den förkolumbianska kulturen och de nya härskarnas religiösa diktat.

När jag en kväll för ett par dagar sedan vandrade hemåt möttes jag av ett tjugotal personer som stod och sjöng på gatan utanför ett hus. Det var både vuxna och barn och en del av dem hade ljus i händerna och var klädda i vita särkar. Hade det inte varit i Mexiko kunde man lätt ha fått för sig att det rörde sig om ett försenat Luciafirande.

“I herrans namn ber jag om husrum, för min kära fru kan inte gå längre”, sjöng de. Bönen besvarades med blida stämmor från en annan grupp inne i huset: “Här bjuds inte till bords, nej, fortsätt vidare, vi kan inte öppna åt er…”.

Ett par av barnen var utklädda till Josef och Maria och sångstafetten fortsatte till dess att de besvärliga portvakterna i det fiktiva Betlehem slutligen släppte in det bibliska paret.

Sedan tog en annan och minst lika viktig del av posadan vid. En papier mashier-figur hängdes upp i taket, en så kallad piñata. Iklädda ögonbindel fick barnen sedan försöka slå hål på den dinglande stjärnfiguren. Till sist lyckades en liten kille träffa den.

Och ett godisregn föll över oss och täckte stenläggningen på innergården. Julen var här.

Erik Gustafsson

Denna krönika publicerades den 23/12 i UNT.