...är att Coca-Cola är en riktig hit mot tårgas. Bättre än vinäger.
I skrivande stund pågår veritabla gatustrider i centrala Oaxaca. Jag hör smällarna ända hit, där jag sitter på mitt hotell. Klockan är strax efter åtta på lördagskvällen lokal tid.
Men det började lugnt. Vid tretiden på eftermiddagen kom paraplyorganisationen APPO:s stora demonstration fram till de centrala delarna av staden. Där, bakom taggtråden, väntade tungt beväpnad federal polis. Det var för en knapp månad sedan som polisen drev bort aktivisterna med våld från det stora zocalotorget och sedan dess har de uniformerade ockuperat centrum. Oaxaca, som annars är en lugn stad i kolonialstil, går knappt att känna igen.
Demonstranternas plan var att omringa torget och att sedan belägra poliserna i 48 timmar för att på så sätt pressa delstatsguvernören att avgå. Det hela var tänkt att vara en icke-våldsaktion, åtminstone sa ledningen det.
Till en början verkade planen fungera. Folkmassan omringade torget, hela tiden med ett kvarter mellan sig och närmaste polisbarrikad.
Men efter någon timme började folk gå hem och leden tunnades ut. De som stannade var framförallt unga grabbar och tjejer. En del av dem drog kundvagnar fulla med stenar och molotovcoctails.
Några äldre personer försökte hålla aktivisterna lugna, men när en polis på ett tak slängde småsten mot kidsen blev stämningen upphetsad. Jag såg inte exakt vad som hände sen, men några minuter efter klockan 17 hördes flera höga knallar då aktivister sköt fyrverkerier som varningssignaler.
Strax därefter möttes jag av ett vitt rökmoln som steg från närmaste korsning. Eileen Truax, en journalist som jobbar för den spanskspråkiga Los Angeles-tidningen La Opinion, plockade upp sin gasmask och räckte mig sin snusnäsduk. Vi duckade och tog oss igenom röken så gott det gick. Ögonen tårades och det stack i näsa och mun. Tårgas.
En bit bort stod en maskerad kille med en Coca-Cola-flaska och förrättade en märklig typ av nattvard. Vi var flera som stod i kö för att doppa händerna i den mirakulösa vätskan som tar bort klådan och sticket ur ögonen. Always Coca-Cola.
Efter det bestämde jag och Eileen oss för att vi sett tillräckligt och gick och satte oss på en restaurang ett par kvarter bort. Medan smällarna från gatustriderna fortsatte käkade jag en Club Sandwich med servett i knät.
Nu är jag alltså tillbaka på hotellet. Men smällarna fortsätter. Enligt medieuppgifter har poliserna rört sig framåt och jagar aktivisterna längs gatorna. Flera personer uppges ha skadats. Barrikader har satts i brand.
Men jag har inte berättat det läskigaste än.
I går (fredag) mötte jag Cesar Mateus, presstalesman för APPO. Jag ville bli akrediterad som journalist, så att inte nån ung spoling skulle få för sig nåt i demonstrationen.
Cesar Mateus sa att det inte var några problem, men att de behövde ett litet foto för att kunna göra press-brickan. Vi bestämde att vi skulle ses klockan sex på kvällen utanför kyrkan Santo Domingo, där APPO haft sitt högkvarter sedan de kördes bort från centrum.
När jag kom till mötesplatsen var inte Cesar där. Efter en timmes väntan ringde jag honom. Han sa att han satt i ett möte och frågade om det var okej om vi ordnade det där på morgonen därefter (dvs i dag). Visst, sa jag.
I morse gick jag upp tidigt för att åka och träffa Cesar Mateus. Men när jag slog upp den lokala morgontidningen ser jag en stor bild på honom och texten "försvunnen". Okända maskerade och beväpnade män kidnappade Cesar Mateus utanför Santo Domingo-kyrkan vid halvniotiden i går kväll. Bara nån timme efter det att jag lämnade platsen.
Vid middagstid i dag framkom det att Cesan Mateus befinner sig i ett fängelse i delstaten. Han uppges vara svårt medtagen efter att ha blivit misshandlad och torterad. Att Cesar Mateus enligt polisen misstänks för kidnappning, misshandel och väpnat rån förefaller därför vara en svart ironi.
