SDEROT. Bara några minuter hann gå efter klockan 15 då torsdagens korta vapenvila var slut, innan raketlarmet gick på nytt i det israeliska samhället Sderot vid gränsen till Gaza. Många av invånarna här kräver hårdare tag mot Hamas – men långtifrån alla stöder tanken på en markinvasion.
”Tseva adom, tseva adom, tseva adom…” (rött larm, rött larm, rött larm), ekar den robotliknande rösten över gatorna i Sderot.
Genast lyfter Jafa Shitrit upp sin svarta axelväska och börjar springa mot närmaste skyddsrum: en slags överdimensionerad busskur i betong som står mitt på trottoaren. Hon vet att hon bara har 15 sekunder på sig innan raketen slår ned. Tillsammans med DN trycker hon ihop sig under taket.
Vi hör ett högt fräsande, som från en stor fyrverkeripjäs. Det är det israeliska försvarssystemet Järnkupolen som skjuter iväg en missil mot den hotande raketen. Några sekunder senare: en kraftig dov knall.
Jafa skriker förskräckt till vid smällen. Sedan tar hon ett djupt andetag och kikar ut genom öppningen.
– Det här verkar aldrig ta slut. Det är tredje gången i dag. Och jag kan bara inte vifta bort det, som en del andra försöker, för min äldsta dotter har skadats av raketer vid två tillfällen. 2003 och 2008. Jag måste förresten höra att hon är okej.
När hon fått ett lugnande besked via telefon vänder hon sig om på nytt.
– Talet om vapenvila tycker jag inte om. Vi vill inte ha någon vapenvila här. Enda lösningen är att krossa Hamas och döda varenda en av terroristerna, säger Jafa Shitrit, som är 51 år gammal och bott här sedan ungdomsåren.
Några kilometer från Sderot har vi sett stora sammandragningar av stridsvagnar ett par timmar tidigare. Jag frågar Jafa om hon vill se en markinvasion av Gaza – vilket många inom den israeliska högern kräver. Men hon skakar på huvudet.
– Nej. Min son är reservist. Jag vill inte att han eller andra israeliska unga ska behöva dö eller skadas. Då ser jag hellre flyganfall som nu.
På andra sidan gatan ligger en liten restaurang, där personalen tagit skydd i köket. Restaurangens ägare, 37-årige Elraz Azran, skakar frustrerat på huvudet.
– Vi måste invadera. Det är enda lösningen. Det här är tredje gången som det regnar raketer så här intensivt. Och om någon slår dig på käften en gång och sedan ber om ursäkt, så kanske du acccepterar det. En gång till – nja, men okej då. Men om han slår dig en tredje gång, då är det inget snack längre, säger Elraz Azran, vars restaurang stått i stort sett tom de senaste två veckorna.
Servitrisen Noi Krief hör vad han säger men är inte övertygad.
– Vi har inget emot palestinierna. De kan gärna få bättre infrastruktur och ett bättre liv för våra pengar, men den här raketbeskjutningen måste få ett slut. Jag kan inte sova på nätterna, för jag är så rädd, säger Noi Krief, som kommer från Shlomi, en stad i norra Israel.
– När jag var sex år träffades vårt hus av en raket. Taket skadades, fönstren krossades och jag fick ett skärsår på armen, säger hon och visar upp ett ärr.
Järnkupolsystemet stoppar långt ifrån alla raketer. Hittills har en person dödats på den israeliska sidan under den senaste veckans eskalering av konflikten – vilket förvisso är lågt jämfört med de drygt 200 dödsoffren i Gaza.
Men Noi Krief är trött på att leva med raketterrorn.
– Jag funderar på att flytta. Jag orkar inte med det här längre, säger hon.
Erik de la Reguera
Publicerat i Dagens Nyheter den 18 juli 2014.
