Burkinin utmanar den franska statens fundament

På vilket sätt hotar egentligen burkinin separationen mellan religion och stat, och på vilket sätt är den inte sedesam?

Dessa helt centrala frågor ställdes av domaren i en fullpackad rättssal i Nice på fredagen. Stämningen var laddad efter den senaste tidens omstridda lokala förbud av burkinin – en baddräkt som bärs av en del muslimska kvinnor, och som är mer eller mindre tajt och täcker armar, ben och hårsvall.

Insatserna höjdes ytterligare när borgmästaren i Nice på fredagen förklarade att förbudet nu även ska gälla i hans kommun. Antalet städer som bannlyst burkinin är därmed uppe i minst 16, varav 11 på franska rivieran.

Förbuden motiveras med hänsyn till ”hygien”, den franska republikens sekularism och baddräktens påstådda hot mot allmän ordning – något som då brukar kopplas till allmänhetens rädsla för terrordåd.

Människorättsorganisationer invänder att förbuden är diskriminerande mot muslimer, och att det är oacceptabelt att inskränka grundläggande fri- och rättigheter på det vis som nu sker.

Organisationen La Ligue des droits de l’Homme (LDH) har därför överklagat beslutet i staden Villeneuve-Loubet till den administrativa domstolen i Nice.

”Kommunens jurist stakar sig och vet inte vad han ska svara på domarens frågor…”, twittrade Feiza Ben Mohamed, generalsekreterare i organisationen Fédération des Musulmans du Sud, från rättssalen.

Men utgången i fallet är långt ifrån självklar.

På franska rivieran är känslan av otrygghet påtaglig efter attentatet i Nice den 14 juli, då 85 människor dödades och flera hundra skadades. Så sent som i förra veckan skadades ett femtiotal personer i en panikrusning.

Frankrikes premiärminister Manuel Valls uttryckte i veckan sympati för att lokalpolitiker vill undvika den sortens situationer. Han sade också att burkinin inte är vilket plagg som helst, utan ”en representation för en ideologi som förtrycker kvinnor”.

– Det är inte förenligt med Frankrikes och republikens värderingar, förklarade den socialistiska premiärministern i en intervju.

Burkinin har på så vis blivit del av en debatt som rör vid en rad grundläggande frågor som Frankrike som land har att brottas med. Vad är ”franska värderingar”? Hur stor bör toleransen för olikhet vara? Kan man vara muslim och samtidigt vara en del av ”det franska”?

Den som positionerat sig tydligast i den debatten är Nationella frontens ledare Marine Le Pen, vars radikala ”identitära” syn på republiken vinner allt fler anhängare i ett terroransatt Frankrike – samtidigt som den traditionella högerns ledare Nicolas Sarkozy börjat anamma en del av hennes ståndpunkter.

Manuel Valls har å sin sida sagt att han vill förbjuda utländsk finansiering av moskéer och ”bygga en ny relation till islam i Frankrike”.

Men varför lägga sig i hur kvinnors baddräkter ser ut?

Svaret har åtminstone delvis med Frankrikes komplicerade relation till religion att göra. Den separation mellan religion och stat, laïcité, som ofta nämns i fransk debatt är betydligt mer än en lag från 1905. Konflikten mellan republikens sekulära ideal och kyrkans traditionella maktsfär präglade hela 1800-talet och kan spåras tillbaka till franska revolutionen.

Än i dag ser därför många fransmän det som statens uppgift att uppfostra goda och ansvarstagande medborgare med en kritisk inställning till religion – en uppfostran som ibland kan ta sig auktoritära uttryck.

Antropologen John Bowen har skrivit flera böcker om Frankrikes syn på pluralism och offentliga uttryck för religiositet. Han skriver att muslimska kvinnor kan ha en rad olika anledningar till att bära slöja (eller för den skull burkini). Det kan handla om allt från påtryckningar från föräldrar till ett medvetet ställningstagande för en ”alternativ franskhet”.

Samtidigt finns en historisk aspekt som inte får glömmas. Under kolonialtiden nekades muslimer ofta medborgarskap. En slags civilisatorisk överlägsenhet tillskrevs fransmän, något som än i dag gör avtryck i islamofobisk och rasistisk retorik.

Sedan 1960-talet lever dock en ansenlig muslimsk minoritet i landet, varav många har bakgrund i de forna kolonierna i Väst- och Nordafrika. Många är födda i Frankrike och har samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. En del väljer att klä sig på sätt som visar deras religionstillhörighet, vilket stundtals väcker känslor – i synnerhet i tider av politisk oro.

Så var fallet 2004, då religiösa symboler förbjöds i statliga skolor (något som i första hand riktades mot hijab och andra sorters slöjor). Samma sak 2011, då det blev förbjudet att bära heltäckande slöjor som burka och niqab på allmän plats.

Samtidigt avfärdas muslimska kvinnors protester påfallande ofta med hänvisningar till att de är förtryckta, och därför inte kan tas på allvar förrän de lagt sina förtryckande idéer (och klädesplagg) åt sidan.

Domstolen i Nice väntas meddela dom i början på nästa vecka.