MEXICO CITY. ”Den blonda dödsängeln” Alfredo Astiz väntas inom kort dömas till livstids fängelse i Argentina för brott begångna under militärdiktaturen. Astiz har utpekats som ansvarig för svenskan Dagmar Hagelins försvinnande men vägrar erkänna någon skuld.

– Den här regeringen ar bara ute efter hämnd! Men det enda den kommer att lyckas med är att göra oss till martyrer! sa den förre marinlöjtnanten Alfredo Astiz i en rättssal i Buenos Aires i förra veckan.

Under två timmar stod den i dag 59-årige Astiz och visade upp diagram och talade oavbrutet under sin slutplädering i målet mot honom och 17 andra militärer och poliser.

Grånad men med samma klarblå ögon och det lite barnsliga ansikte som på 1970-talet gav honom öknamnet ”Den blonda dödsängeln”, förklarade han att han bara lytt order i ett ”krig” mot kommunismen.

I Frankrike är Astiz sedan länge dömd i sin frånvaro till livstids fängelse för morden på två nunnor. Nu talar det mesta för att han också kommer att dömas i sitt hemland.

Under diktaturen mördades och ”försvann” minst 13.000 människor i Argentina, enligt officiella siffror. Många var vänstersympatisörer. Andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Ett av offren var Dagmar Hagelin. Hennes fall finns inte med i den pågående rättegången, utan har brutits ut och ”står i kö”, förklarar Dagmar Hagelins far Ragnar Hagelin. Men familjen följer den pågående processen noga från Stockholm.

– I över trettio år har jag väntat på det här. Mannen som mördade min dotter ska nu äntligen ställas till svars, säger Ragnar Hagelin till DN.

Det var på morgonen den 27 januari 1977 som den 17-åriga Dagmar Hagelin åkte till förstaden El Palomar i Buenos Aires för att besöka sin vän Norma Burgos.

Det hon inte visste var att Burgos blivit gripen kvällen innan och att ett kommando nu befann sig i huset. Inget tyder på att Dagmar skulle ha varit aktiv i någon vänsterorganisation. Men det spelade mindre roll för militärerna.

När dörren öppnades stod en okänd man där. Dagmar stirrade rakt in i hans stålblå ögon och insåg snabbt vad som hade hänt. Försvinnanden och politiska mord hade blivit vanliga efter kuppen några månader tidigare. Så hon vände på klacken och sprang för sitt liv.

– Stanna! skrek mannen och drog sitt tjänstevapen.

Skottet brann av just som Dagmar var på vag att runda ett gathörn. Hon föll sårad till marken. Mannen som skjutit henne skulle senare identifieras som Alfredo Astiz.

Militärerna stoppade en taxi och lyfte in svenskan i bagageluckan, medan hon försökte göra motstånd. De tryckte igen luckan. Bilen körde i väg. Sedan dess är Dagmar Hagelin försvunnen.

Hennes far Ragnar Hagelin larmade snabbt den svenska ambassaden, men efter två veckor av resultatlös ”tyst diplomati” bestämde han sig för att ta historien till pressen. Det ledde till ökat opinionstryck, men militärjuntan förnekade in i det sista all kännedom.

I dag vet vi att Dagmar Hagelin fördes till Marinens mekaniska skola, ESMA, det mest ökända av alla underjordiska tortyrcenter.

Dit hade aven vännen Norma Burgos tagits. Och en dag träffades de båda vännerna helt kort. Dagmar Hagelin låg da fastkedjad vid en säng, med ett öppet sår över högra ögonbrynet. Håret var täckt av blod och ansiktet fullt av blåmärken. Inne på en toalett hittade Norma Burgos en blus som varit Dagmars.

– Jag sparade den. Här är beviset på att Dagmar var där, sa Norma Burgos när hon träffade Ragnar Hagelin flera år senare.

Överlevare från ESMA vittnar om hur de dagligen misshandlades med sparkar och slag, utsattes för elchocker, våldtogs och kränktes på de mest utstuderade vis. Döda brändes i krematorier. Andra injicerades med muskelavslappnande läkemedel och flögs ut over havet, där de kastades ned mot en säker död.

Övergreppen fortsatte i flera år. Och efter återgången till demokrati såg militärerna länge till att de var skyddade av amnestilagar.

Det var inte förrän 2003, då vänsterpresidenten Nestor Kirchner kom till makten, som rättsprocesser mot juntaledarna kunde inledas på allvar. Kirchners fru Cristina valdes till president 2007 och har fortsatt på den inslagna vägen.

– Argentina är i dag ett helt annat land än för trettio år sedan. Men de åtalade militärerna har svurit en blodsed. Så ärligt talat tror jag aldrig vi får veta exakt vad som hände med Dagmar, säger Ragnar Hagelin.

Dom i målet mot Alfredo Astiz väntas om en till två veckor.

Erik de la Reguera

Rättegång gynnar Kirchner

MEXICO CITY. Rättegångarna mot militärjuntans bödlar är en av orsakerna till att den sittande presidenten Cristina Kirchner är storfavorit i söndagens val. Under hennes tid vid makten har den tidigare så sköra demokratin i Argentina konsoliderats och rättsstaten stärkts.

– Sedan paret Kirchner kom till makten 2003 har människorättssituationen förbättrats avsevärt i Argentina. Slopandet av amnestilagarna krävde inte bara politisk vilja från regeringens sida, utan också en stark och självständig högsta domstol, vilket landet har igen lång tid framöver, säger Jose Miguel Vivanco, Amerikachef på människorättsorganisationen Human Rights Watch, till DN.

Han menar att rättsprocesserna har betydelse för hela Latinamerika.

– Rättegångarna mot ex-militärerna i Argentina och Chile, och till viss del även domen mot Perus expresident Fujimori, har satt igång en dominoeffekt i hela Latinamerika. Det är därför mycket mindre sannolikt med militärkupper i dag än tidigare, säger José Miguel Vivanco.

Men det var inte alltför länge sedan som militären fortfarande hade en avgörande roll i Argentina. De uniformerade fanns alltid med i bakgrunden, redo att återställa ”ordningen”, som de hade gjort vid så många tillfällen under 1900-talet.

Militärens allians med katolska kyrkan och den ekonomiska eliten ruckades visserligen något under Juan Peróns stormiga styre på 1940- och 50-talen. Den förre översten Perón lät sig inspireras av Mussolinis fascistiska Italien och gav arbetarklassen en plats i politiken de aldrig haft förut. Men till slut blev även han avsatt.

Två decennier senare var det Peróns sista fru, Isabel, som blev avsatt med våld, eftersom hon inte lyckats hantera de allt hårdare konflikterna mellan vänster- och högerfalangerna inom peronismen. Metoderna som militären använde sig av den här gången var de brutalast tänkbara. Män som Alfredo Astiz fick fria tyglar att utrota vänstersympatisörer, och inte sällan med amerikanska CIA:s välsignelse.

Det var inte förrän den ekonomiska krisen 2001 vände upp och ned på hela Argentinas politik som militärens roll avtog. Den etablerade politiska klassen försvann och vänsterperonisterna Nestor och Cristina Kirchner kom till makten. Ett av deras första initiativ var att riva upp amnestilagarna som så länge skyddat militärerna.

Resultatet? Ett ökat förtroende för demokratin i landet. I dag ser 66 procent av argentinarna demokrati som bästa tänkbara styrelseskick, jämfört med 58 procent för tio år sedan, enligt opinionsmätningen Latinobarómetro. Tillsammans med den starka ekonomin är det en förklaring till att Cristina Kirchner tros väljas om som president idag, söndag.

Erik de la Reguera

Minst 13 000 "försvann" - Dagmar Hagelin var en av dem

Enligt officiella uppgifter dödades eller ”försvann” minst 13 000 människor under militärdiktaturen i Argentina 1976–83. Rättegången som nu går mot sitt slut riktar in sig
på det som försiggick på Marinens mekaniska skola, ESMA, i Buenos Aires, där minst 5 000 personer torterades eller dödades.

Arton tidigare militärer och poliser står åtalade för att ha arbetat där. Den mest ökände av dem, marinlöjtnant
Alfredo Astiz, står åtalad för tortyr och mord på två franska nunnor och tre medlmmar av Mödrarna på Plaza de Mayo.

Trovärdiga uppgifter binder honom också till svenskan Dagmar Hagelins försvinnande. Hagelins fall kommer att tas
upp i en separat rättegång. Sedan rättegångarna mot militärjuntans förbrytare inleddes har minst ett trettiotal höga militärer och poliser dömts till fängelsestraff.

--
Publicerat i Dagens Nyheter den 23 oktober 2011 (länkar: Livstid väntar den blonda dödsängeln och Rättegången gynnar Kirchner).