HOUSTON. På tisdag ska Christer Fuglesang göra sin andra resa ut i rymden. Han ska bland annat utföra en rymdpromenad med en 800 kilo tung ammoniaktank i famnen. DN fick en exklusiv intervju mitt under slutförberedelserna.
När DN får en pratstund med den svenske astronauten på ett kafé i Houston har han just avslutat det sista genrepet i den stora Nasabassäng som används för att simulera rymdpromenadernas tyngdlöshet.
– Modellen i bassängen är väldigt lik rymdstationen ISS och genrepet gick bra. Nu känns det att vi är redo att göra det här, säger Christer Fuglesang medan han sippar på sitt kaffe. Han har tillbringat hela dagen under vatten i en rymddräkt med specialgjorda tyngder på benen och utfört mängder av komplicerade manövrar som var och en måste gå rätt till. Men ändå ger han inte intryck av att vara trött. Än mindre nervös.
– Det är andra gången för mig nu och självklart är det en fördel att jag vet vad jag kan förvänta mig. Men jag är också medveten om att det är viktigt att inte bli nonchalant, säger Christer Fuglesang.
Natten till den 10 december 2006 blev han historisk när han som förste svensk lämnade atmosfären ombord på en rymdfärja. Många i Sverige följde storögt hans rymdpromenader utanför Internationella rymdstationen ISS, fyrtio mil över jordytan.
När det nu är dags på nytt har Christer Fuglesang fått ett uppdrag som han själv med ett leende beskriver som ”lite mindre spektakulärt” än förra gången.
– Jag är ”loadmaster”, kanske packmästare på svenska, vilket innebär att jag har ansvar för att allt kommer ur rymdfärjan och placeras på rätt ställe på rymdstationen, säger han.
Det kan låta trivialt, men det är många saker att hålla reda på och en miss kan ställa till det rejält för dem som stannar kvar på rymdstationen.
Men det blir också minst en, kanske två, rymdpromenader för svensken, då han i rymddräkt ska utföra olika uppgifter på rymdstationens utsida. Den mest komplicerade av dessa är när han ska lotsa en 800 kilo tung ammoniaktank genom tyngdlösheten enbart med sina händer.
– Så väldigt svårt att flytta den är det inte. Men när tanken väl har kommit i rörelse gäller det att styra den rätt så att den inte börjar rotera, säger han och visar med utsträckta armar hur det är tänkt att han ska manövrera den stora tanken.
– Jag kommer att stå längst ut på en lång robotarm som styrs inifrån rymdstationen, berättar han.
Är det inte farligt?
– Det är klart att det finns risker förknippade med det. Jag kör in fötterna i en speciellt utformad ställning på robotarmen, men medan vi rör oss finns ändå risken att jag halkar loss. Det är inte en stor risk, men den finns där, säger Fuglesang, som för säkerhets skull kommer att ha en livlina kopplad till sig.
Ett annat orosmoment är att några droppar av den flytande ammoniaken, som används som kylvätska, läcker ut och fastnar på rymddräkten. Väl inne i rymdstationen skulle det kunna orsaka en farlig situation om ammoniaken kommer i kontakt med luften och förvandlas till giftig gas.
– För att undvika det har vi särskilda mätinstrument i luftslussen. Vi släpper in lite luft i slussen och mäter om någon gas bildas. Om så är fallet pumpas luften ut i rymden och sedan får vi vänta tills resten av ammoniaken torkat bort, säger Christer Fuglesang.
De största riskerna är annars förknippade med rymdfärjans start och landning.
En incident 2003 ledde till att rymdfärjan ”Columbia” exploderade och att sju astronauter omkom.
– Så är det i det här jobbet. Det får man inte bli frustrerad över, då har man valt fel yrke, förklarar Christer Fuglesang lugnt.
– Enligt Nasas statistik är det större risk än en på hundra att en rymdfärd slutar i katastrof. Det vet jag så klart, men det är en abstrakt siffra som är svår att förhålla sig till, lägger han till.
Men när du väl sitter där i färjan under nedräkningen, går det inte en massa oroliga tankar genom huvudet då?
– Nej, man ser snarare fram emot det som ska hända – att man äntligen är på väg! Det är nog betydligt värre att sitta utanför och se på, säger Christer Fuglesang.
Han kommer att ha fem män och en kvinna vid sin sida på ”Discovery”. Alla besättningsmedlemmarna har sina specifika uppgifter, men samarbetet måste fungera och tanken är att de ska kunna täcka upp för varandra i nödsituationer.
Christer Fuglesang beskriver sina astronautkolleger som ”mycket professionella”, men antyder också att det inte har varit helt lätt att som svensk bli accepterad i en grupp med enbart amerikaner.
– Befälhavaren Frederick Sturckow hade aldrig tidigare fört befäl över en icke-amerikan, så han var lite skeptisk till mig i början. Men han verkar ha blivit positivt överraskad, säger Christer Fuglesang med ett skratt.
– Jag tror att det var när han och jag anordnade en seglingsutflykt tillsammans med de andra som det lossnade ordentligt. Sen dess har det inte varit några problem, säger han.
Svenskheten är ett ständigt återkommande tema för denne 52-åring med delvis norskt påbrå som bott 13 år i Houston. Med i packningen på rymdfärden har han bland annat en dalahäst och en djurgårdsflagga.
– Ja, det är klart att det är viktigt. Men jag tillhör dem som tror att man kan vara flera saker samtidigt. Svensk, norsk och europé, säger han.
Från rymden kommer han bland annat att ha radiokontakt med Sätraskolan i Stockholm och försöka spela korrespondensschack med DN:s läsare.
– Om jag kan vara en förebild för unga är jag naturligtvis glad. Jag försöker bara göra mitt jobb så gott jag kan, säger han.
Med största sannolikhet kommer det inte att bli några fler rymdfärder för Christer Fuglesang efter den här. Rymdfärjorna tas ur drift 2010 och sedan väntar ett uppehåll på fyra år innan de nya ”Orion”-farkosterna tas i drift. Men han vill inte lämna rymden bakom sig helt och hållet.
– Jag skulle gärna vara med och utveckla det europeiska rymdprogrammet med ESA. Självklart ska Europa vara med och delta vid utforskandet av Mars, säger Christer Fuglesang innan han lämnar kaféet och kisar upp mot Texassolen.
Erik de la Reguera
DN 2009-08-23
