LONDON. Oroliga, sammanbitna anhöriga samlades på onsdagseftermiddagen i närheten av det ännu rykande höghuset i Kensington i västra London. Många höll om varandra och pratade lågt i väntan på besked om vad som skett med deras vänner och familjemedlemmar. Minst tolv personer har dött och ett 70-tal skadats i den stora branden.
Röken fortsätter att stiga från det 24 våningar höga huset, som om elden aldrig får nog. Där inne kämpar brandmännen mot lågorna i en gigantisk tvekamp.
Mona Osman och vännen Helen står ett par hundra meter bort och lutar sig mot en vägg vid polisens informationscenter. De har svårt att slita blicken från den grå rökpelaren och de tomma, urblåsta fönstren i den kolsvarta byggnaden, som står i skarp kontrast mot Londons sommarhimmel.
– Elvaåringen tog sig ut. Vem vet hur. Han ligger på sjukhus nu. Men jag vet inte vad som har hänt med min släkting Noura, hennes man och den äldsta sonen i familjen. De bodde där uppe, på 20:e våningen, och jag får inte tag på dem. De svarar inte, säger Mona Osman.
Som många andra här vid polisens informationscenter för anhöriga fruktar hon det värsta.
– Jag är rädd att de inte hann ut. Jag tror… jag tror att de hade ringt annars, säger hon tyst.
Mer än tolv timmar har då gått sedan branden bröt ut. Men ovissheten är fortfarande stor.
Det var strax före klockan ett natten till onsdagen som lågorna började sprida sig uppåt från fjärde våningen i Grenfell Tower. Brandorsaken var vid denna upplagas pressläggning ännu oklar. Men följden desto klarare: många av de boende i bostadshuset fångades i ett enormt eld- och rökhav, som slukade våning för våning.
Enligt flera vittnesmål ska det inte ha hörts något brandlarm – eller åtminstone inte något högt och ljudligt sådant. Uppmärksamma grannar varnade dock andra genom att knacka på dörrar och skrika i trappuppgångarna på vägen ut.
På andra sidan gatan förstod 18-åriga Ayah Nour snabbt att något var fel, när hon hörde skrik och sirener strax efter klockan ett. Hon rusade ut och möttes av skrämmande scener.
– Det var så många människor som fångades där uppe. Kvinnor, män, barn… De slog på och av ljuset i sina lägenheter, blinkande desperat med ficklampor och ropade ”hjälp, hjälp, hjälp…” för att visa oss var de fanns. Jag minns särskilt en liten flickas röst – den var så gäll när hon skrek på hjälp, hon var så rädd, säger Ayah Nour.
– Jag såg en kvinna på fjärde eller femte våningen som lyfte ut sitt barn, en 6- eller 7-åring, genom fönstret – och sedan släppte hon barnet ned mot marken. Hon ropade ”hjälp mitt barn!”. Men jag vet inte hur det gick för henne, eller barnet. Det gick inte att se för alla avspärrningarna. Men ropen på hjälp tystnade inte förrän framåt fyra-fem på morgonen, berättar Ayah Nour.
När DN möter henne bär hon på kassar med handdukar, kläder och mat. Hon är på väg till en av kyrkorna i området, där många av de boende i Grenfell Tower fått en tillfällig fristad.
– Det är självklart. Man måste hjälpa till, säger hon.
Hundratals andra Londonbor gör detsamma denna dag. Mindre berg av kläder och förnödenheter tronar snart utanför kyrkorna och samlingslokalerna.
Andra ställer upp som volontärer. 33-årige Gobind Singh står och delar ut vattenflaskor utanför St Clement’s Church, ett stenkast från den brinnande byggnaden.
– Jag bor också i närheten, så jag kände att jag ville göra något. Och det är fint att se att så många människor med olika bakgrund ställer upp här. Det behövs verkligen, och på något sätt är detta London för mig. Här hjälper vi varandra. Här ställer vi upp för varandra när det behövs, säger Gobind Singh.
En av de som får mat och vatten av volontärerna är 50-åriga Maria Lonida, som är född i Filippinerna men bott många år i det här bostadsområdet i London.
Nu sitter hon här på gården med sin kamrat, katten Talay, som är instängd i en kattbur. De har evakuerats från ett tvåvåningshus som ligger mittemot Grenfell Tower, eftersom det finns en risk att elden sprider sig och att hela höghuset kollapsar.
– Det är så hemskt. Så många människor som drabbats! När jag gick ut vid ett- tiden var det fullt av sirener, och många människor hade samlats utanför byggnaden. En del av dem kände jag igen, för jag har ju bott länge här, berättar Maria Lonida.
Några meter bort ber ett par muslimska män på bönemattor. Enligt några vittnesmål ska det bland annat ha varit ett par muslimska familjer som varnat de andra grannarna, eftersom de märkt röklukten när de satt och åt sen middag – på grund av den fasta som iakttas dagtid under ramadan.
Maria Lonida ser männen som ber – och tänker på sin egen Gud.
– Vem vet om huset kollapsar. Det ligger i verkligen Guds händer, säger hon.
Ovanför henne cirklar en helikopter varv på varv runt det rykande höghuset. Sammanbitna brandmän med sotiga ansikten kommer gående nedför gatan. De vill inte svara på frågor, utan skakar bara tyst på huvudet. De fortsätter kampen mot lågorna, mot röken, mot glöden.
