LONDON. Storbritannien kan vara på väg att ta steget ut ur EU – något som riskerar att skaka hela unionsbygget i grunden. Arbetet Global har mött aktivister på båda sidor i det ödesmättade valet, som splittrar såväl vänstern som högern i landet.
Arbetarlängorna i Reading, sex mil väster om London, bebos inte längre av industriarbetare, utan av anställda i småstadens boomande IT-sektor och välbeställda medelklass. Arbetslösheten här ligger betydligt under genomsnittet i England – men ändå gror något som kan skaka hela Europa i grunden.
En medelålders man går mellan portarna med bestämda steg.
– Jag passar ofta på och delar ut flygblad under lunchen eller när jag är på väg hem från jobbet, säger David West.
Lapparna som han systematiskt lägger i brevlådorna har han fått från kampanjorganisationen Vote Leave (rösta för att lämna) och de listar argument för att lämna EU.
– För mig är hela EU ett byråkratiskt slöseri och ett i grunden odemokratiskt projekt. Jag kan rösta bort David Cameron, men vad gör jag om jag vill bli av med EU-kommissionens ordförande Juncker? Nej, jag känner verkligen starkt för det här, säger David West, som till vardags arbetar för ett stort företag i Reading.
En folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap väntar nu sannolikt i juni eller senare i sommar. Ibland framställs den som en tvekamp mellan EU-skeptisk arbetarklass och Europatillvänd medel- och överklass. Men riktigt så enkelt är det inte – även om det är sant att stödet för ett utträde är något större bland låginkomsttagare.
Storbritannien har haft ett laddat förhållande till EU ända sedan inträdet 1973. Landet har sedan dess valt att ställa sig utanför både passunionen Schengen och den gemensamma valutan euron.
Länge tycktes britterna nöjda med att på så sätt kunna stå med ena foten utanför EU. Men de senaste åren har skepsisen tilltagit ytterligare.
Den snabba EU-utvidgningen österut och den arbetskraftsinvandring som den lett till, eurons kris under 2010-talet, och EU:s uppenbara oförmåga att gemensamt hantera det senaste årets flyktingström från länder som Syrien och Afghanistan har fått allt fler britter att känna misstro mot hela projektet.
I förra årets brittiska val fick det EU-kritiska och främlingsfientliga partiet Ukip (UK Independence Party) 12,6 procent av rösterna. På grund av valsystemet, som på ett oproportionerligt vis gynnar de största partierna, resulterade det till slut bara i ett mandat i parlamentet. Men då hade landets konservative premiärminister David Cameron hunnit lova en omförhandling av Storbritanniens EU-medlemskap – och en folkomröstning om framtiden i unionen. Något som han nu vill få avklarat så snabbt som möjligt.
Ett nej i folkomröstningen skulle sannolikt innebära utträde ur unionen – eller Brexit, som det också kallas (från ”Britain Exit”).
– Många av mina vänner vill undvika Brexit, men kanske mest för att de inte gillar Ukip. Men för mig handlar det om vårt lands suveränitet, som är oerhört viktig, säger David West.
I Bryssel är många väl medvetna om riskerna med denna utveckling, i synnerhet i en tid då tidigare östländer som Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien gör sitt bästa för att bilda en nationalistisk flank i EU som betonar helt andra värden än mänskliga rättigheter.
– Det gäller att handskas varsamt. Det finns en uppenbar risk för att Europa faller isär. Situationen vi befinner oss i liknar dagen innan första världskrigets utbrott, varnade Europeiska rådets ordförande Donald Tusk inför det EU-toppmöte som inleddes på torsdagen.
Där hoppades David Cameron få gehör för att EU-migranter (även svenskar) ska få kraftigt minskad möjlighet att leva på bidrag i Storbritannien under de första åren, och garantier för att Storbritannien inte ska tvingas in i eurosamarbetet mot sin vilja (se faktaruta).
I näringslivet är många oroade av det höjda tonläget. Vissa varnar för att en Brexit kan leda till att företag lämnar Storbritannien och att handeln drabbas, samtidigt som Frankfurt tar över Londons position som Europas finansiella centrum. Andra anser att det är överdrivna farhågor, och att Storbritannien troligen snart skulle sluta nya och fördelaktiga handelsavtal med EU.
Både inom David Camerons Tory-parti och det socialdemokratiska Labour går åsikterna isär.
Och inte heller de båda största facken, Unite och Unison, har tagit officiell ställning.
– Facken har velat pressa Cameron, för det fanns en rädsla för att han skulle förhandla bort arbetstagarnas trygghet. Men det har samtidigt gjort att vi nu har ett enormt arbete framför oss i att övertyga gräsrötterna innan omröstningen, säger Kieron Merrett på ett kafé i Londonförorten Surbiton.
Han arbetar som medlemsorganisatör på Storbritanniens tredje största fackförbund, GMB, som i veckan tog ställning för att stanna i EU.
– Det var på tiden! Vi behöver samarbeta med resten av Europa för att säkra sociala rättigheter åt alla, säger Kieron Merrett, som också är aktiv i kampanjen Another Europe.
– Jag märker av EU:s betydelse i mitt dagliga arbete. Unionen är långtifrån perfekt, men dess bestämmelser hjälper oss att säkra arbetarnas rättigheter – inte minst vid privatiseringar, då arbetsgivaren annars skulle kunna säga upp alla på ett bräde. Och med den antifackliga regering vi har nu, så behöver vi allt stöd vi kan få, säger Kieron Merrett.
Kieron Merrett är facklig organisatör och bor i Londonförorten Surbiton.
I sitt arbete stöter Kieron Merrett på många utsatta migrantarbetare – ”om vi inte kan organisera dem, då kan vi inte organisera någon” – men också främlingsfientliga attityder bland många infödda arbetare.
Kieron Merrett är tydlig med sina åsikter.
– Jag träffar en hel del medlemmar som står till vänster och tror på solidaritet och facklig organisering, men för vilka invandring ändå är ett laddat ämne. Det skär rakt genom familjer. Jag brukar säga att om vi hade haft en stark arbetsmarknadslagstiftning som skyddar löntagarna, så skulle invandringen inte ses som ett hot, säger Kieron Merrett.
I början av februari lanserade Greklands och Syrizas förre finansminister Yanis Varoufakis ett nytt politiskt initiativ för ett mer transparent och rättvist Europa.
– När jag såg det var min första tanke: hur kan jag bli del av detta?! utbrister Kieron Merrett med ett skratt.
Men är en reformering av EU verkligen möjlig? Nationalister och konservativa är djupt skeptiska till det, och såväl bland liberaler som inom vänstern är meningarna delade.
– Jag tror att vi åtminstone måste försöka. Den stora utmaningen ligger i att få gräsrötterna engagerade i att vilja förändra Europa – inte bara dra sig undan, säger Kieron Merrett.
Erik de la Reguera
FAKTA: Fyra avgörande frågor för britterna
Storbritanniens premiärminister David Cameron lovade i förra årets valrörelse att omförhandla relationen till Europeiska unionen, och att väljarna sedan ska få säga sitt om man vill stanna eller lämna unionen (Brexit kommer från -engelskans ”Britain Exit”).
Enligt de senaste opinionsmätning-arna i Storbritannien är det just nu mycket jämnt mellan de som vill stanna och de som vill lämna.
Regeringen i Storbritannien har krävt förändringar inom fyra områden:
1. Starkare ställning i EU för de nationella parlamenten
2. Garantier för att inte drabbas av beslut inom eurozonen
3. Löfte om att få stå utanför EU:s ”allt fastare sammanslutning”
4. Ett begränsat välfärdssystem för EU-medborgare i Storbritannien.
När det gäller det sista krav är det i första hand medborgare från östeuropeiska länder som kommer att beröras. Många östeuropeiska medborgare arbetar i lågavlönade yrken och har därför rätt till olika bidrag i landet.
Ett av de stora problemen i för-hand-lingarna har varit hur länge dessa välfärdsbegränsningar ska gälla och hur de ska formuleras så att inte fler länder följer efter och gör liknande inskränkningar.
Om Storbritannien väljer att lämna EU väntar sannolikt en lång och komplicerad omförhandlingsprocess, där landet skulle försöka nå liknande handels- och samarbets-avtal som de som exempelvis Norge eller Schweiz har i dag.
–
