Okej, snabb recap. Hade ett par ganska traakiga dagar i Havanna paa slutet, var lite seg och troett och leds paa att bli sedd som en pengapaase av kubaner och som ett freak av turister. Logistiken var ju dessutom en mardroem foer en journalist.
Saa naer jag igaar lyfte fraan Havannas flygplats med utmaerkta Copa Airlines var det en laettnad. Och flygplansmaten var en gastronomisk hoejdpunkt efter tolv dagar av ytterst mediokra maaltider.
Landade i Caracas sent paa kvaellen, hade ett mindre slagsmaal med de maerkliga bankomater som de har haer. Jag menar, vad aer grejen med att tvingas knappa in siffrorna som om man var hoeg paa amfetamin? Man faar liksom inte taenka laengre aen en halv sekund paa hur mycket man ska ta ut foer da skriker den "TIME OUT", och om man vael lyckas ta sig foerbi det stadiet saa aer naesta absurda fraaga "vilka aer de tvaa sista siffrorna i ditt passnummer" och om man inte svarar raett paa den fraagan inom tvaa sekunder saa skriker den "TIME OUT" och saa faar man boerja om fraan boerjan - och har man riktig tur saa fraagar den "vilka aer de tvaa FOERSTA siffrorna i ditt passnummer" naesta gaang, och saa aer man koerd igen...
Jaja, till slut fick jag mina pengar. Aakte in till stan, hamnade paa ett hotell som visade sig vara ett slags motell som frekventeras av aelskande par. Sa jag saag Chavez haalla tal paa tv fraan Nicaragua, ackompanjerad av intressanta ljudeffekter fraan rummen intill.
Och sen, naesta morgon, faar jag svar fraan DN: aak till Maracaibo, Sveriges landslag i fotboll spelar match daer paa soendag! Visst, bara tio timmars bussfaerd bort. Men det laet ju kul, saa jag aakte ut till flygplatsen, skrev upp mig paa vantelistan och kom till slut med ett plan. Floeg ut oever kusten och tillbaka igen, landade, aakte in till stan, och haer aer jag nu paa internetkafeet intill Hotell Shariff (ja, de stavar det saa).
Next: ringa landslaget.
