Här räddas de på Dödens hav

– Följ mitt finger, säger räddningsledaren ­Marco Cauchi och pekar ut genom fönstret.

Jag sätter kikaren för ögonen på nytt. Först ser jag bara de blå, böljande vattenmassorna och de vita vågkammarna som fläckar havet. Men så skymtar jag ett litet, grått föremål som då och då dyker upp mellan vågdalarna.

En uppblåsbar gummibåt. Omkring tio meter lång. Med ett hundratal människor ombord.

Marco greppar komradion:

– Förbered ribbåten!

Någon på den improviserade flotten där ute har ringt till räddningscentralen i Rom med satellittelefon och angett sin position. Vi har letat i ett par timmar, och nu är de nödsatta bara ett par kilometer bort. Utombordaren är avslagen, så de driver fritt.

Antagligen har telefonen redan dumpats i vattnet, för att inte avslöja vem som betrotts av smugglaren med att kontakta myndigheterna.

En rad riskmoment återstår nu innan de som befinner sig på båten är i säkerhet.

–  Den största utmaningen är vädret, för i dag blåser det ganska friskt. Det är också viktigt att de som finns där ute håller sig lugna och inte får panik. Vi åker sällan fram hela vägen med far­tyget, för om det rör sig om en gammal träbåt kan den kantra när 400 människor rusar över till en långsida.

– Nu är det en gummibåt, men de flesta som är ombord kan troligen inte simma. Det första vi måste göra är att förse dem med flytvästar, säger Marco, innan han ber mig lämna kaptensbryggan.

*

Ute på däck har intensiv aktivitet utbrutit. Den orangefärgade ribbåten –  en liten plastbåt med gummipontoner som kan gå snabbt i de flesta väder – ska sänkas ned från räddnings­fartyget. Under tiden passar jag på att hämta min flytväst.

Fotografen Nicklas Thegerström och jag är de enda journalisterna ombord, och de första från Sverige som får en närbild av denna frontlinje i Medelhavets flyktingkris.

I ett dygn har vi stävat söderut från Malta ombord på ”Phoenix”, en ombyggd fisketrålare som opereras av Läkare utan gränser tillsammans med hjälporganisationen Moas, som skapats på privat initiativ. Besättningen består av lite drygt 20 personer, och de kommer från i stort sett hela världen.

I går var stämningen lättsam, och skämten haglade vid middagen.

Men nu är vi 30 sjömil från Libyens territorialvatten. Och plötsligt är det allvar.

Ribbåten faller ned i vågorna på ”Phoenix” styrbordssida. Snart kör de tre räddningsarbetarna i väg med skummet yrande efter sig.

Jag står kvar och spanar efter dem, till­sammans med kocken Steven, som lämnat en restaurang i New Orleans i USA för att bli kökschef på ”Phoenix”.

–  Man vet aldrig vad man stöter på där ute, ­säger han och nickar ut mot det blå, som sträcker sig till horisonten i alla riktningar under en molnfri himmel.

Efter en stunds väntan kommer ribbåten körande tillbaka i hög hastighet. Det verkar ha gått bra, för flytvästarna som de hade med sig har ­delats ut och några kvinnor och ett par små flickor finns i båten. En av flickorna har knappt hunnit lära sig gå, hon är klädd i rosa blus och ser på oss med plirande, stora ögon.

Medan hon och hennes mamma tas om hand av sjukvårdsteamet, spänner jag remmarna på flytvästen.

För nu är det vår tur.

Fotografen Nicklas och jag klättrar ned i den lilla ribbåten. Den kränger till när jag sätter mig på kanten, och jag greppar instinktivt efter något att balansera mig med. En ny säck full med flyt­västar lastas på, och innan jag vet ­ordet av är vi iväg med ett ­motorvrål.

Vatten stänker upp i ansiktet och på kameralinserna när vi accelererar, och snart har vi lämnat ”Phoenix” långt bakom oss.

Mellan vågkammarna ser jag den grå uppblåsbara båten komma närmare. Den är tio meter lång, tre meter bred och full med människor klädda i långärmade tröjor och byxor, som skydd för solen. Ett par av dem sträcker armarna och vevar i luften.

– Help us!

Räddningsarbetarna glider upp bredvid den nödsatta båten och börjar kasta över orangea flytvästar.

– Vi har så det räcker åt alla! Sitt ned!

Några av migranterna reser sig för att försöka nå västarna som flyger över deras huvuden. Men det är så trångt att minsta rörelse kan destabilisera båten.

– Sitt ned! Sitt ned! ryter räddningsarbetarna.

En av migranterna fyller i: ”Ta det lugnt, sitt ned, för guds skull.”

Ett rep slängs över och händer håller krampaktigt i det, för att båtarna inte ska driva isär. Blickarna är stressade och rädda. En pojke i ­yngre tonåren ser vädjande på mig, som om han inte vill att vi ska lämna honom igen. Han håller fast vår båt med knogar som vitnar.

– Kvinnor och barn först!

Försiktigt, vinglande, stiger några av kvinnorna över på ribbåten. De är barfota. Smugglarna ­beslagtar ofta skor av utrymmesskäl.

16-åriga Sonia rasar ihop på golvet bredvid mig. Hon är yr och ser ut som att hon knappt förstår vad som händer. 20-åriga Happiness sätter sig bredvid henne och håller hennes hand. Fler kliver över till vår ribbåt, tills omkring 20 har fått en plats.

– Nu räcker det! Vi kommer tillbaka! Släpp ­repet!

Vi backar iväg. Efter bara några sekunder har den grå gummibåten och de nu flytvästförsedda migranterna förvandlats till en avlägsen punkt som sakta höjer sig upp och ned på vågorna.

*

– Du är i säkerhet nu. Ta djupa andetag. Det är ingen brådska.

Sjuksyster Carol Nagy, 57, tar tempen på de undsatta med en lasertermometer. Flera har svårt att gå och får handgriplig hjälp av Läkare utan gränsers personal att ta sig till akterdäcket på ”Phoenix”. De blir räknade, visiterade och får svara på rutinfrågor.

– Var kommer du ifrån? Hur gammal är du?

Svaren blir: Nigeria, Senegal, Ghana, Kamerun, Gambia, Guinea-Bissau och Benin. De flesta är mellan 15 och 30 år gamla. Omkring en femtedel är kvinnor.

De lämnade en strand i närheten av Libyens huvudstad Tripoli omkring klockan tio i går kväll. I nästan tolv timmar har de varit ute på havet. Flera är sjösjuka och sitter och kräks i plastpåsar, medan ribbåten kör i omgångar för att hämta dem som återstår.

Sjukvårdspersonalen ser till att de som behöver får medicin mot sjösjuka, och man delar också ut blå tygpåsar med förnödenheter: en handduk, två små vattenflaskor, näringsberikade kakor och en särskild overall som gör att man behåller värmen.

När den uppblåsbara båten är tom bogseras den fram till vårt fartyg. På plankorna i botten ligger en kompass, kasserade kläder, tomma vatten­flaskor och en sörja av havsvatten, bensin och kroppsvätskor.

*

– Pappa!

Kate är ett år och sju månader gammal och verkar kalla alla män hon vill charma för pappa. Hon kommer tultande mot mig på ostadiga ben och jag sätter mig instinktivt ned på huk och tar emot henne.

Runt mig spricker leenden upp när Kate griper tag i min penna och börjar leka med den. Hennes mamma, Temitope Peter, 29 år, kliver ut från torrtoan. Hon sätter sig bredvid Kate och mig.

Temitope är gravid i andra månaden. I ansiktet har hon dåligt läkta och ännu svullna ärr från tiden i Libyen, där hon och hennes man bodde i två år.

– Min man arbetar som svetsare på en av oljeanläggningarna och jag har jobbat som städers­ka. Men nu går det inte längre att vara där. Säkerhetssituationen är för dålig, säger Temitope, som utvandrat från Nigeria.

Liksom många andra av de migranter som r­eser via Libyen hade Temitope först inte råd att betala för överfarten till Europa. Men efter arbete i Libyen, ett land som under flera år i praktiken befunnit sig i inbördeskrig, kunde hon äntligen betala.

– Alla har vapen där, pojkar såväl som gamla män. De gör som de vill. Polisen bekymrar sig bara om att ta pengar från folk, säger hon till mig.

Hon stryker med handen över ärren som täcker högra delen av hennes ansikte.

–  Det här hände när vi bodde i staden Sabha. En grupp pojkar bröt sig in i vårt hus och krävde mig på pengar. De tog med mig i sin bil. Jag ­bönade och bad för mitt liv. Till slut lyssnade de. Jag skrek att de skulle stanna, men det struntande de i, de kastade ut mig i farten… Det var så jag fick de här ärren, säger Temitope.

Något i tonen i mammans röst får Kate att börja gråta. Hon tar auktoritärt tag i min penna och börjar rita streck i min anteckningsbok.

– Jag vill att inte att hon ska bli som de där ­killarna, säger Temitope tankfullt och stryker över Kates hår.

–  Jag har inte fått någon bra skolgång själv. Men jag förstår vikten av att utbilda sig. Bara hon får gå i skolan är jag beredd att arbeta med vad som helst. Jag vill att hon ska bli en bra människa.

Det var drömmen om Europa som fick Temitope att sätta sig på båten tillsammans med Kate i månskenet. Efter några timmar på vågorna såg hon fladdrande eldsken från oljeplattformar.

– Andra barn hade gråtit och skrikit. Men Kate sov hela vägen, säger Temitope.

Jag frågar hur hon känner sig nu.

–  Jag är så lycklig att jag lever. Jag vet att många dör när de försöker ta sig över havet. Och när man har haft ett mål så här länge, och sedan når det … då känns det bra.

*

Inne på kaptensbryggan står räddningsledaren Marco och studerar sjökortet. Efter 25 år i den maltesiska flottan har han sett mycket. Men inget som liknar de senaste årens exodus mot Europas kuster.

– Jag är säker på att det är många som drunk­nat utan att vi ens fått veta det. På 50–60 meters djup börjar havsmaskar och sjösniglar förtära de döda, och då frigörs gaser som annars skulle göra att de stiger till ytan, säger Marco.

De som kallar Medelhavet för en enda stor massgrav har inte fel. Åtminstone inte i de här farvattnen. Hittills i år har 95.000 människor undsatts i vattnen mellan Libyen och Italien. Under samma tid har omkring 2.000 mist livet i vågorna.

Mer än i två Estoniakatastrofer.

Sedan EU:s räddningsinsats Triton utvidgades i maj har dödsoffren blivit färre, men det krävs ändå människoliv i stort sett varje vecka. Så sent som i onsdags kapsejsade en båt med hundratals människor ombord. Minst 200 personer tros ha omkommit.

”Phoenix” är ett civilt fartyg och del av Triton, vars ledningscentral sitter i Rom. Vi har plats för ytterligare 300 båtflyktingar, förklarar Marco, så det lär bli nya uppdrag under dagen.

Fler båtar är på väg.

Under tiden pratar vi om krisen i Medel­havet. Vi är överens om att den har ett startdatum: ­våren 2011.

Det var då rebeller reste sig mot Libyens diktator Muammar Khaddafi mitt under den arabiska våren. EU och USA beslutade att ge flygunderstöd till rebellerna. Svenska Gripenplan utförde spaningsuppdrag under interventionen.

När diktatorn föll hyllades det som en seger för demokratin. Men redan när Khaddafis skändande kropp visades upp på lit de parade i ett fryshus i Tripoli fanns skäl att vara skeptisk.

Sedan dess har Libyen i praktiken fallit sönder. Den internationellt erkända regeringen har tagit sin tillflykt i öster, medan en skakig allians av krigsherrar och islamistmiliser, en del av dem med band till Islamiska staten, har styckat upp övriga landet. Efter attentatet där USA:s ambassadör Christoffer Stevens dödades 2012 har såväl den amerikanska regeringen som EU tagit ett steg tillbaka.

Vem som bär skulden för utvecklingen är omstritt. Men faktum är att Libyen i dag är en ­havererad stat.

Det gäller inte minst kustbevakningen, som helt saknar resurser att stå emot de miliser och människosmugglare som färdas i libyska vatten. Efterfrågan på smugglarnas tjänster är stor. Kriget i Syrien, förföljelserna av oppositionella i Eritrea och andra krishärdar i Mellanöstern och Östafrika, i kombination med fattigdom och konflikter i Västafrika, gör att rekordmånga ­människor upplever sig ha akut behov av att resa till Europa. Och då finns sällan något annat alternativ än att anlita en smugglare.

*

Radion sprakar till på kaptensbryggan.

– ”Phoenix”, kom, ”Phoenix”, hör ni mig?

Åtta timmar har gått sedan den första räddningsinsatsen. Nu anropas vi av ett danskt fraktfartyg, ”Maersk Regensburg”, som fått oväntat och närgånget besök av en uppblåsbar gummibåt.

De kommersiella fraktfartygen har fått bära ett tungt ansvar de senaste åren, då de stått för omkring en fjärdedel av räddningsinsatserna under vissa perioder. Vi når fram till containerfartyget strax före skymning.

– Hoppas att det inte är kapat. Då får vi simma snabbt, skämtar ett par av räddningsarbetarna.

En viss sanning finns i orden: De beväpnade miliserna har båtar bestyckade med vapen. Ibland kidnappar de migranter. Och konkurrerande smugglare har inte sällan intresse av att sabotera varandras verksamheter.

När vi åker mot containerfartyget i ribbåten kan vi dock snart konstatera att det är helt vanliga migranter, som bara vill bli undsatta.

Deras flotte ser ut som en leksaksbåt vid sidan av det stora fraktfartyget. ”Regensburgs” skrov höjer sig som en bergvägg över oss när vi lägger till bredvid gummibåten, kastar över flytvästar och tar emot de första migranterna.

– Akta huvudet, ni som står närmast skrovet, ropar en av räddningsarbetarna.

Insatsen går lugnt till och efter en timme är det hundratalet migranterna uppe på ”Phoenix”. Även denna gång är merparten från Västafrika.

Medan de pustar ut plockar räddningsarbetarna ombord gummibåtens utombordare, och containerfartyget börjar långsamt stäva österut.

– Nu meddelar vi den italienska flottan var gummibåten ligger. De kommer hit och sänker den, det vill säga skär hål i pontonerna. Eller – om det är en träbåt – bränner den, säger Will Turner, insatsansvarig på Läkare utan gränser.

Efter EU-ledarnas krismöte i april har han ­noterat en tydlig skillnad i hur de militära skeppen i området agerar.

–  Förut brukade vi ofta se några fiskebåtar som cirklade på behörigt avstånd under en räddningsinsats. När den var över brukade de närma sig och ta hand om båten. Men sedan i juni är den italienska flottan betydligt snabbare på plats. Vi har flera gånger sett hur rökpelare stigit från träbåtar som vi räddat migranter från en stund innan, säger Will Turner.

Den officiella anledningen till att bränna övergivna båtar på internationellt vatten är ofta att de kan utgöra fara för andra fartyg i området. Någon minskad ström av migranter har det dock inte lett till, eftersom andelen gummibåtar ökat, enligt Läkare utan gränser.

– Man måste fråga sig om inte brännandet av träbåtar kan ha bidragit till att vi nu ser fler gummi­båtar, säger Turner.

Det kan öka riskerna för migranter, eftersom en enkel punktering räcker för att gummi­båtarna ska sjunka. Å andra sidan gör de själva räddningsarbetet enklare, eftersom de inte kapsejsar lika lätt, enligt räddningsarbetarna på ”Phoenix”.

*

Solen är på väg ned bakom horisonten när vi får order att börja stäva mot Italien med 194 migran­ter ombord. På övre däck sitter den 22-årige snickaren John Keke från Kano i Nigeria. Han har flytt undan extremistgruppen Boko Harams terror.

– Jag var i kyrkan när det small. En självmordsbombare sprängde sig i luften, inte långt från min möbelbutik. När jag kom dit hängde kroppsdelar från elledningar och trädgrenar. Det var då jag bestämde mig för att sälja allt och lämna landet, säger John och skakar på huvudet.

Han reste landvägen till grannlandet Niger och sedan vidare genom Saharaöknen upp mot Libyen. 2.000 dollar (18.000 kronor) betalade han för denna första resa.

– Vi färdades med lastbil fyra dagar och sedan vandrade vi tre dagar. Två gånger svimmade jag. Några snälla grabbar räddade mig från döden där i öknen, berättar han.

Väl framme i staden Sabha i sydvästra Libyen stoppades hans grupp av beväpnade män.

–  De tog oss till ett gammalt hus och krävde oss på pengar, slog och skrek. Jag sade att jag är snickare och bara ville åka till Libyen för att arbeta. De tog mina 400 dinarer, och knuffade över mig till en annan del av rummet. Men andra slog de mycket värre, säger John som till slut lyckades fly ut genom en bakdörr.

Han sprang tills han stötte på några poliser.

– När de hörde att jag är snickare lyste en av dem upp. Hans bror har ett snickeri i Tripoli, så han erbjöd mig jobb där.

Först var han dock tvungen att göra ett arbetsprov: en fönsterram.

– De blev nöjda, säger John med ett snett ­leende.

Men när John hade varit några dagar i huvudstaden insåg han att situationen var minst sagt allvarlig.

–  Min chef där sade att kriget snart kommer till Tripoli. Och jag har sett nog med krig. Aldrig mer, tänkte jag – och ringde min pappa och bad honom sälja sitt hus, så att jag kunde ta mig över floden, säger John, som aldrig tidigare sett havet.

– Jag visste att många dött i den där floden. Men smugglaren lovade att jag skulle få en flygbiljett till Tyskland för 1 .500 dollar, och då valde jag att lita på det. När jag hade betalat förde de mig till ett hus, där många andra migranter väntade. Vi tvingades ha ögonbindlar på oss. Inte ens när det var dags att äta fick vi ta av dem. De matade oss…

Efter två dagar sade smugglaren att det var dags att åka. Det skulle ta en timme med bil till flygplatsen.

–  När vi var framme fördes jag ut med ögonbindel och sattes ned på något som kändes som ett golv. Några sekunder senare kände jag hur det stötte till.

Han tog av sig bindeln. I månskenet såg han att han satt på en gummibåt med träbotten, till­sammans med många andra.

– Jag grät. Jag trodde att jag skulle dö. Jag bad till gud, säger John Keke.

Smugglarnas respekt för människoliv tycks vara i det närmaste obefintlig. Men samtidigt är de måna om sitt rykte, eftersom det kan påverka deras affärsverksamhet. Bland migranterna ses de med ett slags hatkärlek: John, Temitope och de andra hade ju aldrig haft möjlighet att korsa Medelhavet utan dem.

På grund av EU:s visumhinder är de ett nödvändigt ont, trots att resan ofta innebär enorma risker. Åtskilliga av migranterna ombord på ”Phoenix” vittnar om hur de rånats, kidnappats och utsatts för våld i det laglösa Libyen.

En man säger tyst till mig:

–  Flera av kvinnorna som du ser här på ­båten blev våldtagna. Vi hade svarta masker över våra ­huvuden och var bakbundna hela tiden, så vi kunde inte göra något.

Sjuksköterskan Carol bekräftar senare att några av kvinnorna verkar ha blivit utsatta för sexuellt våld.

–  Så är det i stort sett alltid. Och merparten av övergreppen verkar ske i Libyen. Kvinnorna är de i särklass mest utsatta av alla resenärer.

1.500 dollar, eller omkring 14.000 kronor. Så mycket betalade John för sin resa. Om man tar det gånger 98.000 –  det antal migranter som lämnat Libyen i år – får man mer än en miljard kronor. Pengar som går direkt in i den väpnade konflikten och underminerar försöken att bygga upp en fungerande stat.

Frågan är hur man bäst kommer åt smugglingen.

–  Det som krävs är ett system med säkra, ­legala resvägar för människor som är på flykt. Ett system som gör det möjligt för dem att fly utan att anlita smugglare, och som ger skydd till dem som behöver skydd, säger Will Turner på Läkare utan gränser.

Amnesty International, Röda korset och ­UNHCR instämmer i det.

Men EU:s försök att skapa ett sådant system har hittills resulterat i fiasko. När man nyligen försökte nå det i sammanhanget blygsamma målet om att fördela 40.000 asylsökande mellan medlemsländerna lyckades man bara nå 32.000 platser. Flera länder vägrade att ta emot den kvot som EU-kommissionen gett dem.

Samtidigt är EU:s militära insats mot smugglarna, EUNavfor Med, på väg att inledas. Den svenske kommendörkaptenen Rolf Hultman är ställföreträdande planchef för denna insats, som i dagarna påbörjas i Medelhavet.

När DN når honom på telefon säger han att det till en början rör sig om underrättelseinhämtning, som staben i Rom sedan ska utgå från i sina operationer.

– Vi har flyg, marina enheter och special­trupper som deltar i EUNavfor Med, säger Hultman, som tillsammans med två andra officerare är Sveriges enda bidrag till den, så här långt.

Om Libyens internationellt erkända regering ger klartecken, eller om EU får mandat från FN:s säkerhetsråd, kan det på sikt bli tal om att sätta in specialtrupper i räder mot smugglare i Libyen.

Men vad händer då med migranterna?

– Om de hävdar att de befinner sig i nöd kommer de inte att återföras till Libyen. De kommer att föras till en säker hamn, säger Rolf Hultman.

Han intygar att uppdraget är svårt, eftersom det krävs stor humanitär hänsyn.

–  Och jag vill verkligen understryka att vår militära insats bara är ett av politikernas många verktyg i den verktygslåda de har till sitt förfogande.

Ett annat av verktygen är visumhinder. Nyligen införde flera nordafrikanska länder, bland dem Egypten, strängare visumkrav för syrier, vilket lett till att andelen syrier minskat bland dem som lämnar Libyen. I gengäld har båtresorna med destination grekiska övärlden från Turkiet och direkt från Syriens kustremsa blivit vanligare: Hittills i år har 124.000 klivit i land i Grekland.

Det är som en ballong. Om du klämmer åt på ett ställe, kommer det ut på ett annat.

*

Två dagar senare lägger vi till i Vibo Valentia i Kalabrien, dit ”Phoenix” eskorterats av den italienska kustbevakningen. Vi får veta att samtliga ombord har försatts i karantän, trots att Läkare utan gränser bara konstaterat vätskebrist och sjösjuka bland passagerarna.

Ett hundratal män och kvinnor iförda medicinska munskydd möter oss på kajen. Där finns representanter för hälsoministeriet, ambulansförare, brandkåren och den lokala pressen församlade.

Men bland de första att kliva ombord är en grupp poliser.

De går fram till en av migranterna, en man i blå skjorta, och för bort honom till en avskild del av överdäcket. Jag råkar stå nära och hör förhöret.

– Vem körde båten? säger polismannen.

– Jag vet inte, sir.

– Kom igen nu, du satt på båten hela dagen, det är klart att du vet vem som körde.

– Det var natt när vi åkte, sir, jag såg inte.

– Men ni plockades upp på morgonen. Hjälp mig nu, vem var det som körde?

– Jag vet inte, sir.

–  Då gör vi så här. Antingen berättar du vem som körde, eller så säger jag att det var du som körde. Då riskerar du minst tre eller fyra års fängelse. Förstår du?

– Ja, men det var inte jag, sir…

– Vem var det då? Någon har sagt till mig att det var en person med blå tröja. Om du inte ­berättar vem det var, så säger jag att det var du.

Tystnad.

– Vem var det som körde? upprepar polisen.

– Jag vet inte, sir…

En stund senare förs mannen till en polisbil. Kameror smattrar, filmkameror rullar. Men ­ingen av journalisterna kommer tillräckligt nära för att fråga vad migranterna heter, varför de är här.

Temitope, Kate, John och de andra får gå av i rader. Deras pupiller och ögonvitor inspekteras, armar och ben likaså, handskbeklädda händer körs ned innanför deras byxor. Några turister står en bit bort och tittar på.

En stund senare ser jag John komma gående mot bussarna bakom avspärrningarna. Han ­vinkar och ler skyggt. Jag vinkar tillbaka.

Temitope och Kate har redan stigit in i en buss, med destination Turin. Där kommer de sannolikt att få vänta mellan sex månader och två år innan de kan få lämna flyktingförläggningen.

En resa är slut. En annan har just börjat.