MEXICO CITY. Ibland kan verkligheten komma för nära, även för en journalist. Nyligen besökte jag den pittoreska och vanligtvis så lugna kolonialstaden Oaxaca i södra Mexiko, där det i flera månader pågått en våldsam konflikt mellan strejkande lärare och delstatsguvernören Ulises Ruiz.
Polisen och guvernörens torpeder förföljer lärarna. Ett hundratal civila organisationer har därför organiserat sig i paraplyorganisationen APPO för att stödja lärarfacket. Det var när jag skulle ta kontakt med dem inför en demonstration som jag träffade Cesar Mateos.
Han satt där på en bänk utanför Santo Domingo-kyrkan och såg lite trött ut. Det var fredag och veckan hade varit intensiv. Uppdraget som pressansvarig tog på krafterna.
– Jaha, så du är svensk journalist. Då behöver du ett par små foton till din pressbricka, sade Cesar vänligt och förklarade var det fanns en fotoaffär där jag kunde ta bilderna.
Om jag inte hade den där brickan fanns det en liten risk att någon hetlevrad spoling kunde få för sig att jag var regeringsinfiltratör, sade Cesar. Vi bestämde därför att vi skulle ses klockan sex samma kväll för att ordna det.
När jag några timmar senare kom tillbaka till Santo Domingo-kyrkan var Cesar inte där. En stund senare ringde jag till hans mobiltelefon. Han sade att han satt i ett viktigt möte och undrade om vi inte kunde mötas tidigt på morgonen dagen efter?
Visst, sade jag och gick tillbaka mot hotellet medan skymningen föll över Oaxaca.
Följande morgon gick jag upp tidigt och tog en taxi.Genom sidorutan köpte jag en dagstidning av en försäljare som påpassligt ställt sig vid ett rödljus.
När jag slog upp förstasidan såg jag till min förvåning en stor bild på Cesar Mateos. Under den läste jag ordet ”desaparecido” – försvunnen.
Enligt tidningsartikeln hade några okända beväpnade och maskerade män kidnappat Cesar Mateo utanför Santo Domingo-kyrkan, bara en dryg timme efter det att jag lämnat platsen.
Sedan dess är det oklart hur Cesar mår och var han befinner sig. För några dagar sedan fick hans anhöriga höra att han under en kort tid befunnit sig i ett fängelse några mil från Oaxaca. Medfångar vittnar om att han då hade blivit svårt misshandlad.
Varför jag berättar det här för er? Därför att det är det enda jag kan göra – att ge Cesars historia ord.
Erik Gustafsson
Denna krönika publicerades i UNT den 9/12 2006.