Jag är just hemkommen från San José-gruvan i Chile, där jag var en av uppemot 2 000 journalister som under mer eller mindre (o)ordnade former bevakade det numera så välkända dramat.
Hoppas givetvis att jag kunde bidra med något eget, även om det minsann inte var lätt med tanke på omständigheterna. Här nedan listar jag artiklarna från den senaste veckan:
11/10 Redo rädda gruvarbetarna
12/10 Nervös väntan snart över + Konflikter börjar komma upp till ytan
13/10 Han försov sig när olyckan hände + Gruvarbetarna ska upp i dag
14/10 Gruvarbetarnas glädjetårar + Nu väntar en helt ny verklighet
15/10 Ur gruvan - men utan jobb
17/10 Gruvarbetarna kritiserar ägarna
Så vitt jag förstår har det uppstått en debatt i Sverige kring det rimliga i den enorma mediebevakningen av gruvdramat. Omkring en miljard människor ska ha följt upplösningen, enligt chilenska myndigheter.
Och visst, det var ett mediejippo, delvis uppblåst av den chilenska regeringen. Men även positiva nyheter måste kunna få ha en plats i bevakningen. Om den här cirkusen sedan leder till förbättrade arbetsförhållanden i gruvorna i Chile och andra länder i Latinamerika, samtidigt som färre arbetare lämnas ensamma att dö under rasmassor - då har jag svårt att ha några invändningar vad gäller själva omfattningen.
Däremot kan - och bör - man givetvis kritisera en del av innehållet i bevakningen. Den sensationslystna journalistik som hellre berättar om enskilda arbetares skillsmässodramor än om den bristande säkerheten i gruvorna och annat som kan sätta känslosvallen i sitt sammanhang, får lätt alldeles för stort utrymme.
Som jag skriver här begicks också klara övertramp mot anhöriga av en rad enskilda medieföretag och journalister, som nog bör ta sig långa funderare på vad de egentligen håller på med.
Men nåja, som tur var blev det en lycklig upplösning. Låt oss glädja oss åt det en stund.
