Paris. Emmanuel Macron är redan historisk. Frankrikes femte republik har präglats av två stora partier, vars dominans nu har brutits. För att gå hela vägen måste dock den 39-årige mittenkandidaten övertyga en majoritet av väljarna om att hans relativt unga ålder och korta politiska erfarenhet inte utgör ett problem.
När Emmanuel Macron lämnade president François Hollandes regering förra året beskrevs det i en del franska tidningar som ett klassiskt ”fadersmord”: den unge, populäre ministern övergav sin mentor och beskyddare, sedan denne fallit dramatiskt i popularitet, och Socialistpartiet gått in i en allvarlig förtroendekris.
En del socialister försökte förgäves övertyga Macron om att stanna och ställa upp i vänsterns primärval. Men i stället vände han dem ryggen och lanserade sin egen oberoende kandidatur och rörelsen ”En Marche!” (Framåt!), som snabbt lockade tusentals frivilliga aktivister.
Macron har en bakgrund i banksektorn och aldrig tidigare varit folkvald. När det gäller praktisk politisk erfarenhet kan han egentligen bara hänvisa till sina två år som ekonomiminister, under vilka han gjorde sig känd som en vän av konkurrens och avregleringar.
För många av hans väljare är detta en styrka, snarare än en svaghet. Macron upprepar gärna att han kommer utifrån, att han inte vill definiera sig enbart som höger eller vänster, och att han inte är en del av det politiska etablissemang som så många i Frankrike börjat tröttna på.
Kritiker till höger hävdar att alltihop är en charad. Att Macron representerar status quo och en fortsättning på regeringen Hollande, vars misslyckande med att få ned arbetslösheten tveklöst är roten till Socialistpartiets problem. Men uppstickarens korta tid inom partipolitiken gör att det är svårt att få vänsteretiketten att fastna på honom.
Macrons projekt är också tydligt socialliberalt: å ena sidan avregleringar, en minskning av antalet statsanställda med 120.000, och en bantad fransk arbetsrätt. Å andra sidan stimulansåtgärder för att få fart på ekonomin och betydligt färre barn i varje skolklass – i synnerhet i utsatta områden.
Han är förhållandevis EU-vänlig, förespråkar fortsatt globalisering och har tagit avstånd från Vladimir Putins Ryssland. När Donald Trump blev president i USA bjöd Macron via sitt Twitterkonto in amerikanska klimatforskare till Frankrike – ett för honom typiskt utspel, som illustrerar såväl tron på upplysning och liberalism, som hur en effektiv pr-avdelning på kort tid gjort Macrons ansikte välkänt bland såväl sociala medie-användare som läsare av dags- och skvallerpress.
Erik de la Reguera
