När Fidel Castro fyller 90 på lördagen kommer många att fira på Kuba – medan andra frågar sig om han överhuvudtaget lever. Erik de la Reguera skriver om revolutionshjälten som blev diktator och numera är en minst sagt skamfilad vänsterikon.
Kameran ljuger inte, heter det. Men när det gäller bilder på Fidel Castro finns det numera utrymme för viss skepsis.
Födelsedagsbarnet gör extremt få offentliga framträdanden – senaste gången var i april, och då hade det varit tyst i över ett år. Bilderna är också för det mesta tagna av partifunktionärer eller nära politiska allierade, som Venezuelas president Nicolas Maduro.
Det är med andra ord inte så märkligt att rykten om Fidels död går med jämna mellanrum. Men när hans 90-årsdag firas med pompa och ståt på Kuba på lördagen tyder ändå det mesta på att ”El Comandante” fortfarande är vid liv.
Så vem är då denne man, bortom propagandabilden som den kubanska regimen så mödosamt försöker sprida?
Fidels biografer beskriver honom som motsägelsefull: den försakade sonen till en sockerplantageägare som blev revolutionär, demokraten som gjorde sig själv till diktator, radikalen som blev konservativ.
Det enda tydliga ledmotivet i hans liv tycks vara viljan att ta makten i staten – av såväl ideologiska som personliga skäl – och att sedan till varje pris hänga kvar vid den, eftersom allt annat skulle kunna ses som en kapitulering inför ärkefienden USA.
*
1961
Fidel är 34 år gammal. Två år har gått sedan han defilerade genom Havanna och mottog folkets jubel. Än har inte missilkrisen ägt rum, än finns hopp om normaliserade relationer med grannen USA.
Men efter det CIA-sponsrade, misslyckade invasionsförsöket i Grisbukten har Fidel börjat vända blicken mot Sovjetunionen. Han är inte någon duvunge – han vet att försvara sig.
Redan som 25-åring ledde Castro den väpnade attacken mot Moncadakasernen. Senare, i exil, träffade han den unge argentinske läkaren Ernesto ”Che” Guevara, och tillsammans med en liten grupp gerillakrigare reste de till Kuba och inledde revolutionen.
Maktövertagandet ledde snart till stora sociala förbättringar på Kuba, såväl vad gäller minskad fattigdom som bättre folkhälsa och alfabetisering. Samtidigt tog Fidel ett järngrepp om makten. Han brukade säga att han bara sov fyra timmar per natt, för att kunna hålla sig á jour med allt som pågick på ön.
I takt med närmandet till Sovjetunionen blev hans styre också allt mer auktoritärt. Homosexuella och oppositionella skickades till arbetsläger. Förtrycket hårdnade mot oliktänkande. Tusentals avrättades.
*
2000
En grånad men stridslysten Fidel Castro håller ett av sina långa tal – givetvis med udden riktad mot USA, stormakten vars underrättelsetjänst vid otaliga tillfällen försökt lönnmörda honom. Denna yttre fiende var i årtionden Castros sätt att rättfärdiga bristen på yttrande- och pressfrihet.
Och var det något som Fidel ville vid den här tiden så var det att hålla locket på.
1990-talet hade varit ett gigantiskt fiasko för kommunistregimen, som fått se sina exportintäkter rasa efter Sovjetunionens fall. Castro lade som vanligt skulden på den amerikanska handelsblockaden och ville inte lyssna på de som eventuellt vågade invända att huvudproblemet i själva verket var en extremt ineffektiv statsapparat som kontrollerade hela ekonomin.
Allt fler unga kubaner valde vid den här tiden att rösta med fötterna. Tiotusentals försökte ta sig till USA.
*
2016
Fidel Castro är i dag inte mycket mer än en galjonsfigur, och av allt att döma lätt senil. Tidigare agerade han ofta bromskloss när lillebror Raúl Castro, 85, ville genomföra förändringar, men det historiska närmandet till USA tidigare i år kunde han inte stoppa.
Under det årtionde som gått sedan Fidel insjuknade och lämnade över den formella makten till brodern har landet tagit flera steg i riktning mot ekonomisk liberalisering. Småföretagande tillåts numera, och regimen hoppas att intäkter från amerikansk turism ska kunna ersätta stödet från det krisdrabbade Venezuela. Några steg i demokratisk riktning syns dock inte till.
Kubas motsvarigheter till gamla Sovjetunionens kremlologer försöker då och då spå framtiden. En del tror att Fidels död inte kommer att leda till några förändringar alls, andra att hela systemet rämnar. Sanningen är att ingen säkert vet om den kubanska kommunismen överlever Fidel Castros död – eller Raúls, för den delen.
Erik de la Reguera
Publicerat i DN den 13 augusti 2016.
