COPIAPÓ. De sista av de 33 gruvarbetarna är nu räddade ur San José-gruvan. När de fått lite tid till att umgås med sina familjer återstår ett komplicerat politiskt och juridiskt efterspel till detta drama. En sak är redan klar: Att gruvarbetarna nu är arbetslösa.
Enormt jubel utbröt sent på onsdagskvällen i Chile när den siste av de 33 gruvarbetarna, Luis Urzúa, till slut kunde häva sig ur hissburen ”Fenix” och andas frisk luft för första gången sedan raset den 5 augusti.
I Copiapó, den lilla stad som många av gruvarbetarna kommer ifrån, var torget i centrum fullt av människor. Chilenska flaggor slog i vinden som drog in från Atacamaöknen, vuvuzelor ljöd och rop skallade: ”Leve gruvarbetarna!”, ”Viva Chile!”
Mitt i folkhavet möter jag Valeria Cortés, vars farbror Dario Segovia finns bland dem som nu har räddats.
– Det gör mig självklart både glad och lättad. Men nu hoppas jag också att de rika ägarna till gruvorna har fått sig en läxa. För bara för att en människa är fattig, bara för att han eller hon är gruvarbetare, så får man inte försätta människans liv i fara, säger Valeria Cortés.
Hennes åsikt delas av många här i Copiapó, där man i generationer tvingats leva med risken att någon av ens anhöriga kan försvinna ned i jordens käftar nästa gång ett ras inträffar – och det är sällan särskilt avlägset.
Chiles regering har efter olyckan i San José-gruvan stängt ett tjugotal gruvor som inte levt upp till säkerhetsbestämmelserna. Chefen för den statliga tillsynsmyndigheten har tvingats avgå och en upprensning har inletts i det moras av mutor och inkompetens som länge präglat tillståndsgivningen.
Den relativt nytillträdde högerpresidenten Sebastian Piñera har sluppit undan den värsta kritiken – och dessutom lyckats vända situationen till sin fördel.
Piñera fick snabbt tyst på de högerdebattörer som tidigare kritiserat de chilenska gruvarbetarnas ”höga löneläge” – cirka 5 000–6 000 kronor i månaden – och satsade i stället mycket av sitt politiska kapital på att få upp de 33 gruvarbetarna.
– Chiles största tillgång är inte koppargruvorna – det är gruvarbetarna, sade han upprepade gånger under slutskedet av räddningsinsatsen.
I de samhällen som ligger runt gruvorna i Atacamaöknen är det inte ovanligt att hitta muralmålningar med vänsterikoner som Che Guevara eller subcomandante Marcos – här är socialistpartiet och kommunisterna starka sedan länge.
Just därför har gruvdramat förvandlats till en viktig del i Piñeras strategi att sudda ut den chilenska högerns Pinochetstämpel och försöka ta kontroll över mitten i landets politik.
Samtidigt har de 33 gruvarbetarna en betydligt mer jordnära tillvaro att se fram emot. Under sin tid i skyddsrummet blev de erbjudna allt från jobb på tevekanaler till mp3-spelare och gratis inträde på fotbollsmatcher i England.
Men det handlade troligen i de flesta fall om pr-jippon. Det finns bara en sak som de 33 kan vara säkra på: att de är arbetslösa.
Samtliga 300 arbetare vid San José-gruvan har sagts upp av företaget San Esteban, som nu säger sig hotas av konkurs.
De anhöriga har lämnat in en stämningsansökan mot företagets ägare, som de menar struntat i säkerhetsföreskrifter. Om det stämmer väntar sannolikt även åtal mot de ansvariga cheferna.
Erik de la Reguera
Publicerad i Dagens Nyheter den 15 oktober 2010.
