Efter en veckas intensivt arbete i Oaxaca känns det som om jag har nån infektion i kroppen. Det tär på krafterna att ständigt höra dessa sorgliga historier, människor som förlorat nära och kära.
Som svar till Ulriqa kan jag rapportera att folk här försöker leva sina vanliga liv så gott det går. Men den psykologiska pressen är påtaglig, polisen fortsätter att göra nattliga razzior och människor grips till synes godtyckligt. Är man - eller han varit - aktiv i någon oppositionell organisation så sover man nog inte särskilt gott om nätterna.
Jag har just gjort klart ett jobb och siktar nu på att komma med ettbussen till Mexico City. Behöver lite andrum.
Det kan ju dessutom bli lite dramatik där på fredag, när Calderón tillträder som president. Även om jag ärligt talat tycker att slagsmål i parlamentsbyggnader är rätt sövande.
Allt väl, dock. Med mig.
