SAN JOSÉ-GRUVAN. För de 33 gruvarbetare som sitter instängda djupt nere i San José-gruvan i Chile har nu nedräkningen börjat. Om allt går bra kan de första vara fria på onsdag. Men bland de anhöriga är nervositeten och oron stor.

Efter en stjärnklar natt drar gryningen in över Atacamaöknen. De sandiga gulbruna bergen och kullarna träder långsamt fram ur dunklet. Det är kyligt, sjok av dimma hänger över det karga landskapet och i tältstaden utanför San José-gruvan har Lilliette Ramirez just vaknat.

Hon sitter på en stol bredvid sitt tält och äter frukost: pulverkaffe och en ostsmörgås. En bit bort sprakar en öppen eld.

– Jag är så trött, men jag måste vara stark. Det har varit två enormt tunga månader. Nu kanske det bara är en eller ett par dagar kvar. Men ärligt talat väller oron och ångesten upp inom mig, samtidigt som jag så klart också känner mycket hopp, säger Lilliette Ramirez.

Hennes man Mario Gomez är en av de 33 gruvarbetare som suttit fast under rasmassorna i gruvan sedan den 5 augusti. Nu på onsdag är det tänkt att han ska få friheten åter.

– Så sent som i går talade jag med Mario genom en videolänk. Han är så lugn, trots allt som hänt! De försöker hålla modet uppe där nere genom att spela domino och annat. Han såg faktiskt ut att må relativt bra, säger Lilliette Ramirez och stryker en tår ur ögonvrån.

– Mario har inte sagt något om några stora bråk till mig. Men det är klart att det har varit en del meningsskiljaktigheter, det vore väl nästan konstigt annars, säger hon.

Runt omkring börjar tältstaden vakna. Det är måndag morgon och nyheten har just kommit om att arbetet med att förstärka evakueringsschaktet med stålrör är färdigt. Den stora Fenixburen hissas kort därefter ned 610 av de 624 meter som schaktet mäter. Testet uppges ha gått bra och medan förberedelserna pågår vid schaktet gör de anhöriga så gott de kan för att ställa in sig mentalt på att återse sina nära och kära.

– Klart man måste göra sig fin, säger Maria Segovia, som sitter och sminkar sig under ett uppspänt plastskynke.

Hennes bror Dario Segovia är en av de instängda gruvarbetarna. Maria svär tyst över att det nu är så mycket folk i köerna till de få kollektiva duscharna.

– I dag har jag bara kunnat skölja av mig i den där baljan, säger hon och pekar mot ett litet vattenkar.

Strax därefter får hon besök av en av de skyldiga till att kön till duscharna blivit längre: en journalist från Uruguays television.

Området kring gruvan har de senaste dagarna förvandlats till en gigantisk camping för journalister. Av de cirka 2 000 människor som tältar här tros åtminstone 1 500 vara mediefolk.

Maria samlar kraft och ler brett mot tv-journalisten. Innan hon går i väg till direktsändningen säger hon till mig:

– Man måste orka. Det är viktigt att världen får veta hur våra släktingar och andra chilenska gruvarbetare har det.

Erik de la Reguera

Riskerna som återstår

En rad faror återstår innan de 33 gruvarbetarna kan bli fria.

- Risk för ras. Evakueringsschaktet har förstärkts med cirka 50 meter stålrör, men det är oklart om det är tillräckligt för att undvika fler ras. Under måndagskvällen väntades därför flera testkörningar med hisskorgen ”Fenix”.

- Arbetarnas hälsotillstånd. Många av arbetarna är utmattade efter drygt två månader i skyddsrummet. Hisskorgen kan börja rotera och det finns därför risk för bland annat yrsel, blodtrycksfall och illamående.

- Mentala faktorer. Konflikter mellan arbetarna – som den om ordningen i vilken de ska lämna gruvan – skulle potentiellt kunna orsaka stora risker i slutskedet av räddningsinsatsen.

Konflikter börjar komma upp till ytan

SAN JOSÉ-GRUVAN. Bilden av de 33 instängda gruvarbetarna som solidariska och storsinta har de senaste dagarna blivit lite kantstött, sedan uppgifter om viss oenighet och bråk börjat läcka ut.

När de första videobilderna och vittnesmålen från de 33 gruvarbetarnas skyddsrum 688 meter under jord nådde världens medier för en dryg månad sedan, talades det mycket om gemensamma möten och beslut, tolerans för olikheter och samarbete för det gemensammas bästa.

Arbetarna gav intryck av att vara en närmast fläckfri demokratisk enhet, där individerna var solidariska och ansvarstagande.

Men den bilden – som förefaller ha varit medvetet frammanad av myndigheterna, möjligen som ett sätt att skydda arbetarna – har de senaste dagarna fått nyanseras något.

I helgen läckte uppgifter ut om en konflikt som uppstod kort efter att arbetarna återfått kontakten med jordytan. Fem av de 33 männen var tidigare anställda av ett annat, mindre företag än de övriga, och de utmanade arbetspassets ledare, topografen Luis Urzúa.

De fem dissidenterna förklarade att de inte tänkte sitta med korslagda armar i väntan på räddning.

Det var bara sedan chefen för deras företag beordrat dem per radio att stå tillbaka som de gick med på att sluta upp med försöken att ta sig ut ur gruvan på egen hand.

De senaste dagarna har en ny konflikt uppstått om vilken ordning som arbetarna ska lämna gruvan. Gruvarbetarna hade tidigare kommit överens om en turordning, men nu har den kastats över ända av myndigheternas egna planer.

Landets hälsominister sa häromdagen att flera av arbetarna har erbjudit sig att bli siste man ur gruvan. Av solidaritet med de övriga, påstod han.

Men enligt den brittiska tidningen The Guardians utsände handlar dispyten lika mycket om att den som lämnar gruvan som siste man troligen hamnar i Guinness rekordbok som den som varit instängd i en gruva längst tid.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 12 oktober 2010.