TRIPOLIS. Trots att norra Libanon hittills har klarat sig relativt lindrigt undan de israeliska stridsflygens missiler är rädslan påtaglig bland de libaneser DN talar med. Många packar sina väskor och är på väg att ge sig av. Men det finns också de som har fastnat halvvägs - i ett politiskt och mänskligt ingenmansland.
Vid gränsövergången Aboudiye sitter Samiha Sabbam på en plaststol och gråter tyst medan ett av hennes barn leker vid hennes fötter. Deras flykt började för några dagar sedan, när Samihas familj lämnade hemmet i södra Beiruts förorter. Då hade bomberna redan börjat falla i kvarteren runt omkring dem. Och någon dag efter det att de gett sig i väg fick Samiha Sabbam reda på att också hennes hus träffats i en attack.
De fortsatte norrut med bil för att om möjligt korsa gränsen till Syrien i norr. Men när de kom fram visade det sig att flykten varit förgäves.
-Vi har inte några pass. De släpper inte förbi oss, säger hon.
Nu vet hon inte alls vart hon ska ta vägen. Och hon är inte ensam i sin belägenhet. Trots att många av de palestinska flyktingarna bott en hel generation i Libanon, vägras de flesta av dem medborgarskap och därmed id-handlingar av myndigheterna. Regeringen är rädd för vad som skulle kunna hända med den sköra maktbalansen mellan olika folkgrupper i landet om den politiska kraft som de hundratusentals flyktingarna de facto redan är också skulle formaliseras.
Det är därför Samiha sitter här i 35-gradig värme, i skuggan av ett vitt plasttak. Hon får mat och vatten av hjälporganisationen Röda halvmånen, som har satt upp ett tillfälligt flyktingläger för det trettiotal palestinska familjer som fastnat i Aboudiye.
I hamnstaden Tripolis är det en lugn dag på jobbet för Fatina Taleb. Hon studerar företagsekonomi och arbetar extra på ett hotell i staden, men sedan en dryg vecka har turistsäsongen upphört. När israeliskt flyg för några dagar sedan bombade en arméförläggning utanför Tripolis gav sig de sista kvardröjande turisterna av. På vägen ned från gränsen passerar man de utbrända resterna av förläggningen - en kuslig påminnelse om hur snabbt det kan gå från lugn till fullständig förödelse i krig.
- I dag har vi bara sexton av våra 116 rum belagda. Det är väldigt lite. För ett par veckor sedan var det fullt här, säger hon.
Med bara ett år kvar på ekonomutbildningen tar det emot att ge sig av, säger hon. Men visst har hon tankar på att lämna landet.
- Det kommer bara att bli värre, för ingen av ledarna tänker ge sig.
Jag har släkt i Abu Dhabi, så kanske kan jag ta mig dit, säger Fatina Taleb.
Bredvid står hennes vän Marmar Helou, som står sysslolös i receptionen.
- Alla här blir rädda när vi hör de israeliska jetplanen. De sveper över staden flera gånger per dag och ibland ser man dem också. Så fort jag hör minsta smäll tror jag att det är en bomb, säger Marmar Helou.
Hennes man är polis och har kallats in för att tjänstgöra i Beirut. Marmar har inte hjärta att lämna honom.
- Men jag kan inte sova om nätterna. Oron för min femåriga dotter och för min man håller mig vaken, säger hon.
Erik Gustafsson
DN 2006-07-22
