Author: Erik de la Reguera

Mikael Wiehe förklarar i dag i en artikel i DN Kultur varför han fortsätter att ge sitt stöd till Castro-regimen i Kuba. Det mynnar ut i ett intressant inlägg som visar på den auktoritära vänsterns ständiga kluvenhet i Kubafrågan – å ena sidan stöd för mänskliga rättigheter, social rättvisa och demokrati (”vi är principfasta, vi står för det goda…”), å andra sidan oförminskat stöd för dem som tar kampen mot fienden USA – oavsett hur de gör det (…men ändamålet helgar medlen”).

Bakgrunden till den senaste debatten är att Wiehe fått utstå hård kritik för att han ska spela på en stödgala för Kuba. Hans debattartikel är därför något defensiv, men det gör också att han använder sig av en ovanligt resonerande ton.

Det är uppfriskande. Och det vore därför tragiskt om han avfärdas som ”en idiot” eller ”hopplös revolutionsromantiker” som en del i bloggosfären vill kalla honom. Det var länge sen det fördes en nyanserad och saklig debatt om Kuba i Sverige.

Därmed inte sagt att jag håller med Wiehe. Långtifrån.

Artikeln illustrerar tydligt den dubbelmoral som nämndes ovan. Wiehe jämför människorättsbrotten i Kuba med USA:s stöd till brutala militärdiktaturer. Han skriver: ”Det finns, som bekant, grader också i helvetet.”

Är inte frågan snarare om vi vill leva i helvetet överhuvudtaget?

Kalla mig en drömmare, men jag tror att det går att bygga en bättre värld utan att fängsla oliktänkande eller censurera deras åsikter. Jag tror till och med att det är en förutsättning för en bättre värld.

Nåja, förhoppningsvis kan Wiehes artikel leda till att fler (såväl inom vänstern som högern) börjar ifrågasätta de gamla ”sanningar” som respektive läger klamrat sig fast vid i snart femtio år – och det trots att få av debattörerna överhuvudtaget satt sin fot på Kuba.

Bifogar här några länkar till de artiklar jag skrev under mitt besök på Kuba nyligen. Hoppas att de kan bidra till debatten.

– Kubaner finner vägar runt internetcensur
– Vardagen kommer före Castros hälsa
– Trakasserierna ökar på Kuba

Ni som hellre läser om hur högerkrafter gör världen till ett farligare ställe, ni kan läsa den här krönikan i UNT i stället. Men jag vill ju helst att ni ställer samma krav på alla, oavsett politisk färg.

Tillåt mig få berätta en sedelärande historia för er.

Det var en gång en relativt ung journalist som reste mycket i arbetet och trivdes utmärkt med det. Då och då behövde han vara i kontakt med myndigheterna i det avlånga land som han hade hade sina rötter och sin hemadress i.

Men det var inte alltid helt lätt.

En dag kom det sig att vår journalist fick en utbetalningsavi med posten från en myndighet som kallades för Skatteverket i det avlånga landet. På avin framgick det att en förhållandevis ansenlig summa pengar skulle återbetalas från staten till journalisten.

Ojdå, det var ju bra, tänkte vår journalist. Men på grund av omfattande resande kunde han inte lösa ut dessa pengar innan avins datum gick ut.

Ingen fara, försäkrade det lokala skattekontoret i den lilla staden Lund i det avlånga landet när journalisten ringde och förhörde sig. Nej, bara han kom in till kontoret och bad att få pengarna insatta på rätt konto så skulle de ordna det på momangen.

Vid en mellanlandning i det avlånga landet gjorde journalisten därför som myndighetspersonerna bett honom om och gick till kontoret och legitimerade sig och bad snällt om att de skulle sätta in pengarna på ett bankkonto och skrev under tre (3) olika papper.

”Utmärkt, vi fixar det här”, sa de käcka myndighetspersonerna i kör.

Två veckor senare, när vår journalist hade hamnat i Wien i Österrike, hade han fortfarande inte fått in några pengar på sitt konto. I stället fick han ett brev med en ny utbetalningsavi, som inte gick att använda där vår journalist nu befann sig.

När han ringde och frågade myndigheten i det avlånga landet vad som stod på, förklarade en medelålders kvinna tålmodigt att vår journalist inte hade anmält något konto till sin bank.

”Men det har jag ju!”, sa vår journalist uppbragt.

”Nej, bara till oss. Inte till din bank”, sa rösten i telefonen pedagogiskt, och förklarade att om han bara fyllde i en blankett och skickade in den till Skatteverket och sedan skickade ett mejl till rätt skattekontor och sedan hade lite tur att det inte kom bort i mängden, så skulle pengarna säkert finnas på rätt konto inom bara några veckor.

Ungefär där tog sagan slut.

Och jag sitter med ännu en blankett i handen.

Ni har säkert hört talas om karnevalen i Rio, dess motsvarighet i Trinidad & Tobago och kanske till och med Mardigrass i New Orleans. Men tro det eller ej; även i Österrike är det karneval.

Det här med karneval visar sig dock inte alltid vara som man tror att det ska vara. När jag i morse åt en något försenad frukost på stammisfiket i förorten gjorde Stjärnan mig uppmärksam på en äldre man som stod ett par meter bort och pratade med två tanter. Han var oklanderligt klädd i den lite väderbitna österrikiska färgskalan, som sträcker sig från mörkgrönt till jordfärgat läder. Hjässan var täckt av prydligt bakåtkammat, grånat hår – ja, han såg helt enkelt ut som en något åldrad österrikisk gentleman.

Den röda clownnäsan var därför en smula förvånande. Vår gentleman stod lugnt och pratade med tanterna, medan den röda näsan guppade upp och ned, upp och ned. Ingen verkade säga något om den eller ens tycka att det var det minsta konstigt att vår gentleman valt att klä näsan i en röd boll.

Vid det laget var jag härdad. Redan kvällen innan hade jag konfronterats med män klädda i tajta shorts, hängslen och knästrumpor när jag tog en große bier på förortens populäraste hak. De unga kvinnor som gjorde dem sällskap bar långa klänningar med broderier, och de log och skrattade och ropade glada saker på tyska till varandra. Alla var på väg till balen på slottet.

Sa jag ”balen på slottet”? Ja, det gjorde jag… när vi gick hem genom natten ekade allsången av tyska 80-talshits från den gamla slottsbyggnaden.

Men hey, det tar inte slut där.

I dag tågade en märklig procesion genom lilla Perchtoldsdorf, förorten till Wien som numera är mitt hem. Det var män med dragspel, knästrumpor, folkdräkter, häxor med kvastar, spetsiga hattar, konfetti och gratis (om än något surt) vin.

Ibland undrar jag var jag hamnat.

Nu sitter jag på ett internetkafe och om en dryg timme ska jag se en sambaprocesion.

Just det. En sambaprocesion. Det är kväll och temperaturen kryper nedåt nollgradigt här i centrala Wien. Men inget går upp mot frejdig tyska blandat med samba. Eller vad säger ni, meine Freunden?

…förutom jag, som blandar spanska, engelska, svenska och ett och annat ”Jah, danke!”.

Våren verkar vara på väg. Och Wien är vackert, särskilt på natten. Då det är stjärnklart.

Jag återkommer med intrikata rapporter om österrikisk politik, Paris Hiltons alpina valsande och filosofiska funderingar om rullar och cirklar.

Auf Wiedersehen, compas.

Men ack, så vackert.

Snön låg pudervit på åkrarna när jag landade i går morse. I det blekblå ljuset såg fasaderna i innerstan ut som hägringar. Och på El Mundo var det varmt och mysigt trots kylan utanför, vilket så klart berodde på alla vänner.

Mindre varmt och mysigt: jag blev tvungen att göra en rotfyllning direkt. Aj. Aj. Aj.

Nu är det bara fem dagar till Wien. Dags att påbörja ett nytt kapitel i bloggen.

Eftersom Venezuela verkar vara på allas läppar just nu, inte minst inom stora delar av vänstern, så vill jag tipsa om några nyskrivna artiklar som handlar om de tre ödesfrågor som kommer att avgöra framtiden för Chavez bolivariska revolution: ekonomin, demokratin och försöket att skapa en folkrörelse uppifrån.

Jag måste säga att jag finner det märkligt att så många vänstermänniskor idealiserar Chavez (som blir allt mer lik en modern Perón), för att inte tala om vurmandet för Castros Kuba. Krav på demokrati och yttrandefrihet tycks i dessa kretsar bara ses som uttryck för borgerligt hyckleri.

Som om det vore nödvändigt att välja mellan social rättvisa och demokrati. Var det inte 100 år sedan som vi lärde oss att det valet är fiktivt?

Tydligen inte, auktoritära strömningar fortsätter att poppa upp världen över, såväl till höger som vänster. Det tidiga 2000-talet liknar allt mer det tidiga 1900-talet, något som är illavarslande för de miljoner människor som riskerar att offras av ideologer med sikte på det Utopia som antas vänta i slutet av lidandets tunnel.

Nej, det är hög tid att låta de röster som tystades den där septemberdagen 2001 höras på nytt. Innan det är för sent.