BEIRUT. Det vilar en stickande sötaktig stank över de bostadsområden i södra Beirut som drabbats hårdast av de israeliska bombningarna. Sjuvåningshus efter sjuvåningshus i ett flera kvadratkilometer stort område har raserats helt eller delvis. Ingen vet hur många som ligger begravda under rasmassorna.
Det ser ut som en förödande jordbävning har drabbat sektor sju, en del av det stora område som utgör Beiruts södra förorter. Inte ett enda av det tjugotal husen i området har skonats.
Här bodde tiotusentals män, kvinnor och barn, de flesta fattiga arbetarfamiljer som sökt sig till huvudstaden i hopp om en bättre framtid. Men nu har de flytt eller övergivits begravda i bråten.
Annons:
Ingen räddningsinsats pågår. Det är helt enkelt för farligt. Israeliskt stridsflyg attackerade området senast natten före vårt besök. Och de bombar igen när vi har åkt, senare under söndagen.
Det knastrar under skorna av krossat glas. Stålbalkar och elledningar hänger och dinglar i de märkligaste vinklar och i utbrända butikslokaler skymtar förvridna stolar och bord.
Vi tvingas hoppa mellan betongblock som slungats i väg när hela sidor av husen slitits loss och kollapsat. Lägenheter vars väggar försvunnit öppnar sig som dockskåp.
Jag kliver över en dammig madrass som rasat ned från någon våning. Bredvid ligger ett mjukisdjur. En panda.
Vi är ett hundratal journalister som blivit hastigt inbjudna av en talesman för Hizbollah för att få en förevisning av området. Det är en morbid och skrämmande uppvisning i propaganda. Från en stor lastbil med stora högtalare spelas kampsånger som manar till stordåd mot fienden. Tonerna ekar mellan de krokiga huskropparna.
I mitten av området låg tidigare Hizbollahs högkvarter i södra Beirut. En radiostation och ett vårdcenter fanns i den närmast förintade byggnaden. Kanske befann sig också representanter för organisationens militära gren där.
I brinnande krig är det lätt att glömma att Hizbollah i många år varit en av landets största arbetsgivare och fungerat som en stat i staten, med över 250.000 fattiga som var beroende av dess motsvarighet till socialbidrag.
Nu är det krigsretoriken som gäller för Hizbollah. En talesman, Hussein Nablousi, håller det vanliga brandtalet. Men han vägrar visa oss det andra område som bombades natten till söndagen. Utan förklaring.
Några av alla de människor som bodde i husen i Sektor sju har tagit sig till Chahrouriskolan i det lugnare östra Beirut. Där på skolgården i stadsdelen Achrakieh sitter Suzan Eid och hennes familj och väntar i skuggan. Hon kom till Beirut från Bekaadalen för ett år sedan, när hennes man fick ett jobb som säkerhetsvakt på ett företag.
-Vi gömde oss i källaren när de började bomba. Jag var så rädd att jag skakade. Jag ville inte att något skulle hända mina barn, berättar hon.
Efter tre skräckfyllda dagar och nätter bestämde sig familjen för att fly, utan att veta vart. När de kom till fram hit till skolan var alla salar redan fulla. Suzan Eid och hennes familj fick sova på madrasser på skolgården.
I stort sett alla statliga skolor i västra och östra Beirut har upplåtits för de tiotusentals flyktingar som strömmar från de drabbade förorterna och södra Libanon. Resurserna är knappa. Det råder brist på mat, vatten och mediciner.
På väg ut från Chahrouriskolan möter vi Jan Egeland, FN:s chef för humanitära insatser. Han är på besök för att se hur hjälparbetet går.
-Det här är ett krig i vilket civilbefolkningen får betala det högsta priset. Jag har sett många, många hemlösa barn under mitt besök här, säger han medan han går mot en av skolbyggnaderna.
Tidigare under dagen har han besökt han den demolerade Sektor sju i södra Beirut.
-Det är en otrolig förödelse. Som jag ser det är det ingen tvekan om att Israels reaktion är oproportionerlig, de begår klara brott mot internationell rätt, säger Jan Egeland innan han rusar vidare.
Erik Gustafsson
Publicerat i DN den 24/7 2006.
