I måndags mördades Javier Valdez, en av Mexikos främsta grävande journalister, i sin hemstad Culiacán i delstaten Sinaloa. Han sköts till döds på öppen gata av okända, maskerade män.
Det gör mig ont. Javier var inte bara en utomordentligt skicklig och lyhörd reporter, som grundade tidningen Rio Doce, skrev en rad reportageböcker och ägnade sitt liv åt att skildra knarkkrigets skuggsida i texter som ofta liknar socialreportage mer än klassisk kriminaljournalistik. Han var också en varm och vänlig kollega, som brukade hjälpa oss utländska journalister med kontakter, konkreta råd och tänkbara fixare.
Ingen var bättre på att bedöma det ständigt skiftande drogkrigets risker än Javier, ingen förstod bättre den allt överskuggande maktstruktur som ibland kallas Sinaloakartellen, och som i praktiken består av politiker, företagare, polischefer, bankirer, domare, yrkesmördare, officerare, odlare, transportarbetare och en och annan biskop, och ingen kunde som han beskriva det som verkligen höll på att hända i Mexiko.
”Vi journalister tvingas ofta till självcensur för att kunna fortsätta med vårt arbete. Det handlar om att göra det möjliga i en omöjlig situation”, förklarade han en gång för mig. ”Men det värsta av allt är att vi lever i ett samhälle som är på väg att tystna. Där människor inte längre vågar tala om det som händer”, lade han till, medan vi drack kaffe på det där kaféet som inte ligger långt från platsen där han sköts till döds.
Nu har alltså även Javier tystats; den sjätte journalisten som mördas på detta vis på mindre än tre månader i Mexiko.
Och nej, det finns ingen rättvisa. Det finns bara en mexikansk president som twittrar något pliktskyldigt om pressfrihet (och sedan har mage att kritisera Donald Trump!), det finns bara poliser och åklagare som gömmer sina huvuden i sanden, eller – om de utsätts för press – samlar ihop ”the usual suspects” och torterar fram ett erkännande – men nej, ingen av de som på allvar är ansvariga för mordet på Javier eller på Miroslava eller på Cecilio eller på Ricardo eller på Max eller på Filiberto kommer att straffas.
Det enda som finns är denna förkroppsligade orättvisa, denna vidriga maktstruktur som kväver Mexiko och det som en gång kanske kunde ha kallats för demokrati. Den tysta lydnaden är dess mål. Men som Javier själv skrev när reportern Miroslava Breach mördades i Chihuahua tidigare i år:
”De dödade Miroslava för hennes skarpa tungas skull. Om det ska vara straffet för att rapportera från detta helvete, då kommer de att få döda oss alla. Nej till tystnaden.”
Erik de la Reguera
