MEXICO CITY. Det kan ta mer än fyra månader att undsätta de 33 gruvarbetare som sitter fångade under rasmassorna i San Joségruvan i Chile. På måndagen började mat och vatten försiktigt hissas ned till deras skyddsrum på 688 meters djup.
”Kära Lily, jag mår bra. Vår familj kommer att återförenas och leva lyckliga för all framtid. Jag älskar dig.” Så skrev den 65-årige gruvarbetaren Mario Gomez i ett brev till sin fru i söndags medan en borr närmade sig det skyddsrum där han och 32 andra gruvarbetare tålmodigt väntade på hjälp.
I 17 dagar och lika många nätter hade de lyckats hålla sig vid liv under rasmassorna, tack vare förnödenheterna i skyddsrummet och det vatten som droppade från taket.
När borren några timmar senare kom upp till ytan igen satt Mario Gomez brev fastsatt på den. Där fanns också ett meddelande skrivet med röd penna på ett blad från ett anteckningsblock: ”Vi är vid liv i skyddsrummet! De 33.”
Livstecknet var det första som kommit ur djupen sedan raset den 5 augusti. Det utbröt genast jubel bland de anhöriga och i huvudstaden Santiago började bilister tuta i eufori, medan mängder av människor tog sig ut på gator och torg för att vifta med chilenska flaggor.
– Jag har aldrig känt mig så stolt över att vara chilenare, sade Chiles president Sebastian Piñera, som föreföll påtagligt lättad.
Räddningsarbetet fortsätter, men mycket återstår innan gruvarbetarna kan återförenas med sina familjer. Tunneln som leder ned i gruvan har rasat på flera ställen och enligt experter kommer det att ta minst ett år att röja väg i den. Även ventilationsschakten är blockerade.
För att undsätta de 33 arbetarna har man därför valt att försöka borra hål direkt från ytan och ned till skyddsrummet. Även denna metod kommer dock att ta lång tid.
Det första borrhål som nått fram mäter bara 10 centimeter i diameter. På måndagen väntades små förpackningar med mat, vatten och andra förnödenheter firas ned genom det till de nödställda.
Planen är att nu borra ett större hål – cirka 66 centimeter i diameter – som arbetarna ska kunna hissas upp genom. Detta sägs kunna dröja upp till 120 dagar, eftersom man till varje pris vill undvika ytterligare ras.
Medan den stora borren arbetar sig ned 15 meter om dagen, måste de nödställda därför börja ställa in sig på att tillbringa julen i skyddsrummet. Det har lett till en ny oro – den för deras mentala hälsa.
Räddningsledningens förhoppning är att videobilder och röstkommunikation med anhöriga ska göra månaderna i skyddsrummet uthärdliga. En liten videokamera hissades på söndagen ned genom hålet och bilderna från den visade ett tiotal män som vinkade i dunklet.
Många anhöriga satt uppe hela natten i väntan på fler livstecken.
– Vi har inte sovit någonting. De sade att det kanske skulle komma fler bilder, sade Carolina Godoy, en av de anhöriga som samlats vid ingången till guld- och koppargruvan i Atacamaöknen i går.
Hennes och de andras väntan har av allt att döma bara börjat.
Erik de la Reguera
Publicerad i Dagens Nyheter den 24 augusti 2010.
