TIERRA AMARILLA. Det arbetslag som överlevt under rasmassorna i San José-gruvan i drygt två månader var inte fulltaligt – en person saknades. DN har träffat den trettiofjärde gruvarbetaren: säkerhetsansvarige William Ordenes, som oroligt följer räddningsinsatsen.

Samhället Tierra Amarilla ligger mitt ute i Atacamaöknen, omgivet av sandiga berg och bara en knapp timme från San José-gruvan. Många här jobbar som gruvarbetare eller som druvplockare.

Tegelhus löper längs gatorna och i ett av dem sitter William Ordenes, hans sambo Daniela Villegas och deras fyraårige son Edison och ser på de extra nyhetssändningarna.

Både hopp och oro lyser i William Ordenes ansikte. För i själva verket skulle även han ha varit där i gruvan när raset kom.

– Jag hade lovat att jobba extra den dagen. Men jag var så trött efter arbetspasset dagen före, jag försov mig, säger han lite skamset.

När han vaknade och fick höra att det inträffat en olycka drabbades han av svåra skuldkänslor.

– Jag kände att jag borde ha varit där med mina kamrater. Och jag mådde illa, hade en sprängande huvudvärk, ångest och kunde inte sova på mer än två veckor. Inte förr-än jag fick höra att de var vid liv – ja, när den där lappen kom upp från underjorden – kände jag mig lite bättre, säger William Ordenes.

Nu är han arbetslös. Detsamma gäller för de övriga 300 tidigare anställda vid gruvan. Efter veckor av protester har de till slut lyckats få sina sista månadslöner utbetalda.

William Ordenes uppgift i gruvan var att bedöma säkerheten på de platser där hans pass arbetade. Han tror inte att han hade kunnat göra så mycket för att förebygga olyckan, då raset inträffade ovanför platsen där arbetet pågick.

Men han säger sig ändå förstå varför de anhöriga nu har bestämt sig för att stämma gruvbolaget för bristande säkerhetsåtgärder.

– För några år sedan inträffade ett annat stort ras i en av San Estebans gruvor. Men rutinerna förbättrades inte. I San José-gruvan hade vi praktiskt taget dagligen stenblock som lossnade och föll ned från taket. Självklart påtalade jag och många andra det för ledningen, men det gjordes mycket lite eller inga förbättringar.

Familjen Ordenes vet att gruvolyckor inte är något nytt. Men sedan olyckan i San José-gruvan inträffade har minst arton undermåliga gruvor stängts av regeringen och säkerhetskraven höjts. Det gläder många – inte minst William Ordenes far Jaime.

– Jo, jag har ju själv jobbat i gruvorna i trettio år och vet hur farligt det kan vara, säger han.

Erik de la Reguera

Gruvarbetarna ska upp i dag

SAN JOSÉ-GRUVAN. Vid gruvan i norra Chile pågick sent på tisdagskvällen de sista förberedelserna inför räddningsoperationen. Man hoppades att arbetet med att hissa upp den första gruvarbetaren skulle börja vid midnatt svensk tid.

Chiles president Sebastian Piñera kom i helikopter till gruvan sent på kvällen svensk tid.

– Det har varit en lång resa, och varken de instängda arbetarna eller Chiles folk kommer att vara desamma efter den här dagen, sa Piñera i ett kort anförande.

Ett massivt pressuppbåd befann sig på plats vid gruvan, där de 33 gruvarbetarna suttit instängda på 688 meters djup sedan den 5 augusti. Nervositeten var påtaglig bland de anhöriga, som gjorde så gott de kunde för att förbereda sig inför att ta emot sina nära och kära.

Bakom avspärrningar tronade hisskorgen ”Fenix”, som har gjort flera framgångsrika testkörningar sedan det långa evakueringsschaktet blev klart.

Men en rad riskfyllda moment återstod. Först skulle en räddningsledare och en eller flera sjukvårdare firas ned i schaktet för att undersöka gruvarbetarnas hälsotillstånd och ge dem de sista instruktionerna. Sedan var tanken att förse de 33 männen med bälten av samma typ som astronauter använder för att man skulle kunna följa deras hälsotillstånd i realtid.

Oro fanns för att någon skulle gripas av panik, ett dramatiskt blodtrycksfall eller på annat sätt insjukna under den svindlande färden upp. Fallhöjden i schaktet är fyra gånger så stor som från Kaknästornets topp i Stockholm.

De 33 var indelade i tre grupper: först skulle de starkaste få lämna gruvan, sedan de sjukliga och sist de moraliska ledarna.

Förutom Piñera uppgavs även Bolivias president Evo Morales vara på väg dit, då en av arbetarna är boliviansk medborgare.

De 33 männen har fått medieträning för att kunna hantera anstormningen av journalister, men flera har uppgett att de helst vill ha några dagar i fred med sina familjer innan de börjar ge intervjuer.

Erik de la Reguera

Blev instängda den 5 augusti

5 augusti Enorma mängder sten och bråte rasar ned på olika nivåer i San Joségruvan, där guld, koppar och brons utvinns. 33 gruvarbetare rapporteras saknade.

22 augusti En sonderingsborr kommer upp med en lapp där det står ”Vi lever och mår bra alla 33, här i skyddsrummet”. Det visar sig att männen tagit skydd på 688 meters djup och lyckats överleva på små reservransoner under drygt två veckors tid.

9 oktober En av de tre borrmaskiner som arbetat med att borra evakueringsschakt blir klar. Jubel utbryter bland de anhöriga, som tältat i två månader utanför gruvan.

11 oktober Efter att ha förstärkts med 56 meter stålrör anses evakueringsschaktet redo att användas. Hissburen ”Fenix” gör flera framgångsrika testkörningar och datum för räddningsinsatsen sätts till i dag.

Publicerat i Dagens Nyheter den 19 oktober 2010.