Sökandet efter saknade pågår dygnet runt

AMATRICE. Dödssiffran fortsätter att stiga ­efter den förödande jordbävning som drabbat ­centrala ­Italien. DN:s utsända möter sorgsna och chockade invånare och turister i de små byar och historiska städer där nu minst 241 ­människor mist livet.

Kontrasten är nästan svår att ta in.

De natursköna omgivningarna, alla barrträden, de höga bergen och djupa dalarna, bryter våldsamt av mot de krackelerade, nerrasade ­fasaderna och de gigantiska högarna av sten, glas, grus och betong.

– Det ser ut som efter ett krig här. Det är enda sättet att beskriva det, säger 22-årige Giacomo Proietti.

Hans farfar och farmor låg och sov i ett av husen i Amatrice när allt plötsligt började mullra och skaka strax efter halv fyra natten till i onsdags. Jordbävningen hade en magnitud på 6,2 på Richterskalan och den var ovanligt grund, något som bidrog till att skadeverkningarna blev så stora.

Nu står Giacomo här vid avspärrningarna och hoppas på ett mirakel.

Farfadern grävdes fram under morgontimmarna efter skalvet. Men farmodern saknas fortfarande.

– Jag vet inte vad jag ska tänka, ­säger han och vänder sig bort.

Bredvid oss passerar rader av sammanbitna räddningsarbetare som är på väg in och ut ur det avspärrade området. Då och då hörs ett brak då någon bjälke brister och betong och tegel rasar ned med ett brak.

”Försiktigt, försiktigt”, varnar upphetsade röster.

En räddningsarbetare med håret uppsatt i hästsvans tar en kort paus några meter från mig. Jag frågar hur det är att jobba där inne.

– Allt är förstört. Verkligen allt. Och de döda finns överallt, de är så många… så många, säger räddningsarbetaren och skakar på huvudet, medan han tar ett bloss på sin cigarett.

Det blir inte många minuters vila för honom. Trots en sömnlös natt väljer han och de flesta andra av brandmännen, militärerna och de många frivilliga att hålla sig vakna och försöka ge de anhöriga hopp.

– Vi gör vad vi kan. Men vi vet också hur det ser ut, och vi fruktar att dödssiffran kommer att stiga och bli betydligt högre än vad som hittills sagts, säger trafikpolisen Valentina Tamburini, medan en grävskopa häver undan bråte bakom henne.

En lärare i den lokala skolan står och ser på. Han vill inte uppge sitt namn, men är synbart berörd.

– Jag vet inte vad som hänt med mina elever, säger han med brusten röst.

Amatrice är det största samhället i  området med sina omkring 2 600 invånare. Hur många som befann sig i staden när skalvet inträffade är dock något osäkert, eftersom många sommargäster kommer hit i augusti. Den årliga festivalen för stadens egna pastarätt – spaghetti all’Amatriciana – stod för dörren.

– Många tyskar, schweizare och fransmän kommer hit då. Så det är troligt att det även finns utländska turister bland offren, säger Gino ­Allegritti och torkar dammet ur pannan.

Vi möter honom mitt på torget i  Villa San Lorenzo a Flaviano, en av de små pittoreska byar som ligger utspridda i bergen runt Amatrice.

– Under vinterhalvåret är vi 18 som bor här, men på sommaren brukar det vara 600. Fast nu är det slut! Nu är det slut med vårt Villa San Lorenzo! säger han och slår sorgset ut med armarna mot ruinerna runt torget.

Nästan alla byggnader har kollapsat. Nedrasade väggar blockerar delar av huvudgatan. Den gamla kyrkans klocktorn står ännu upp, men taket har rasat in och delar av fasaden likaså. Över ingången hänger byns helgon Laurentio på sned.

Det är som om husen här svepts undan av en jättes hand. Och de som fanns i husen, de tycks ha flytt hals över huvud. Nästan ingen är kvar.

– Åtta dog i rasmassorna. De andra åkte härifrån så snabbt de kunde – till sina hem i Rom och andra storstäder, säger Gino Allegritti, som till vardags jobbar som sportfotograf.

Han ger inte mycket för premiärminister Matteo Renzis löfte om att alla drabbade ska få stöd av staten och att så mycket som möjligt ska byggas upp igen.

– Det räcker med att se hur det ser ut i L’Aquila, där den stora jordbävningen ägde rum 2009. Politiker lovar mycket i sådana här ­situationer, men de håller sällan sina löften, säger Gino Allegritti, som är en av få som fortfarande har ett hus att återvända till i Villa San Lorenzo a Flaviano.

Några kilometer ned längs samma slingrande väg träffar vi 25-åriga Adriana Grilli, som till vardags bor i Rom. Hon står och tittar vantroget på familjens nedrasade sommarhus i byn Saletta, där 22 människor mist livet.

– Jag var här bara två dagar tidigare. Vi satt här på gården, grillande och pratade om allt möjligt. Det var en idyllisk sommarkväll. Och jag minns att vi faktiskt nämnde det här med risken för jordbävningar, och hur viktigt det är att bygga rätt. Men jag tänkte inte så mycket på det då, säger hon.

När taket rasade in natten till i  onsdags fanns hennes farfars syster, 94-åriga Marietta, i sommar­huset.

– Hon klarade sig otroligt nog utan allvarligare skador. Marietta kunde ta sig ut på armbågar och knän och har bara rispor i ansiktet, berättar Adriana Grilli.

Andra hade inte samma tur. Adrianas farmors bror och en 16-årig grannflicka som hon kände väl fanns bland de som miste livet.

– I går hade jag svårt att äta och sova. De många efterskalven gör mig rädd. Och jag känner en sådan maktlöshet. Jag kan inte förklara det på annat sätt, säger hon.

Bredvid familjens hus står ett liknande, vitt hus som inte ens har en spricka i fasaden. Det är nybyggt – och i enlighet med de rekommendationer som numera gäller.

– Vi visste att det här kunde hända. Vi visste att jordbävningar inträffar här. Så i framtiden måste vi tänka oss bättre för, och värna våra bräckliga liv, säger Adriana Grilli.

Erik de la Reguera

Bakgrund:

Skalvet hade enligt USA:s mätmyndighet USGS en magnitud på 6,2, med centrum omkring 8 mil sydöst om Perugia. Det inträffade strax efter klockan halv fyra på morgonen, lokal tid, och kändes ända till Rom.

Enligt italienska mätmyndigheter var epicentrum nära Accumoli och Amatrice, som ligger mellan de större städerna Ascoli Piceno och Rieti. Det var relativt grunt, bara 4 kilometer under markytan.

150 efterskalv rapporterades de första 12 timmarna efter skalvet, varav det högsta mätte 5,5.

Värst drabbade har Accumoli, Amatrice, Posta och Arquata del Tronto uppgetts vara.

Publicerat i DN den 26 augusti 2016.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *