London. Storbritanniens premiärminister Theresa May aktiverade inte artikel 50 i Lissabonfördraget i sitt tal på tisdagen, som en del hade väntat sig. DN:s korrespondent Erik de la Reguera svarar på tre frågor om varför hon väntar.
Artikel 50 i Lissabonfördraget stipulerar hur man lämnar Europeiska unionen. När den aktiveras av ett medlemsland inleds en förhandlingsprocess om utträdet som ska vara klar inom två år.
I måndags godkände båda kamrarna i det brittiska parlamentet ett lagförslag som ger Mays regering rätt att trycka på denna ”startknapp” för Brexit – och nu krävs bara drottning Elizabeths namnteckning för att utträdeslagen ska träda i kraft, något som bara är en formalitet.
I praktiken kan alltså premiärministern inleda Brexit när hon så önskar.
Tajming, tajming och åter tajming. Ihärdiga rykten och obekräftade uppgifter i brittisk press har i flera dagar gjort gällande att Theresa May skulle utnyttja det här tillfället för att dra igång Brexit på allvar.
Att hon nu i stället valde att vänta beror sannolikt på att Skottlands försteminister Nicola Sturgeon hann före med sitt krav på en ny folkomröstning om självständighet när förhandlingarna med EU närmar sig sitt slut, hösten 2018 eller våren 2019.
May hoppades ta det politiska initiativet i de kommande Brexit-förhandlingarna genom aktiveringen av artikel 50 – men bara en dag efter Sturgeons oväntade schackdrag kunde det ha setts som en reaktion, snarare än som den framåtriktade politiska aktion som May vill signalera.
I sitt tal sade Theresa May att hon kommer att återvända till underhuset ”i slutet av månaden” med mer information om aktiveringen av artikel 50. Senare än så lär det inte bli, för premiärministern har lovat att trycka på startknappen senast den 31 mars.
Men det är också möjligt att det inte blir så mycket tidigare. Den 25 mars möts ledarna för övriga EU-länderna i Rom för att fira 60-årsdagen av Romfördraget, och det är en fest som Theresa May knappast vill störa med ett startskott för Brexit.
Erik de la Reguera
