..den där känslan som Sting sjöng om på 80-talet (eller var det 90-talet?) av att vara en engelsman i New York, den överväldigade mig i går. Jag orkade inte ens blogga. För visserligen är jag inte någon engelsman, utan svensk, och jag går inte längs Broadway, utan längs Avenida Reforma i 22-miljonersstaden Mexico City, men det är samma känsla av litenhet och utanförskap.
Efter några dagars intensivt jobb blev jag helt enkelt trött av alla intryck. I varje gathörn möts man av skränande ljud, intensiva dofter och massor av människor. Minst tre miljoner bilar kör runt i staden varje dag och luften blir därefter - smutsig. Men missförstå mig rätt. Jag älskar det här.
Det där med 22 miljoner i Mexico City är förresten omstritt. De styrande i staden, socialdemokratiska PRD, hävdar att det är betydligt fler, medan den federala regeringen helst inte vill diskutera frågan. Bakgrunden till bråket är naturligtvis pengar – Mexico Citys styrande vill ha en större del av statens kaka. Den strida strömmen av människor som lämnar den fattiga landsbygden för att söka jobb i huvudstaden är av naturliga skäl svår att hålla koll på, så debatten lär fortsätta.
Tacos al pastor. Nu med guacamole. Det var det jag åt tillsammans med R i colonia Condesa i går. Kul att återse honom.
Tisdag. I dag känns allt bättre. Jag har bokat en intervju som verkar lovande (tack för tipset, Bo!) och strax ska jag ut till San Salvador Atenco, som ligger två timmar från centrum.
Ett antal utländska medborgare har fått åka hem i förtid på grund av sin närvaro i Atenco. Så… wish me luck.
