PARIS. Höger-vänsterskalan grundades en gång i tiden i Frankrike. Men i går, söndag, gick ett kraftigt skalv genom denna politiska och ideologiska uppdelning som kan få följdverkningar i åratal framöver. Emmanuel Macron är därmed redan historisk – bara en dryg månad efter makttillträdet.
Det var i Paris som uppdelningen mellan höger och vänster användes för första gången i politiken – efter franska revolutionen 1789. De mer revolutionära, förändringsbenägna delegaterna satte sig till vänster om ordföranden i nationalförsamlingen, medan de mer konservativa hamnade i ett block till höger.
”Vi ville undvika de skrik och oförskämdheter som hade fritt fram i det andra lägret”, förklarade en av ledamöterna, baron de Gauville, när det begav sig.
Den tidens press var inte sen att haka på den nya, pedagogiska förklaringsmodellen av landets politik, som annars ofta kunde förefalla en smula kaotisk. Någon marxistisk ideologi fanns inte då – men när den fick genomslag nära ett århundrade senare valde fackföreningsaktivister, kommunister och andra snart att identifiera sig som ”vänster”.
Så kommer söndagens jordskalv i fransk politik att ändra på hur vi tänker kring politikens kategorier? Ja och nej, tror jag.
Det Emmanuel Macron lyckats med i detta val är att bryta upp det tvåpartisystem som Frankrike präglats av allt sedan 1958, då president Charles de Gaulle drev igenom den författning som ofta kallas Femte republiken.
Det är en makalös bedrift i sig.
Majoritetsvalsystem med två valomgångar, som det i Frankrike, har en tendens att gynna stora, etablerade partier – och i många år var det den traditionella högern i Republikanerna och vänstern i Socialistpartiet som turades om att regera landet. Mindre, mer extrema partier, stängdes ute, oavsett om det var kommunister eller fascister.
Att Macrons nybildade mittenparti La République en marche nu ser ut att bli landets största parti och skaffa sig egen majoritet i nationalförsamlingen är därför i sanning sensationellt – och kan ändra det politiska landskapet lång tid framöver.
Men det innebär inte nödvändigtvis att höger-vänsterskalan försvinner.
Först och främst är detta ett symtom på krisen för de etablerade partierna i Frankrike.
För vänstern i Socialistpartiet – som suttit vid makten de senaste fem åren – är detta ett katastrofval utan like. Socialisterna spås bara få mellan 20 och 35 mandat, vilket är ett enormt tapp i förhållande till de 280 platser som partiet har i dag. Kontrasten mot Labours framgångar i Storbritannien kunde heller knappast vara starkare.
Även den traditionella högern i Republikanerna backar kraftigt, även om det tros bli landets näst största parti.
Det som gör att frågan om höger–vänsterskalans framtid kan lyftas är att det senaste årets politiska debatt i Frankrike inte enbart handlat om brist på förtroende för de etablerade partierna.
Här finns också en annan och mer ideologisk dimension, som handlar om annat än höger och vänster.
Macrons budskap om fortsatt globalisering, bevarande av institutioner som Nato och EU, liberal marknadsekonomi och kamp mot gemensamma problem som klimatförändringarna har stått i kontrast mot globaliseringskritiker som Marine Le Pen och även i viss mån vänsterradikalen Jean-Luc Mélenchon (som dock förvisso betonar kampen mot klimatförändringarna i sitt program).
Både Le Pens högerextrema parti Nationella fronten och Mélenchons Det okuvade Frankrike gick också framåt i söndagens val – även om de hade hoppats på större framgångar.
Le Pen hade hoppats att Nationella fronten skulle få minst 15 platser i nationalförsamlingen, för att kunna bilda en partigrupp och få ökat partistöd – något partiet nu ser ut att missa.
Det är ett svagt resultat av Nationella fronten – särskilt med tanke på att Marine Le Pen fick nästan 11 miljoner röster i andra omgången av presidentvalet. Le Pen riskerar nu att ifrågasättas internt, och splittringen i partiet kan tillta.
Det återstår också att se om Jean-Luc Mélenchon kan hålla i gång engagemanget bland sina anhängare. I Det okuvade Frankrike har Mélenchon själv ofta stått i fokus, trots att han ständigt upprepar att det är partiprogrammet och inte han själv som är det viktiga. Denna personcentrering är problematisk för ett vänsterparti som vill hålla liv i gräsrötterna – och de närmaste månaderna lär visa i hur hög grad.
