MEXICO CITY. 50 000 människor har fått sätta livet till i det brutala knarkkrig som skakar Mexiko. Inför presidentvalet på söndag hoppas många på en nygammal kraft för att få ett slut på blodbadet. Hemliga förhandlingar med maffian skulle kunna stoppa våldet – frågan är bara för hur länge.

En radio är påslagen inne i den lilla kvartersbutiken i södra Mexico City. Nyhetsuppläsaren redogör för dagens viktigaste händelser: tre poliser skjutna till döds på den internationella flygplatsen i Mexico City, en granatattack i delstaten Tamaulipas, en oidentifierad kropp hängd från en bro i staden Nuevo Laredo – och i staden Tlacojalpan har den kvinnliga borgmästaren kidnappats av maffian.

Den 29-årige ambulansföraren Mauricio Urrutia skakar trött på huvudet medan han betalar sin läsk.

– Det går inte att bekämpa brottsligheten så kompromisslöst som regeringen gjort de senaste åren. Våldet har bara förvärrats. Vi måste börja förhandla med maffiorna, säger han till DN.

I presidentvalet på söndag tänker Mauricio Urrutia därför rösta på Enrique Peña, en 45-årig före detta guvernör i delstaten Estado de Mexico som kandiderar för det gamla maktpartiet PRI. Samma parti som styrde landet med järnhand åren 1929–2000.

– Det var mindre våld då. Visst var PRI korrupt, men de visste i alla fall hur man höll saker och ting under kontroll, säger Mauricio Urrutia.

PRI:s auktoritära styre har kallats för den perfekta diktaturen av Nobelpristagaren i litteratur Mario Vargas Llosa. Bakom den putsade fasaden av fria val dolde sig ofta repression av oppositionella, censur och utbrett valfusk.

Men nu är partiet på väg att göra comeback. Enligt opinionsmätningarna leder Enrique Peña med mellan sex och arton procentenheter före vänsterkandidaten Andres Manuel López Obrador. På tredje plats ligger det regerande PAN:s kandidat Josefina Vázquez, som har haft svårt att distansera sig från den impopuläre presidenten Felipe Calderón.

Det krig mot maffian som Calderón deklarerade 2006 har hittills krävt fler än 50 000 dödsoffer – men utan att den organiserade brottsligheten försvagats nämnvärt. Ekonomin har samtidigt gått kräftgång. Omkring sju miljoner mexikanska ungdomar saknar i dag både arbete och studieplats, vilket i praktiken skapar en gigantisk arbetskraftsreserv för den organiserade brottsligheten.

Peña talar mycket om vikten av att skapa arbetstillfällen, vilket går hem hos många väljare. Men när han sedan hävdar att han också tänker bekämpa korruptionen och stärka rättsstaten tas det med en rejäl nypa salt – inte minst bland hans egna anhängare.

Nyligen efterlystes en före detta PRI-guvernör i USA för penningtvätt och samröre med maffian. Det är bara det senaste exemplet på en djupt rotad skrupelfrihet inom partiet, som paradoxalt nog kommit att ses som en tillgång av en del knarkkrigströtta väljare.

– Det är inte alls omöjligt att Peña på kort sikt kan få ned mordtalen genom att förhandla under bordet med maffiorna. Men andra brott, som utpressning och trafficking av kvinnor och barn, kommer inte att upphöra för det, säger Edgardo Buscaglia, forskare vid Columbia­universitetet i USA.

Han tror däremot inte att en sådan ”pax mafiosa” skulle bli långvarig.

– Regeringen i Mexiko har inte längre möjlighet att diktera villkoren, som på 1980- och 90-talen. I dag förfogar den organiserade brottsligheten över stora privat­arméer, vilket gör den till en jämställd och svårhanterad motpart, säger Buscaglia.

Att döma av Peñas facit från tiden som guvernör i delstaten Estado de Mexico (Mexico Citys ytterområden med cirka 15 miljoner invånare) är ingen mirakellösning i sikte. Antalet mord i delstaten minskade inte under hans tid vid makten. Maffior som Zetas och La Familia Michoacana etablerade sig. Och utpressning av affärsidkare ökade.

Även antalet försvunna och mördade kvinnor sköt i höjden.

I Tultitlan i Estado de Mexico möter jag Claudia Rojas, som har sökt efter sin sexåriga dotter sedan 2006, då flickan rövades bort av okända män.

– Från myndigheterna har vi fått liten eller ingen hjälp. Polisen vill ha mutor för minsta handtag. Och en gång ringde en av polismännens söner mig och sa att de hade våldtagit och torterat vår dotter – och att han ville ha 50 000 pesos (30 000 kronor)! berättar Claudia Rojas.

Enbart förra året ”försvann” 569 flickor och kvinnor i Peñas gamla delstat – ett av flera skäl till att många människorättsorganisationer misstror PRI-kandidaten. En annan viktig orsak är den stormning av samhället San Salvador Atenco som Peña beordrade för att slå ned en grupp protesterande småbönder 2006. Minst 20 kvinnor utsattes för grova sexuella övergrepp under insatsen. Peñas kommentar: hans poliser hade ”upprätthållit ordningen”.

Maria de la Luz på kvinnoorganisationen OCNF säger till DN:

– Vi är mycket oroade av det ointresse som Peña visar för kvinnors och flickors liv och hälsa. Ärligt talat vågar jag knappt tänka på vad som kan hända om han blir vald till president.

Erik de la Reguera

Fyra kandidater till posten

Enrique Peña, 45 år. Före detta guvernör i delstaten Estado de Mexico (Mexico Citys folktäta ytter­områden). Kandidat för partiet PRI, som satt vid makten i 71 år under 1900-talet. Lovar ökat stöd till landets fattiga.

Josefina Vázquez, 50 år. Regeringspartiet PAN:s kandidat och tidigare utbildningsminister. Konservativ i moralfrågor. Vill fortsätta offensiven mot maffian och stärka polisväsendet.

Gabriel Quadri, 57 år. Före detta företagare med utpräglat liberal profil. Är den enda av kandidaterna som förespråkar en legalisering av cannabis som ett sätt att bekämpa maffian. Anses ha nära band till den korrupta fackföreningsbossen Elba Esthér Gordillo.

Andres Manuel López Obrador, 59 år. Center-vänsterkandidat som tidigare varit borgmästare i Mexico City. Var en hårsmån från att segra i presidentvalet 2006. Vill satsa på infrastrukturprojekt för att skapa jobb och tillväxt.

Den sittande presidenten Felipe Calderón får enligt författningen inte ställa upp till omval.

Kriget mot knarkkartellerna har misslyckats hittills

Den konservative presidenten Felipe Calderón (PAN) gav 2006 order om att sätta in omkring 50 000 soldater i en landsomfattande offensiv mot den organiserade brottsligheten.

Sedan dess har flera höga ledare för de sju åtta stora maffiaorganisationerna i landet gripits eller dödats, men som helhet har inte den organiserade brottsligheten försvagats.

Mexikos försvarsminister tvingades tidigare i år erkänna att militären tvärtom förlorat kontrollen över delar av territoriet.

Antalet mord har mångdubblats och rapporter om allvarliga människorättsbrott har blivit vanliga. Fler än 50 000 människor har dödats sedan offensiven inleddes.

Anledningen är inte enbart militäroffensiven, utan också en allt värre konflikt i den undre världen. Två stora allianser av karteller, ledda av Sinaloakartellen och Zetas, strider om intäkter motsvarande omkring 140 miljarder kronor per år, som smugglingen över gränsen till USA tros vara värd.

—

Publicerat i DN den 27 juni 2012.

RIO DE JANEIRO. Världens storstäder ser nu ut att lämna sina respektive länder bakom sig på miljöområdet. Den något oväntade utvecklingen kan skönjas efter FN:s miljö- och hållbarhetskonferens i Rio de Janeiro, Rio+20.

Katia Silene står i gummistövlar med sopor upp till knäna. Svarta gamar flaxar upp kring henne när hon plockar upp plastflaskor från marken och torkar av dem med en trasa.

– Det är hårt arbete. Men betydligt bättre betalt än att jobba som hembiträde eller barnflicka, säger Katia, som är 38 år gammal och har tre barn att försörja.

En sötsur stank stiger från den stora, öppna soptippen. Rök från brinnande sophögar sticker i ögonen. Små moln av flugor driver runt mellan multnande matrester.

Några av de knöggliga petflaskorna som Katia lyfter upp ur leran kan ha sålts till deltagare vid FN-konferensen i Rio de Janeiro, som avslutades i går. Möjligen kan det ses som symboliskt, med tanke på hur få bindande överenskommelser som nåddes mellan världens länder. Men för Katia är varje flaska välkommen. Ett kilo petflaskor kan säljas för omkring två kronor till uppköpare. Hårdplast och papp ger något mindre betalt.

Bland de omkring 120 ”cartoneros” – frilansande sopsorterare – som går omkring på tippen har flera pannlampor på sig, eftersom de arbetat hela natten. De berättar historier om råttor stora som hundar och visar upp ärr som glasskärvor skurit i händer och fötter.

– Tummen föll nästan av en gång, säger den 61-årige José Luis Concepção och håller upp sin ärrade hand.

Han har arbetat här på tippen i 20 år. Och från kommunens sida har intresset för den återvinning han ägnat sig åt sällan varit särskilt stort. Samtidigt har mängder av växthusgaser stigit mot skyn.

Men nu är det av allt att döma på väg att förändras. Nyligen stängdes Latinamerikas största och mest ökända soptipp – Gramacho – i Rio de Janeiro. Stadens ledning har sagt att den tänker fortsätta på den inslagna vägen. Målet är att förvandla även de kvarvarande tipparna till moderna sopstationer.

Miljö- och hållbarhetsfrågor har blivit högprioriterade – och inte bara i Rio, utan i många städer i Latinamerika, Asien och Afrika på senare år. Delvis beror det på en växande medelklass som är mån om renare luft, mer grönområden och bättre sophantering. Men bland politikerna verkar också en genuin medvetenhet om just städernas utsatthet ha växt fram.

– Vi har inte tid att vänta längre. Det är i våra städer som klimatförändringarna och andra miljöproblem märks av först, sa Mexico Citys borgmästare Marcelo Ebrard vid konferensen i veckan.

Då satt världens regeringar i låsta förhandlingar, där protektionistiska agendor hela tiden fanns i bakgrunden. Slutdokumentet – som många miljöorganisationer beskriver som urvattnat – verkar ha färgats av de ekonomiska kristiderna.

Därför väckte det desto större uppmärksamhet när C40-gruppen – i vilken New York, Tokyo, Bogotá, Buenos Aires, Seoul och drygt ett femtiotal andra megastäder ingår – lade fram en ambitiös plan utanför mötessalarna.

Städerna i C40-gruppen siktar på att minska sina koldioxidutsläpp med över ett gigaton fram till 2030, vilket motsvarar Kanadas och Mexikos sammanlagda utsläpp.

– Initiativet är väldigt ambitiöst och troligen det mest spännande som vi sett här. Särskilt med tanke på att regeringarnas slutdokument blev så svagt, säger Lasse Gustavsson, naturvårdschef på Världs­naturfonden.

En rad andra samarbetsorgan för världens storstäder, som ICLEI, har också varit aktiva under mötet – inte minst för att hitta sätt att balansera sociala insatser och ekologisk hållbarhet. När Gramacho-soptippen stängdes i Rio de Janeiro blev till exempel 1 400 cartoneros av med sina jobb. De fick omkring 50 000 kronor per person i ersättning av staden. Men på den soptipp som DN besöker märks ändå en påtaglig oro inför framtiden.

– Jag vet inte vad jag skulle göra utan det här jobbet, säger Katia Silene.

Ändå finns det bättre förutsättningar i dag än på mycket länge att göra en klassresa i Brasilien. Inkomstklyftorna har minskat något och flera miljoner brasilianare har tagit steget in i en lägre medelklass. Allt fler kan köpa en egen bil, ett kylskåp, en mikrovågsugn och en dator.

Men även den utvecklingen leder till utmaningar för stadsplanerarna. I dag bor mer än hälften av världens befolkning i storstäder. Fram till 2050 väntas befolkningen öka med ytterligare mellan 2–3 miljarder människor. Risken för skenande miljöproblem, trafikkaos och växande slumområden är överhängande.

Erik de la Reguera

Enkät: Vad anser du om Rio+20?

Taís Gonzalez, 29, São Paulo, Brasilien
– Konferensen har varit ett bra tillfälle att göra folk medvetna om våra gemensamma problem. Jag är aktiv i Greenpeace och jag tror verkligen att vi står inför ett vägskäl i mänsklighetens historia – och att vi måste ändra vårt sätt att leva.

Davog Byrne, 24, Aghyaran, Nordirland
– Stämningen längs stränderna här i Rio de Janeiro har varit väldigt positiv, med tusentals människor och öppna seminarier. Jag tror i och för sig inte att det förändrar något i grunden. Men jag vill ändå vara optimist och tro på framtiden.

Publicerat i DN den 24 juni 2012.

MEXICO CITY. Paraguays vänsterpresident Fernando Lugo avsattes i fredags efter att ha ställts inför riksrätt i landets parlament. Processen gick extremt snabbt och en del av Lugos allierade i Sydamerika kallar den för en ”kupp” – något som kan leda till att den nya regeringen isoleras.

- I dag har vårt lands demokrati blivit allvarligt sargad. Jag fick i praktiken aldrig någon möjlighet att försvara mig, sade president Fernando Lugo efter avsättandet i fredags kväll.

Då hade Paraguays parlament genomfört en riksrätt mot honom på bara knappt ett dygn. Stämningen på gatorna var spänd och risken för våldsamheter stor, vilket troligen bidrog till att Lugo ändå ­accepterade domslutet.

Med bara ett knappt år kvar på mandatperioden tvingas han därmed lämna presidentposten. Men att riksrätten varit så summarisk har fått såväl Lugo som flera av hans vänsterallierade i Sydamerika att tala om en ”förtäckt statskupp”.

Den regionala stormakten Brasilien anser att processen varit ”oacceptabel”, medan Argentinas president Cristina Kirchner säger att hon ”inte tänker legitimera statskuppen i Paraguay”. Sydamerikas motsvarighet till EU, Unasur, skriver i ett uttalande att det hastiga avsättandet är ”ett hot mot demokratin”.

Bakgrunden är en polisinsats mot en grupp fattiga jordockupanter som urartade i förra veckan. Minst elva av ockupanterna och sex poliser dödades i sammandrabbningen.

Den ansvarige polischefen avskedades och senare även landets inrikesminister. Men kritiken mot presidenten fortsatte. Det tidigare statsbärande Coloradopartiet har drivit på för riksrätt och fått stöd av Lugos tidigare allianspartner, det liberala partiet.

Vicepresident Federico Franco – liberalernas ledare – har nu utsetts till ny president. Men om Unasur kommer fram till att riksrätten på något sätt bröt mot författningen, kan den nya regeringen snart finna sig utfryst.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 24 juni 2012.

I Paraguay firas inte midsommarafton – där räknas istället fredagen som ett slags midvinter. Och just nu blåser det minst sagt snålt kring landets demokratiskt valde vänsterpresident Fernando Lugo (som jag intervjuade strax före valet 2008).

Med mindre än ett år kvar på sin mandatperiod kämpar Lugo – en före detta befrielseteologisk biskop – för sitt politiska liv. Han menar själv att han är utsatt för ett kuppförsök. Och dramat riskerar i förlängningen att polarisera hela Sydamerika.

Bakgrunden är en urartad polisinsats mot en grupp småbönder i förra veckan, i vilken minst elva civila och sex poliser miste livet. Lugo har sedan dess låtit avskeda den ansvarige polischefen och landets inrikesminister. Men kritiken mot regeringen har tilltagit – och nu riskerar presidenten själv att förlora jobbet.

Lugo har ställts inför riksrätt i parlamentet. Sådana processer drar vanligen ut på tiden, men det är knappast en överdrift att påstå att processen den här gången varit extremt snabb. Enligt en tidtabell som offentliggjordes på torsdagen väntas domen komma redan klockan 16.30 lokal tid på fredagen. Om Lugo fälls måste han avgå med omedelbar verkan.

Den man som skulle träda in i hans ställe är vicepresident Federico Franco. Och som av en händelse är det han som nu verkar hålla presidentens öde i sin hand.

Under de fyra år som gått sedan valet har Lugo med nöd och näppe lyckats hålla ställningarna i kongressen genom en skakig allians med det liberala partiet, landets andra politiska kraft. Allt medan den tidigare diktatorn Stroessners gamla coloradoparti ansträngt sig för att undergräva Lugos ställning.

Men de senaste dagarna har presidentens parlamentariska stöd försvunnit nästan helt. Den avskedade inrikesministern var en liberal profil – och hans partiledare, vicepresident Franco, har nu valt att bryta alliansen med Lugo.

I bakgrunden finns ett politiskt rävspel. Franco väntas kandidera i nästa års presidentval och har behov av att positionera sig. Det kan man tycka vad man vill om – liksom om huruvida Lugo bör fällas för massakern eller ej – men det anmärkningsvärda i den nuvarande situationen är hur snabbt Lugo hamnat framför skranket. Utvecklingen följs noga i Sydamerika, där en rad presidenter uttryckt oro för att konstitutionen kan ha åsidosatts.

I stadgarna för Sydamerikas motsvarighet till EU, Unasur, finns en skrivelse om obligatoriska åtgärder (bland annat stängda gränser och diplomatisk utfrysning) vid en statskupp i något av medlemsländerna. Men frågan är om det det verkligen rör sig om ett försök till statskupp – eller bara ett avancerat politiskt spel inom författningens ramar. För att utvärdera saken och mana till dialog har Unasur skickat fem av medlemsländernas utrikesministrar till Paraguay.

Bolivias president Evo Morales talar redan om ett försök till statskupp, Ecuadors president Rafael Correa säger att rättsprocessen är ”absolut illegitim” och den regionala stormakten Brasiliens president Dilma Rousseff uppges ha skickat ett ”mycket kraftfullt budskap” med sin utrikesminister till Paraguay, eftersom hon anser att processen mot Lugo är ”oacceptabel”.

Dramat lär fortsätta under midsommarhelgen. Följ mitt twitterkonto för löpande uppdateringar om läget i Paraguay.

RIO DE JANEIRO. I dag inleds FN:s stora miljökonferens i Rio de Janeiro, Rio+20. Tiotusentals aktivister flockas i staden – men vid mötesborden växer frustrationen. Personer med insyn i förhandlingarna beskriver situationen som katastrofal.

– Jag hoppas att människorna den här gången ska förstå att tiden är på väg att rinna ut. I naturen finns allt vi behöver för att överleva. Men vi har också ett ansvar att förstöra så lite som möjligt, säger Daví Bepkauinkti till DN.

Han är ledare för kayapófolket i Amazonas regnskog och har rest till Rio de Janeiro för att protestera mot ett gigantiskt dammprojekt – Belo Monte – som kan ödelägga hans folks land.

En rad alternativa möten anordnas parallellt med själva toppmötet. Stränderna Flamengo och Copacabana myllrar av engagerade aktivister och färggranna installationer, det arrangeras seminarier som är öppna för allmänheten och i Rios hamn ligger Greenpeaces skepp ”Rainbow Warrior” för ankar. Kraven och agendorna är många.

Men den som vill ta sig mellan de olika eventen tvingas stå ut med stadens trafikkaos och bilköer – en konkret påminnelse om den fråga som ligger i botten för mötet: Hur kan mänskligheten leva på ett socialt och ekologiskt hållbart sätt under det kommande århundradet?

Sedan 1992, då den förra stora miljökonferensen hölls i Rio, har världens samlade koldioxidutsläpp ökat med 40 procent.

Befolkningen väntas växa med ytterligare 2–3 miljarder människor fram till år 2050.

De senaste veckorna har larmrapporter kommit om att Arktis isar smälter betydligt snabbare än befarat, att en rad ekosystemen kan kollapsa inom bara några generationer – kort sagt, att behov av samordnade åtgärder finns på en rad viktiga områden.

Men när mötet i dag inleds riskerar det att bli ett fiasko. Än en gång har det visat det sig vara svårt att nå överenskommelser.

– Läget i förhandlingarna är katastrofalt. Får vi inget bättre än den text som ligger på bordet nu, kommer vi i framtiden bara att få se mer fattigdom, mer konflikter, mer miljöförstöring. Det finns ingenting i texten som på allvar driver oss framåt, säger Världsnaturfondens naturvårdschef Lasse Gustavsson till DN.

Mötesdeltagarnas förhoppningar står till att statscheferna i sista stund ska kunna mangla fram en mer bindande avtalstext. Men att varken Barack Obama eller Angela Merkel åker till Rio de Janeiro gör uppgiften svår. I ekonomiska kristider är globala miljöåtaganden sällan högprioriterade.

– Obama agerar om möjligt än mer oansvarigt än George W Bush. USA blockerar mängder av förslag. Inte heller de stora tillväxtländerna som Kina och Indien tar sitt ansvar, säger Marcelo Furtado, general­sekreterare på Greenpeace Brasilien.

På ett område väntas ändå framsteg, ett avtal för att skydda världshavens biologiska mångfald uppges vara nära. Dessutom kan mötet bli starten för en process som formulerar nya globala hållbarhetsmål.

Men många av de 50 000 aktivisterna, representanterna för olika organisationer och företagarna som samlats i Rio de Janeiro hade hoppats på mer.

– Det ser ut som om det är ”plan b” som gäller, att vi andra får göra saker på egen hand. Och företag är ju bra på att vända problem till möjligheter, säger Fredrik Franke, hållbarhetschef på revisionsfirman PwC Sverige.

Tillsammans med tusentals and­ra näringslivsrepresentanter har han i veckan deltagit i seminarier om hållbar utveckling.

Allt fler företag har börjat intressera sig för idéer om ”grön ekonomi”, där marknadsekonomiska principer är tänkta att säkra en bättre miljö.

– Grundproblemet i dag är att vissa saker är felaktigt prissatta – eller inte alls. Det kostar inget att slänga saker, vatten har länge varit gratis, och skador på ekosystemen har inte prissatts, säger Fredrik Franke.

De som förespråkar ett sådant skifte till en grönare ekonomi menar att skador på ekosystemen måste märkas av i företagens räkenskaper – och att miljön då skulle förbättras. Men det kräver i förlängningen ett fungerande regelverk på global nivå. Och det är där som förhandlingarna strandar gång på gång.

Andra mötesdeltagare är dock skeptiska till att blanda in marknadsmekanismer.

– Att marknadsanpassa och privatisera naturen är inte lösningen. Vi tror mer på småskaliga och kollektiva lösningar, säger Carmen Blanco, vice ordförande i Latin­amerikagrupperna.

Nancy Iza, ledare för den andinska indianrörelsen CAOI, instämmer:

– Vi ser hellre att naturen ges rättigheter, på samma sätt som människan. Det kommer alltid att finnas de som vill exploatera Moder jord. Men vi kommer att fortsätta att organisera oss och försvara henne.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 20 juni 2012.

Videon här ovan blev startskottet på en rörelse som jag skriver om i måndagens DN – artikel – och som nu växt till en dynamisk folkrörelse: YoSoy132.

I morgon, tisdag, arrangerar de en debatt mellan tre av de fyra kandidaterna i Mexikos presidentval den 1 juli (Enrique Peña har tackat nej). Den kommer att sändas live över internet på bland annat yosoy132media.org. Checalo.