BUENOS AIRES. Den historiska uppgörelse som nåddes på fredagskvällen mellan de trätande länderna i norra Sydamerika förefaller ha räddat freden, åtminstone för tillfället. På sikt riskerar dock grundorsakerna till konflikten att på nytt konfrontera USA-vänliga Colombia med de socialistiska presidenterna i Venezuela och Ecuador.
På sikt riskerar dock grundorsakerna till konflikten att på nytt konfrontera USA-vänliga Colombia med de socialistiska presidenterna i Venezuela och Ecuador.
När Latinamerikas ledare samlades till krismötet i Santo Domingo i fredags kväll var de väl medvetna om att miljoner oroliga tittare följde deras debatt i direktsändning. Den inledande heta ordväxlingen övergick därför snart i ett förbluffande "lyckligt" slut.
Colombia bad om ursäkt för attacken mot ett gerillaläger på ecuadoriansk mark för en vecka sedan, landet lovade att det inte skulle upprepas och presidenterna skakade symboliskt hand, allt medan jubel och kramkalas utbröt bland de församlade dignitärerna.
Slutet gott, allting gott, alltså? Knappast. Uppgörelsen innebär att krigshotet avvärjts för tillfället och att ett första steg tas mot normaliserade relationer mellan Ecuador och Colombia.
Men det avgörande problemet återstår att lösa: den porösa gränsen mellan länderna, som Farc-gerillan utnyttjar i kriget mot den colombianska staten. Detta djungelområde har alltid varit svårt att övervaka och är sedan flera år ett av Farc:s starkaste fästen.
Ecuadors president Rafael Correa sade nyligen att hans land inte gränsar till Colombia i norr, utan till Farc. Men medan president Correa hävdar att Farc-gerillan är Colombias problem, anklagar den colombianska regeringen honom för att ge gerillan en fristad på ecuadoriansk mark.
Den bristen på förtroende kommer att ta tid att reparera och på sikt kan det också leda till nya och än allvarligare kriser.
En starkt bidragande orsak till fredagens helomvändning var att den annars så polemiske Hugo Chávez anlade en försoningsfull ton under debatten.
Inför tv-publiken manade han sina kollegor till besinning, föll ut i uppsluppen sång och hävdade att problemet egentligen inte var Colombia, utan att dess allierade USA försöker införa sin doktrin om preventiv krigsföring på kontinenten.
Colombias president Álvaro Uribe spelade med i de vänskapliga tongångarna, men fortsatte samtidigt hävda Colombias rätt att - enligt den så kallade självförsvarsprincipen - angripa gerillaläger i grannländer.
Det kan i förlängningen leda till en direkt konfrontation med just Hugo Chávez, då mycket talar för att Farc-läger finns även på den venezuelanska sidan gränsen.
Samtidigt är det osäkert hur Farc kommer att reagera på förlusten av två av dess högsta ledare på bara en vecka: först Raúl Reyes och nu senast Ivan Ríos. Hittills har gerillan manat till lugn och ett fångutbyte, men i takt med att den pressas allt mer, samtidigt som president Uribe inte visar tecken på förhandlingsvilja, kan de hårdföra falangerna i Farc vinna övertaget.
Det i sin tur riskerar att dra in grannländerna i konflikten på nytt, då Farc numera tonat ned sin marxist-leninism och i stället sällat sig till Chávez "2000-talets socialism" och drömmen om ett starkt, integrerat Sydamerika.
Erik de la Reguera
DN 2008-03-09
