Monthly Archive: december 2009

MEXICO CITY. När Bolivia går till presidentval på söndag är den sittande presidenten, aymaraindianen Evo Morales, storfavorit till segern. Men i takt med att hans parti MAS stärker greppet om makten blir också de inneboende motsättningarna i Morales ”etnosocialistiska” politiska projekt tydligare.

För tio år sedan hade en indian vid makten i Bolivia varit något närmast otänkbart. Än märkligare hade det varit att påstå att en kokaodlare skulle kunna bli vald till president. Då, på senhösten 1999, ledde exgeneralen (och förre diktatorn) Hugo Banzer en skoningslös jakt på kokaodlande indianer i djungeldalgången Chapare i Bolivia. Denna ”maffia”, som USA:s ambassadör kallade småbönderna, anklagades för att smutsa ned Bolivias namn och vara kokainkartellernas förlängda arm.

Men när det i morgon, söndag, hålls val i landet är situationen den omvända. Kokabusken – som i tusentals år varit en medicinalväxt för Andernas urfolk – har fått grundlagsskydd, indianbefolkningen är för första gången i Bolivias historia den drivande kraften i landets politik, och kokaodlarnas ledare Evo Morales kommer troligen att bli omvald som president, fyra år efter att han sveptes till makten i 2000-talets största valskräll i Latinamerika.

Oppositionen förefaller samtidigt vara splittrad och på reträtt efter flera år av hård politisk konfrontation.

Den främste utmanaren, högerpolitikern Manfred Reyes Villa, står anklagad för att ha försnillat pengar under sin tid som guvernör i provinsen Cochabamba och hans parhäst, Leopoldo Fernández, utreds för delaktighet i en massaker på Moralessympatisörer 2007.

I stort sett alla opinionsundersökningar ger Evo Morales mer än 50 procent av väljarsympatierna, medan Reyes Villa hamnar på någonstans mellan 20 och 30 procent. En seger för den sittande presidenten verkar därför närmast oundviklig. Hans socialistiska parti MAS siktar på att ta två tredjedelar av platserna i den ”plurinationella församlingen”, som parlamentet kallas i den nya författning som godkändes av väljarna tidigare i år.

Med två tredjedelars majoritet i senat och underhus skulle Morales få fria händer att omsätta författningens ordalydelser till realpolitik, vilket han vill göra genom att stifta ett hundratal lagar. Men det öppnar också för konflikter inom det egna partiet.

Den breda koalition av folkrörelser som ryms inom MAS består av såväl socialister, som mer traditionalistiska indianrörelser. De har hittills kommit överens eftersom Evo Morales fokuserat på att genomföra välfärdsreformer, som en folkpension och ekonomiskt stöd till fattiga föräldrar som skickar sina barn till skolan.

Men i bakgrunden växer en konflikt om vilken utvecklingsmodell som landet ska gå mot. Gruvnäringen är, tillsammans med naturgasutvinningen, den viktigaste motorn för tillväxten, och socialisterna vill gärna bygga ut den. Liksom på andra håll i Latinamerika är dock stora delar av indianrörelsen skeptiskt inställd till gruvor och värnar hellre miljön och ”Pachamama”, Moder jord.

Även Morales hjärtefråga, kokaodlingen, riskerar att leda till nya konflikter.

Sedan 2005, då Morales kom till makten har kokabuskarna ökat i omfattning i Bolivia och enligt FN-organet UNODC går en ansenlig del av bladen till kokainproduktion. Men med sina kärntrupper i kokans mecka, Chapare, varken kan eller vill Evo Morales gå hårt fram mot odlarna.

Erik de la Reguera

Guide: Bolivia är Sydamerikas fattigaste land

Urfolken (främst aymara- och quechuatalande indianer) utgör omkring 60 procent av de nio miljoner invånarna i Bolivia, som är Sydamerikas fattigaste land.

I många år dominerades boliviansk politik av ättlingar till europeiska bosättare, vilka till största delen bor i den östra delen av landet. Sedan aymaraindianen Evo Morales kom till makten 2005 har dock landets politik förändrats i grunden.

De konflikter som uppstått har varit nära att leda till inbördeskrig.

Samtidigt har andelen bolivianer som säger sig föredra demokrati framför diktatur ökat från 49 till 68 procent, enligt opinionsinstitutet Latinobarometro, vilket sannolikt beror på att delar av indianbefolkningen för första gången känner sig representerad i maktens korridorer.

Publicerad i Dagens Nyheter den 5 december 2009.

Tre huvudlinjer finns i de diplomatiska reaktionerna på söndagens omstridda val i Honduras.

a) Erkännande av valet
I denna grupp finns de liberala och konservativa regeringarna i USA, Kanada, Peru, Colombia (vars president Álvaro Uribe sade att valet var ”fritt från valfusk och omöjligt att invända mot”), Costa Rica (som menar att en fortsatt utfrysning av Honduras skulle kunna orsaka skador ”stora som en ny orkan Mitch) och Panama.

b) Fördömande av valet
Hit hör vänsterregeringarna i Venezuela, Argentina, Chile, Paraguay,Bolivia, Ecuador, Kuba och en rad andra länder.

c) Erkänner inte valet, men ignorerar det inte heller
Denna linje är ett försök till en kompromiss som lanserats av Spaniens regering och som nu också verkar få stöd av Brasilien. Tanken är att omvärlden ska erkänna Porfirio Lobo i utbyte mot en rad eftergifter från hans sida. Bland annat ett erkännande av OAS rätt att agera för att lösa krisen (vilket Michelletti vägrade). Även El Salvador och Mexiko antyder att de går på denna linje. Dessa länders förhoppning är sannolikt att Obamaadministrationen ska lockas svänga tillbaka mot en lite tuffare linje.

IDEA-chefen i Mexiko förklarade detta på ett pegagogisk sätt igår i Aristeguis talkshow (som sänds i annars bleka CNN en Español). Mer finns också att läsa i La Jornada.

Noterar för övrigt att Carl Bildt inte har skrivit ett ord om Honduras på sin blogg. Det kanske är svårt att bestämma sig. Eller så är han helt enkelt inte särskilt intresserad av den största diplomatiska krisen i Latinamerika på åratal.