CIUDAD JUÁREZ. Kriget i Mexikos undre värld visar inga tecken på att avta. Hittills i år har fler än 3 200 dödsoffer krävts i uppgörelser mellan rivaliserande brottskarteller. Allra värst är situationen i Ciudad Juárez, en stad vid gränsen till USA där fem maffiamord äger rum dagligen. Omkring 10.000 militärer och federala poliser har kallats in för att få stopp på våldsspiralen, men den bara fortsätter. Nu hotar rättsstatens definitiva sammanbrott.
Solen gassar från en klarblå himmel när advokaten och småbarnspappan Arturo Escobedo kommer ut från sitt radhus i Ciudad Juárez. Han går över gatan, sätter sig i sin röda Cadillac och gör sig redo att köra tillbaka till jobbet efter att ha ätit lunch med sin familj.
Just som han ska vrida om nyckeln i tändlåset dyker en man upp vid sidorutan med en pistol i handen. Ett skott går av, så ännu ett. Och ett till. Sammanlagt sex skott avlossas, tills torpeden försäkrat sig om att den ymnigt blödande advokaten inte längre kan undgå döden. Mördaren sätter sig i en bil som lugnt rullar i väg.
En halvtimme senare är gatan full av snurrande blåljus och uniformer. Ett femtiotal militärer har spärrat av gatstumpen, rättsläkare lutar sig över kroppen i framsätet på Cadillacen och vi journalister står och spanar vid avspärrningarna.
Scenen är så vanlig att få förbipasserande höjer på ögonbrynen: den här dagen mördas ytterligare nio människor i Ciudad Juárez. Tillvägagångssättet är detsamma i samtliga fall.
I denna stad av Stockholms storlek har fler än 1.060 människor dödats i maffiauppgörelser hittills i år. Offren skjuts ned på öppen gata eller kidnappas och torteras till döds, deras händer och fötter hittas avhuggna, och ibland sågas även huvuden av. Bredvid de mänskliga resterna ligger lappar med namnen på dem som står näst i tur.
Polis och militär verkar stå maktlösa inför våldsvågen. Det var inte så Mexikos president Felipe Calderón hade tänkt sig det när han kom till makten 2006.
Han hade en vision: militären skulle sättas in i kampen mot maffian, så att myndigheterna skulle få tid att reformera de genomkorrupta poliskårerna. Det skulle nog inte bli lätt, men Calderón såg chansen att bli ihågkommen som den som högg av maffians tentakler innan de hunnit koppla strypgrepp på staten.
Till en början gick det bra. Omkring 40 000 soldater kommenderades ut i landet, en rad höga maffiabossar lämnades ut till USA och militären tog kontroll över områden där maffian tidigare kunnat muta sig till straffrihet.
Men när en kartell fick problem var en annan genast redo att stiga in. Intäkter på sammanlagt omkring 100 miljarder kronor stod på spel för den som dominerade de mexikanska smugglingsrutterna till USA. Snart rasade ett krig mellan två stora allianser av drogsyndikat, den ena ledd av Sinaloakartellen och den andra av Gulfkartellen och Juárezkartellen.Våldsbrotten sköt i höjden.
Förra året begicks 5.300 maffiamord i Mexiko – en fördubbling mot året innan. Och under första halvåret i år har 3.200 människoliv krävts.
Regeringen hävdar att våldsvågen visar att maffian befinner sig i dödsryckningar. Men allt fler civila drabbas och i kongressvalet den 5 juli fick Calderón och hans konservativa parti PAN underkänt av väljarna. Samtidigt gick det gamla maktpartiet PRI framåt och blev största parti i kongressen.
Slagen i kriget utkämpas över hela landet, men den hetaste fronten finns i Ciudad Juárez. Denna gränsstad, ett stenkast från El Paso i Texas, är ovärderlig för kartellerna på grund av det massiva genomflödet av illegala droger. Miljardintäkter står på spel.
Mördarna är ofta unga killar från förorterna som ser en möjlighet till status och snabba pengar. I maquiladoras, de sammansättningsfabriker som blivit vanliga efter att det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta trädde i kraft 1994, ligger snittlönen på runt 400 kronor per vecka.
Inom drogindustrin kan man tjäna betydligt bättre.
– Mellan 1.000 och 2.000 pesos (600–1.200 kronor) får man för att döda någon. Lite mer om det är ett högriskjobb, säger Juan Manuel Candela, som fram till nyligen var medlem i det kriminella gänget Barrio Azteca.
Gängen rekryterar sina medlemmar i de dammiga, fattiga förstäderna, där Barrio Azteca håller i den lokala drogförsäljningen och fungerar som fotsoldater när Juárezkartellen ska försvara sig mot angripare.
Många av Juan Manuel Candelas vänner har fått sätta livet till under de senaste årens blodiga krig.
– De som ger order är”La Linea”, den inre klicken i Juárezkartellen. Där finns det politiker, advokater, företagare och före detta poliser, säger Juan Manuel Candela.
Samtidigt har militären i praktiken tagit makten i staden för att få bukt med våldet. Det finns fortfarande en borgmästare i Ciudad Juárez, men de stora strategiska besluten tas av militären i samråd med polisledningen.
Omkring 7.500 soldater och 2.500 federala poliser har kallats in för att bekämpa maffian, en närvaro som är högst påtaglig på gator och torg. President Calderón ser militärens metoder som en modell för framtiden. ”Ciudad Juárez är spjutspetsen i kriget mot den organiserade brottsligheten”, förklarade han i maj i år.
Men trots det fortsätter antalet mord bara att öka.
– Förklaringen är enkel: alla resurser satsas på att ha mycket personal ute på gatorna, men maffian lär sig snabbt att ta sig runt det. Nu använder de sig av pistoler i stället för automatvapen, eftersom de är lättare att gömma i militärkontrollerna, säger Héctor Gonzalez Mocken, ordförande i Ciudad Juárez advokatsamfund.
Samtidigt är underrättelsearbetet undermåligt.
– Det finns bara femton mordutredare från den federala polisen i hela Ciudad Juárez. Så i brist på välunderbyggda underrättelser gör armén räder i fattiga områden, arresterar folk godtyckligt, placerar ut droger som ”bevis” och torterar fram erkännanden.
– Rättsstaten existerar inte längre här. Sjutton advokater har mördats på lika många månader. Inga misstänkta gärningsmän har gripits och chefsåklagaren i staden menar att vi får skylla oss själva om vi försvarar misstänkta narkotikahandlare, säger González Mocken.
Utvecklingen väcker oro i USA på grund av risken att våldet ska sprida sig över gränsen. Amerikanska försvarsanalytiker har börjat tala om Ciudad Juárez som ”Bagh-
dad on the border”.
Det är en befogad oro. De mexikanska drogkartellerna har de senaste åren etablerat sig som ledande i distributionsledet i USA. Mexikanerna har upprättat underjordiska grossistcentraler i Phoenix, Atlanta och andra större städer, deras hantlangare – kriminella gäng som Barrio Azteca – agerar på båda sidor om gränsen och minst 90 procent av vapnen som används i Mexiko tros vara köpta i USA.
Men än så länge råder vapenvila norr om Río Grande. Calderóns militarisering av brottsbekämpningen får uppbackning i Washington, där den amerikanska kongressen nyligen gav klartecken för ett militärt och ekonomiskt stödpaket kallat Mérida-initiativet, som är värt omkring 400 miljoner dollar per år.
Inte alla är dock övertygade om fördelarna med att använda militär för brottsbekämpning. Människorättsorganisationer hävdar att arméns metoder påminner mer om kalla krigets gerillabekämpningsmanualer än om traditionellt polisarbete.
På en trottoar i centrala Ciudad Juárez möter jag sjuttonårige Alejandro Ruiz.
Han råkade ut för en av militärens razzior tidigare i år.
Det var i mitten av mars. Kylan som hållit sitt järngrepp om staden var på väg att ge vika och Alejandro Ruiz hade satt sig ned bredvid sina föräldrars gatustånd.
De är utumí-indianer och försörjer sig på att sälja sina enkla hantverk till turister.
Han vet inte om det var hans mörka hudfärg, ålder, enkla kläder eller kanske bara det faktum att han satt på en gatsten som gjorde att soldaterna valde ut honom. Men när deras bil stannade till fanns det inte mycket tid till att tänka.
– De klev fram, tog tag i mig och en kompis och släpade i väg oss, slog oss, sparkade oss och tryckte ned våra huvuden på bilgolvet. Min mamma försökte stoppa dem, men de höll fast henne, berättar han.
Bilen körde snabbt ut ur staden och efter en stund trädde soldaterna på Alejandro en ögonbindel. Sedan dröjde det ytterligare några minuter innan bilen stannade.
– Vi fördes ut på en gårdsplan och så in i ett hus med ett stort vardagsrum. Där på golvet låg en massa halvnakna män i olika åldrar, de var säkert 30–35 stycken. Vi tvingades ta av oss allt utom underkläderna och lägga oss ned med huvudena inåt i en av ringarna av kroppar.
Alejandro lyckades få en skymt av omgivningen, trots ögonbindeln. En teve stod på ett bord längre in i rummet och männen som vaktade fångarna var civilklädda.
– De hade cowboyboots och jeans på sig, av det lilla jag kunde se. Jag hörde någon av dem säga att de fick betalt för att vara där.
Sedan började tortyren. Med stora platta basebollträn misshandlades Alejandros rygg och skinkor. En plastpåse snördes fast kring hans huvud under fem minuter tills han nästan kvävdes.
Elchocker skälvde genom hans kropp och brände sår i huden på magen, sår som fortfarande inte läkt färdigt när vi träffas.
– Hela tiden frågade de om vi sålde droger och var vi hade dem gömda, berättar Alejandro.
Men eftersom han aldrig varit inblandad i narkotikahandel visste han inte vad han skulle säga. Det spelade ingen roll att han skrek, tortyren bara fortsatte.
– Då och då fick någon av torterarna ett infall, som när vi alla tvingades sjunga gamla mexikanska slagdängor. Den som inte sjöng högt gavs elchocker med ett slags påk.Till slut, efter två dygn av tortyr på ett kallt golv kom någon och drog i väg Alejandro och hans vän.
De fick sätta på sig sina kläder, fördes på nytt iväg av militärer och kastades till slut av i centrala Ciudad Juárez.
Alejandros pappa hade gått till en radiostation och berättat att hans bortförde son hade epilepsi och att han kunde dö utan sina mediciner. Familjen tror att det var därför han släpptes, men de vet inte säkert.
Alejandro berättar hetsigt om det som hänt, han är rädd och ser sig om hela tiden. Militärerna sade att de skulle döda honom om han någonsin vittnade.
Omkring 4.000 personer har gripits sedan militären tog över kontrollen i Ciudad Juárez för drygt ett år sedan. Det är den officiella siffran. Många fler, som Alejandro Ruiz, har aldrig registrerats eftersom de inte ens blivit delgivna någon misstanke om brott.
– Militärens standardmetoder vid förhör är just elchocker, plastpåse över huvudet och misshandel med basebollträ, säger Gustavo de la Rosa, som arbetar på delstaten Chihuahuas människorättskommission och som har dokumenterat hundratals fall av tortyr.
En rad ”försvinnanden” av personer ska också ha ägt rum, enligt enskilda organisationer.
Det rör sig om personer som grips av soldater och sedan aldrig dyker upp igen.
Militärledningen i Ciudad Juárez hävdar att dessa brott utförts av kriminella gäng som klär sig i uniformer. I de fall då övergrepp faktiskt har begåtts är det, enligt militären, uteslutande en följd av enskilda soldaters felsteg.
De ansvariga för sådana ”felsteg” ställs inför rätta i militärdomstolar. Men såväl Human Rights Watch som Amnesty International har kritiserat att insynen i dessa militärdomstolar är närmast obefintlig.
Kritiken drunknar dock lätt i den dagliga rapporteringen om det ena mer bestialiska mordet efter det andra i Mexikos undre värld.
För kriget, det bara fortsätter.
Erik de la Reguera
Publicerad i Dagens Nyheter den 26 juli 2009.
