Måndag. Jag står mitt i folkhavet på det stora zocalotorget i Mexico City och ser socialdemokraten Andres Manuel Lopez Obrador svära presidenteden i snålblåsten. Vintern har kommit till Mexico City, men nordanvinden har inte avskräckt de hundratusentals som trängs på det stora torget.
Bredvid mig står Maria Isabel Camacho och hennes son Daniel. De har rest in till centrum från förorten Nezahualcoyoth för att visa sitt stöd för Obrador.
- Han är de fattigas president. Därför stödjer vi honom, säger Maria Isabel och ger sin son en värmande kram.
Maria Isabel är hemmafru och hennes man arbetar i en textilfabrik. De tillhör med andra ord López Obradors kärnväljare, den stora grupp som i Sverige ibland klumpas ihop som "LO-kollektivet".
"Jag lovar och svär att försvara republiken..." ekar López Obradors röst över Zocalon.
Det hela känns lite konstigt. Åtminstone för någon som just anlänt från ett kallt land i norra Europa. Trots allt så vann ju inte López Obrador valet i juli. Eller hur? "Nja", säger hans anhängare, "valet stals av den kristna högern".
Den karismatiske Andres Manuel Lopez Obrador är en politiker som är svår att förstå sig på, ofta full av motsägelser. Å ena sidan förkastar han valresultatet, hävdar att han bestulits på segern och att samtliga demokratiska institutioner (inklusive valmyndigheten och valtribunalen) är genomruttna.
Å andra sidan vill han fortsätta arbeta inom dessa institutioner.
Han säger att han är landets "legitime president" och att hans skuggkabinett nu ska lägga fram lagförslag baserade på hans, minst sagt, luddiga valplattform, som innehåller en ekonomisk politik baserad på basal keynesiansk teori: "höj inkomsterna för dem som tjänar minst så ökar efterfrågan och tillväxten tar fart".
Det låter ju bra. Men när man ställer frågan hur han ska höja de fattigas disponibla inkomster får man nästan alltid luddiga eller klassiskt populistiska svar ("mer statliga subventioner på el, vatten, livsmedel" etc). Och naturligtvis ska det ske utan att höja några skatter eller avgifter. Pengarna finns liksom bara där. Señor Obrador är kompis med alla.
Hans "ministrar" säger att idén om ett skuggkabinett fått inspiration från Norge. Inget fel med det.
Men till skillnad från den norska oppositionen hävdar "El Peje", som han kallas i folkmun, att han tagits ifrån segern genom valfusk. Det är en rätt allvarligt anklagelse.
Han har dock svårt att konkretisera i exakt vad valfusket bestod. Den mest konkreta oegentligheten var att sittande presidenten Fox flera gånger under valrörelsen gav sitt stöd till segrande högermannen Felipe Calderon, något som är förbjudet enligt mexikansk lag. Valtribunalen noterade också detta i sitt domslut, men menade att det inte var tillräckligt för att underkänna valet.
När Lopez Obrador, som har stort stöd bland arbetare och låginkomsttagare, dömer ut instutionerna är risken stor att folk helt tappar förtroendet för demokratin, och det i ett land där politikerföraktet - ofta med rätta - redan nått extrema nivåer.
Problemet är bara att hans uttalanden förvärrar den konflikt som nu hotar att slita Mexiko i tu. Och det finns andra krafter som väntar i bakgrunden. Inte minst bruna sådana.
Så vad ska man tro om Lopez Obrador, denne karismatiske politiker med de stora orden och gesterna? Tja, man får väl vänta och se, han har varit uträknad förr.
Det är dock inte oväsentligt att Lopez Obrador representerar den del av vänsterpartiet PRD som ändå har en folkrörelseförankring. Den andra strömningen leds av Jesus Ortega, som när han var senator 2001 gjorde upp med PRI och PAN om att inte rösta igenom San Andres-avtalen och därmed skapade det dödläge i fredsförhandlingarna med zapatisterna som fortfarande råder. Han vill helst bli av med de mer radikala delarna av partiet och förvandla PRD till ett mittenparti dominerat av karriärpolitiker och tjänstemän. Men så länge López Obrador har vind i seglen lär han inte få gehör för de tankegångarna.
Nog om partipolitik. Nu blir det Oaxaca.
