MEXICO CITY. Efter en vecka av massiva protester i Brasilien står det klart att regeringens försök att visa upp en bild av en växande stormakt med lyckliga invånare har misslyckats å det grövsta. I stället utmanas den underifrån av en gatans berättelse om kvardröjande korruption, maktmissbruk och ojämlikhet.
Det här handlar inte bara om priset på bussbiljetter. När 800 000 brasilianer i torsdags gick ut på gator och torg i ett åttiotal städer över hela landet var det inte, som en del medier hävdade, för att ”fira” att São Paulos borgmästare nu backat från prishöjningarna i kollektivtrafiken – utan för att visa ett mer generellt missnöje.
Med sina kroppars blotta närvaro utmanade deltagarna i de myllrande demonstrationerna den officiella berättelsen om Brasilien som ett land där medborgarna förvandlats till lyckliga konsumenter, och där folk hellre drömmer om en permanent plats för sin regering i FN:s säkerhetsråd än om att bli kvitt inkomstklyftorna eller den djupt ingrodda korruptionen i landets politik.
En som nu verkar ha förstått det är Brasiliens president Dilma Rousseff. Hennes agerande de gångna dagarna och de kommande veckorna kan bli avgörande för hennes och hennes parti PT:s (Partido dos Trabalhadores – arbetarpartiet) chanser till omval i oktober nästa år.
Första steget i Rousseffs krishantering blev att övertyga partikamraten Fernando Haddad, borgmästare i São Paulo, om det absolut nödvändiga i att backa från prishöjningarna. Men protesterna har alltså fortsatt och i går kväll kom uppgifter om två dödsoffer i sammandrabbningar mellan polis och demonstranter. Risken för ytterligare våldsamheter är uppenbar – inte minst på grund av den utbredda misstron mot polisen.
Som så många andra massprotester i världen på senare år – inklusive de i Stockholms förorter i maj – började den gångna veckans folkliga uppror efter en omstridd polisinsats. Sociala medier spelade en viktig roll genom att sprida ocensurerade bilder på de poliser som sköt gummikulor och tårgas på fredliga demonstranter i São Paulo i förra veckan.
Även andra protester utanför VM- och OS-arenor har slagits ned av polis, samtidigt som människorättsorganisationer varnat för att myndigheterna kan ha återgått till gamla ökända former av ”social utrensning”, med minst 195 ouppklarade mord på hemlösa på bara 15 månader. För många brasilianer är det minst sagt magstarkt i ett land med en regering som betecknar sig som vänster.
Att protesterna tagit ordentlig fart under ”för-VM” i fotboll, Confederations Cup (genrepet inför nästa års stora VM-turnering), handlar därför både om taktik och symbolik. Den internationella uppmärksamheten understryker budskapet till regeringen: om försöken att sopa sociala och politiska problem under mattan fortsätter kommer protesterna bli ännu större under VM nästa år.
För det socialdemokratiska regeringspartiet PT är situationen ovan. När dess ledning i torsdags sade sig vilja delta demonstrationerna beskrevs det som en ”provokation” av arrangörerna, vilket visar hur PT gått från att uppfattas som de fattigas och förtrycktas parti, till att numera i första hand identifieras med regering och etablissemang.
Därmed inte sagt att alla politiker dras över en kam. Dilma Rousseffs popularitetssiffror ligger ännu över femtioprocentsstrecket, till skillnad från landets kongress som bara omkring en tiondel av befolkningen har förtroende för. Men det är knappast någon slump att 84 procent av deltagarna i veckans protester betecknat sig som partilösa.
Fram tills i går kunde Rousseff med viss trovärdighet hävda att de mer brutala polisinsatserna inte beordrats av henne, utan av lokala borgmästare och guvernörer. Hon har också kunnat ta åt sig äran av framsteg som gjorts under hennes och företrädaren Lula da Silvas maktinnehav: 30 miljoner brasilianer har tagit steget från fattigdom till lägre medelklass, vilket i praktiken innebär att en del av befolkningen som tidigare knappt hade mat för dagen nu kan köpa tvättmaskiner, mikrovågsugnar och persondatorer – om än ofta på kredit.
I början av sin tid vid makten sparkade Rousseff också en rad ministrar som misstänktes för korruption. Och hon har respekterat rättssystemet under den så kallade mensalãorättegången, i vilken en rad höga politiker ställts inför rätta för korruption.
Men samtidigt är Rousseff den ytterst ansvariga för den mångmiljardsatsning på prestigeprojekt inför VM och OS, som en del kritiker menar har lett till ökad korruption och ett gigantiskt slöseri med resurser.
Att generalisera om 800 000 enskilda människors motiv – särskilt när protesterna växer underifrån via sociala nätverk – är givetvis vanskligt. Men en gemensam nämnare tycks vara att de inte tänker acceptera en inbromsning av reformerna i Brasilien bara för att den politiska eliten vill visa upp en vacker VM- och OS-fasad.
Tvärtom verkar de flesta av demonstranterna förvänta sig mer jämlikhet: såväl ekonomisk sådan, i form av minskade klyftor (Brasilien är fortfarande ett av världens mest ojämlika länder), som politiskt i form av större möjligheter till demokratiskt deltagande och ett kraftigt ökat ansvarsutkrävande av korrupta och inkompetenta politiker.
Erik de la Reguera
Publicerat i DN:s digitala upplaga den 22 juni 2013.
