ARINGO. Italiens premiärminister Matteo Renzi satsar mycket av sin politiska framtid på återuppbyggnaden av de jordbävningsdrabbade städerna och byarna i landet. Men i det mest utsatta området möts hans löften med misstro.
Närmast apokalyptiska scener har de senaste dagarna utspelat sig i småstaden Amatrice och omkringliggande byar. Hela samhällen raderades ut på bara några minuter när tak och väggar rasade in över intet ont anande familjer strax före gryningen i onsdags.
De boendes ägodelar – resväskor, madrasser och kuddar – sticker fortfarande upp ur bråten mellan knäckta bjälkar och förvridna, spretande balkongräcken.
Men här och var har naturens krafter också skonat de mänskliga bosättningarna. Den lilla byn Aringo ligger bara en knapp mil från Amatrice, men här tronar kyrkan fortfarande oskadd i centrum. Inskriptionen ”A devozione del popolo, 1887” vittnar om att dess ålder, och många av de vit- och sandstensfärgade husen längs de kullerstensbelagda gränderna är nästan lika gamla.
Vid slutet av huvudgatan Via Picente ligger Bar Giustina. Där har några av byborna samlats för att tala om det som inträffat.
– È brutto (det är illa), upprepar förrättningens ägare Mario Specchio gång på gång medan han serverar espresso till sina gäster.
För trettio år sedan gav hans mor Giustina namn åt inrättningen. Men om förkastningslinjen sett lite annorlunda ut hade kaféet kanske inte längre stått här.
– Det är bara tillfälligheter som avgör sånt, säger han och slår ut med händerna.
Men invånarna i Aringo är väl medvetna om att katastrofen även kommer att påverka dem.
– Det här drabbar hela regionen. Turisterna har åkt hem och kommer inte tillbaka i första taget. Många här lever på att hyra ut lägenheter och sommarhus till stadsbor, men nu är många hus förstörda och turisterna är rädda för att sova i de hus som klarat sig, säger Mario.
– Inte bara de förresten. Alla här är rädda, lägger han till
Tidigare på morgonen och förmiddagen har kaféet skakats av flera efterskalv.
Poliserna Emanuele Macaluso och Lorenzo Chierici befann sig då i närliggande Amatrice. De tar tacksamt emot sina espressokoppar.
– Vi har grävt efter människor hela natten. Situationen är dramatisk. Det är så många döda, så mycket förstörelse, säger Emanuele och tömmer koppen i ett tag.
På andra sidan disken tänder Mario en cigarett och lyssnar sammanbitet. Han är pappa till tre pojkar och en nyfödd flicka. Jag frågar om han tror att barnen kommer att kunna bo och arbeta här i framtiden.
– Jag hoppas det. Men jag litar inte på regeringen, svarar han.
På fredagen utlystes undantagstillstånd i området runt Amatrice, eftersom situationen är fortsatt mycket allvarlig. Hittills har minst 278 döda hittats i rasmassorna, och regeringen har satt in militär och polis för att hjälpa till i räddningsinsatsen.
Premiärminister Matteo Renzi har lovat att bygga upp de raserade städerna och byarna. På fredagen satte han en siffra på detta: 50 miljoner euro, nära en halv miljard kronor.
I ett land som redan har stora ekonomiska problem innebär det ytterligare en ansträngning. Samtidigt tror en del ekonomiska bedömare att det kan göra det lättare för Renzi att få anstånd i budgetförhandlingar med EU. Återuppbyggnaden kan också genera en del jobb och bidra till att stimulera ekonomin, något som Italien och dess alltmer impopuläre premiärminister är i stort behov av.
När jag för det på tal i kaféet reagerar Ombretta Fiordigigli häftigt. Hon bor i L’Aquila och har åkt hit med några familjemedlemmar för att hjälpa till med räddningsarbetet.
– I L’Aquila drabbades vi hårt av jordskalvet 2009 och då lovade regeringen också att bygga upp allt. Men det har gått väldigt, väldigt långsamt och det är inte förrän nu som staden börjar se någorlunda normalt ut, berättar hon.
Förklaringen är enkel, menar hon.
– Ineffektivitet och korruption. En del av de ansvariga är egoistiska skitstövlar och kostnaderna har rusat iväg, säger hon.
Kaféägaren Mario Specchio är också skeptisk till löftena. Men han säger:
– Vi får se. Jag hoppas ändå att det är sant. För det kommer verkligen att behövas stöd här.
Erik de la Reguera
Publicerat i DN den 27 augusti 2016.