Fartyget Whiskey Trio belades med nyttjandeförbud i Varberg tidigare i veckan sedan Transportstyrelsen och de svenska facken upptäckt att det saknades såväl mat och vatten, som säkerhetsrutiner. Kritiken spelas dock ned av ägaren Burcin Tunc: ”De överdriver.”
Det turkiska bolag som äger Whiskey Tiro heter Trio Shipping och är baserat i Istanbul. Vd och ägare är Burcin Tunc. På det sociala nätverket LinkedIn nämner han gourmet-mat och vin som intressen, och på Facebook postar han bilder från en skidort i de österrikiska Alperna, där han tycks ha firat semester i januari – samtidigt som Whiskey Trio stävade mot Varberg.
Ombord på fartyget var förhållandena allt annat än luxuösa. Enligt Transportarbetareförbundet och Seko fanns varken tillräckligt med mat eller dricksvatten när fackens ITF-inspektörer fick tillträde. Transportarbetarförbundets ITF-inspektör Göran Larsson fick köpa hamburgare för att arbetarna skulle ha något att äta.
– Det där är inte sant! De överdriver. Det är en liten stad, vet du, och då är det lätt att man överdriver. Det fanns kontanter ombord, vi är ett välorganiserat bolag och vi äger fem fartyg, säger Burcin Tunc när Arbetet Global når honom på telefon.
Maten i kylen hade utgånget bäst-före-datum. Varför fanns det inte ätbar mat ombord? Och dricksvattnet ska ha varit på väg att ta slut?
– Det är min kock ombord som har ansvar för att besättningen får den mat den vill ha. Jag kan inte kontrollera om kocken lämnar kycklingen i en eller två månader i frysen. Jag har inte ens makt över om min fru glömmer ett mjölkpaket i kylen i två månader. Men det innebär så klart inte att du ska dricka mjölken. Du behöver bara kolla datumet, och är det inte bra, så slänger du den. Det här fartyget lämnade Turkiet för nästan två månader sedan, och då hade de gott om mat ombord… Men jag skulle behöva hyra en helikopter om de ska ha färsk frukt och grönsaker hela tiden.
Hur kommer det sig att de inte har lakan? Eller ens tillräckligt många sängar? Är det normalt på dina skepp?
– Nej, det är inte normalt. Men om de inte ber oss om det, så kan vi inte göra något. Om någon ber om en kudde – tror du inte att vi skulle ge dem det? En kudde kostar 20-30 dollar. Ett lakan 5-10 dollar här i Turkiet. Det är ingenting i jämförelse med vad de belopp som går till underhåll av fartygen.
Så det är arbetarna som borde ha sagt åt dig hur skeppet ska utrustas?
– Ja, så klart. Besättningen måste meddela mig om de inte är nöjda, om det behövs fler sängar, om det behövs kuddar, lakan och så vidare.
Du tycker inte att du har något som helst ansvar för situationen ombord?
–Ehm… Jag äger fartyget. Det är min besättning. På mitt kontor arbetar 12-13 personer och på mina fartyg 40-45 sjömän. Så jag har ett ansvar för att betala ut deras löner och att se till att de har det som de behöver för att kunna arbeta nöjt ombord. Vi sitter alla i samma båt här. Jag är medveten om att jag är ansvarig för 50 personer och deras familjer. Egentligen skulle jag ju kunna sälja mina fartyg för fyra, fem miljoner dollar och inte behöva ta ansvar för någonting, bara mina barn. Men vi försöker göra affärer i rederibranschen här. Och vi är väldigt stolta över det.
Det fanns åtminstone tre personer ombord som inte hade ILO:s minimilön. Vad beror det på?
– Den här ILO-minimilönen, det är för erfarna sjömän som kan sitt jobb. Men nuförtiden är det vanligt att många unga indier vill arbeta för oss, för de har inga jobb där hemma. Och nu har vi en agentur här i Turkiet som förser de här människorna med jobb. Så de flygs hit från Indien och går ombord på fartyget utan att veta någonting. De vet inte ens hur man håller i ett rep. Så vi får lära dem det de behöver veta för att jobba.
Och då förtjänar de inte ILO:s minimilön?
– Nej, för agenten måste flyga hit dem, och den flygbiljetten måste finansieras. Så det blir några extra utgifter. … Och den här indiern, han kanske aldrig ens har sett en säng! Han kanske är nöjd. Och om han inte säger något – hur ska man veta..?
Det finns säkerhetsexperter i Sverige som varnat för att ditt fartyg kan utgöra en fara för Varberg, på grund av mängden sprängmedel ombord. Vad anser du om det?
Det är inte sant. Jag har alla internationella tillstånd som behövs för att frakta sprängmedel. Och de här containrarna lastades ju på i England, och där var det inga problem. Det var först när vi kom till Sverige som det här hände. Så nej, det är inte sant. Jämfört med många andra fartyg som jag känner till och som fraktar vapen och sprängmedel så är mitt fartyg i väldigt bra skick.
Vad är det i lasten egentligen?
– Jag vet inte vad det är i containrarna. Bara att det är legalt. Jag frågar inte om sånt. Först lastade vi fem, sex eller om det var åtta containrar i England och sedan kom vi till Varberg och lastade på två eller tre containrar till. Sedan ska fartyget vidare till Tyskland, Belgien och Frankrike, och hämta upp fler containrar. Och till sist lasta av alltihop i Montenegro.
Stannar materialet där?
– Det vet inte jag. Jag bara transporterar det. Mitt jobb är att frakta.
Är det försvarsmateriel?
– Ja, det mesta, troligen. Eller… det kan jag inte säga. Det kan ju vara något för gruvbranschen. Sprängmedel används där också.
Erik de la Reguera
Publicerat i Arbetet Global den 27 januari 2016.
