”Ultranationalists are being encouraged by the ruling party”

Ultranationalism – encouraged by the authorities – represents a growing threat to human rights in Burma/Myanmar, says Debbie Stothard, general secretary of the International Federation of Human Rights (FIDH). Discrimination against minorities remains a serious problem.   Debbie Stothard is the founder of ALTSEAN-Burma and general secretary of FIDH. For many years, she has been… Continue reading

Och det svenska biståndet går till… Sverige!

En femtedel av biståndsbudgeten går i år till att finansiera flyktingmottagande – och mer ska det bli, enligt statsminister Stefan Löfven (S). Kritiken växer inom svenska hjälporganisationer. – Sverige är nu det i särklass största mottagarlandet av svenskt bistånd. Det finns något absurt i det, säger Magnus Walan, Diakonia. Inbördeskrigen i Syrien, Afghanistan och Irak, och… Continue reading

”Vi ser talibaner på gatorna”

Talibangerillan har intagit i stort sett hela Kunduz, en strategiskt belägen stad i norra Afghanistan. – Vi hör skottlossning hela tiden och kan se talibanerna på gatorna, säger Obiadullah Faqir, chef på Svenska Afghanistankommittéen i Kunduz. Offensiven mot Kunduz, en provinshuvudstad med 140 000 invånare, inleddes på måndagsmorgonen och tycks ha tagit regeringsstyrkorna på sängen…. Continue reading

Gáspar Miklós Tamás: ”This is post-fascism”

Gáspár Miklós Tamás (b. 1948) is one of Hungary’s most prominent intellectuals and an important political voice in Europe. Trained as a philosopher and author of numerous books and articles, he was a leading dissident in the 1980s.  Today he calls himself a Marxist and is very critical of Hungary’s Prime Minister Viktor Orbán and… Continue reading

Utestängda – av Europas nationalister

TOVARNIK/BUDAPEST. Taggtrådsstängsel byggs och flyktingar skyfflas runt mellan länder som brickor i ett politiskt spel. En spricka växer inom Europeiska unionen. Arbetet Globals utsända har varit på båda sidor av den ungerska gränsen. Emen sitter på en dammig filt i skuggan av ett träd i småstaden Tovarnik i Kroatien, där världens kanske längsta busskö ringlar… Continue reading

Här räddas de på Dödens hav

DN PÅ ”DÖDENS HAV”. Fler än 2.000 människor har drunknat i Medelhavet hittills i år. Senast i onsdags miste omkring 200 livet. DN:s Erik de la Reguera och Nicklas Thegerström har som första svenska journalister fått följa med räddningsfartyget ”Phoenix” i de farliga vattnen utanför Libyens kust. – Följ mitt finger, säger räddningsledaren ­Marco Cauchi och… Continue reading

”El Chapo” är ingen vanlig utbrytarkung

Kommentar. En vecka efter den spektakulära rymningen från högsäkerhetsfängelset El Altiplano gäckar maffiabossen Joaquin “El Chapo” Guzman ännu Mexikos myndigheter. Nu växer misstankarna om att det bakom utbrytningen döljer sig betydligt mer än en kilometerlång tunnel. Det finns något hypnotiskt över bilderna från övervakningskameran. Den lite korpulente 58-åringen går fram och tillbaka i sin cell… Continue reading

”Strukturer ändras inte över en natt”

”Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia” står det i presentationen på hennes Twitterkonto. Efter lång kamp mot auktoritära normer bor journalisten och aktivisten Hana al-Khamri i Stockholm och driver den kulturpolitiska mötesplatsen Jeminitiska salongen.

– Jag behövde min fars skriftliga tillstånd för att få lämna landet. Men han var inte road av idén. Efter hårda förhandlingar gick han med på att låta mig resa, men bara om min bror följde med. Först vägrade jag, men så insåg jag att det var enda chansen att få åka, säger Hana al-Khamri och smuttar på sitt kaffe.

Vi sitter på ett konditori vid Skanstull, och Hana al-Khamri talar snabbt och intensivt. Utanför fönstret är den svenska vintern en skarp kontrast till det hon berättar om födelselandet Jemen och uppväxten i Saudiarabien – ett land hon kallar ”en könsbaserad apartheidstat”.

Pappan var gästarbetare från Jemen. Familjen konservativ. För Hana al-Khamri var det omöjligt att studera på universitet i Saudiarabien, eftersom hon var dotter till en migrantarbetare. Men sedan barndomen hade hon skrivit, läst, tyckt. Och mot alla odds lyckades hon som 19-åring tjata till sig en praktikplats på tidningen al-Madina.

– Jag hamnade på kvinnodesken, där bara kvinnor jobbade. Efter hårt arbete fick jag en vanlig tjänst och gjorde nog visst intryck även på de manliga kollegerna, för de började intressera sig lite mer för kvinnofrågor, säger Hana Al-Khamri.

Hon fick chansen att resa på en kortare utbildning i valbevakning i Libanon. Det var då fadern plötsligt krävde att hennes 14-årige bror skulle följa med som överrock.

– Jag bet ihop, vilket var tur. För resan blev en ögonöppnare – inte bara för mig, utan även för min bror. Kontrasten mot Saudiarabien var enorm. Kvinnorna i Libanon har betydligt mer frihet än i Saudi­arabien. Den kontrasten var mer omskakande för mig än när jag senare kom till Danmark och Sverige.

I dag är Hana Al-Khamri stockholmare. Resan hit har varit lång, och gått via Köpenhamn och arbete som utrikesreporter på tidningen Information. Nu är hon gift och har en några månader gammal son hemma i lägenheten vid Skanstull.

Men engagemanget finns kvar. När den arabiska våren inleddes 2011 hade Hana al-Khamri just flyttat till Sverige. Hon blev snart en av de många exilbloggare som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter på sociala medier och genom gräsrotsaktivism.

Tillsammans med landsmaninnan Afrah Nasser har hon grundat Jeminitiska salongen (”The Yemeni Salon”), som anordnar seminarier om den komplexa situationen i hemlandet Jemen och andra länder i arabvärlden. Hon är trött på den bild som många medier ger av att den arabiska våren nu övergått i höst” eller rentav ”vinter”.

– Det är en alltför förenklad bild. Auktoritära samhällsstrukturer ändras inte över en natt. Problemen sitter djupt och kommer att kräva många års kamp. Men det är heller inte så hopplöst som det ofta framställs. Och det är bland annat det vi vill understryka i Jeminitiska salongen, säger Hana al-Khamri.

Med tiden har även hennes intresse för den nya hemstaden växt.

– Mitt första intryck av Stockholm var hur vattnet och arkitekturen samspelar. Det är verkligen vackert. Men med tiden har jag också lärt känna andra sidor. Som segregationen. Hur mångfalden knappt syns till i innerstan. Att man måste åka ut till förorterna för att möta människor av alla de slag. Det är något jag ofta diskuterar med mina vänner här, säger Hana al-Khamri.

Ibland blir hon provocerad av en del svenskars attityd gentemot arabiska kvinnor.

– En sak vill jag göra absolut klar. Arabiska kvinnor kan ta vara på sig själva. De behöver inte tas om hand. Inte räddas. De kommer att frigöra sig själva, säger Hana al-Khamri innan vi skiljs åt.

Erik de la Reguera

akta. Hana al-Khamri

Namn: Hana al-Khamri

Ålder: 27 år.

Bor: Södermalm

Gör: Journalist och aktivist

Familj: Johannes Mosskin och sonen Malik

Senaste tweet: ”Respect 2 social democrats & greens 4 not jumping on the bandwagon of far right/ populist policies.”

Aktuell: Initativtagare (tillsammans med Afrah Nasser) till Jeminitiska salongen, eller The Yemeni Salon, en mötesplats för intresserade av den komplexa politiska situationen i arabvärlden.

Saknar: ”En debatt om hur den svenska vapenexporten underblåser våldet i Mellanöstern”.

Publicerat i Dagens Nyheter den 9 december 2014.

Continue reading

Invånarna har tröttnat på att leva med raketterrorn

SDEROT. Bara några minuter hann gå efter klockan 15 då torsdagens korta vapenvila var slut, innan raketlarmet gick på nytt i det israeliska samhället Sderot vid gränsen till Gaza. Många av invånarna här kräver hårdare tag mot Hamas – men långtifrån alla stöder tanken på en markinvasion.

”Tseva adom, tseva adom, tseva adom…” (rött larm, rött larm, rött larm), ekar den robotliknande rösten över gatorna i Sderot.

Genast lyfter Jafa Shitrit upp sin svarta axelväska och börjar springa mot närmaste skyddsrum: en slags överdimensionerad busskur i betong som står mitt på trottoaren. Hon vet att hon bara har 15 sekunder på sig innan raketen slår ned. Tillsammans med DN trycker hon ihop sig under taket.

Vi hör ett högt fräsande, som från en stor fyrverkeripjäs. Det är det israeliska försvarssystemet Järnkupolen som skjuter iväg en missil mot den hotande raketen. Några sekunder senare: en kraftig dov knall.

Jafa skriker förskräckt till vid smällen. Sedan tar hon ett djupt andetag och kikar ut genom öppningen.

– Det här verkar aldrig ta slut. Det är tredje gången i dag. Och jag kan bara inte vifta bort det, som en del andra försöker, för min äldsta dotter har skadats av raketer vid två tillfällen. 2003 och 2008. Jag måste förresten höra att hon är okej.

När hon fått ett lugnande besked via telefon vänder hon sig om på nytt.

– Talet om vapenvila tycker jag inte om. Vi vill inte ha någon vapenvila här. Enda lösningen är att krossa Hamas och döda varenda en av terroristerna, säger Jafa Shitrit, som är 51 år gammal och bott här sedan ungdomsåren.

Några kilometer från Sderot har vi sett stora sammandragningar av stridsvagnar ett par timmar tidigare. Jag frågar Jafa om hon vill se en markinvasion av Gaza – vilket många inom den israeliska högern kräver. Men hon skakar på huvudet.

– Nej. Min son är reservist. Jag vill inte att han eller andra israeliska unga ska behöva dö eller skadas. Då ser jag hellre flyganfall som nu.

På andra sidan gatan ligger en liten restaurang, där personalen tagit skydd i köket. Restaurangens ägare, 37-årige Elraz Azran, skakar frustrerat på huvudet.

– Vi måste invadera. Det är enda lösningen. Det här är tredje gången som det regnar raketer så här intensivt. Och om någon slår dig på käften en gång och sedan ber om ursäkt, så kanske du acccepterar det. En gång till – nja, men okej då. Men om han slår dig en tredje gång, då är det inget snack längre, säger Elraz Azran, vars restaurang stått i stort sett tom de senaste två veckorna.

Servitrisen Noi Krief hör vad han säger men är inte övertygad.

– Vi har inget emot palestinierna. De kan gärna få bättre infrastruktur och ett bättre liv för våra pengar, men den här raketbeskjutningen måste få ett slut. Jag kan inte sova på nätterna, för jag är så rädd, säger Noi Krief, som kommer från Shlomi, en stad i norra Israel.

– När jag var sex år träffades vårt hus av en raket. Taket skadades, fönstren krossades och jag fick ett skärsår på armen, säger hon och visar upp ett ärr.

Järnkupolsystemet stoppar långt ifrån alla raketer. Hittills har en person dödats på den israeliska sidan under den senaste veckans eskalering av konflikten – vilket förvisso är lågt jämfört med de drygt 200 dödsoffren i Gaza.

Men Noi Krief är trött på att leva med raketterrorn.

– Jag funderar på att flytta. Jag orkar inte med det här längre, säger hon.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 18 juli 2014.

Continue reading